En bok för alla

11 juli 2007 23:21 | Barnkultur, Deckare, Politik, Prosa & lyrik | 26 kommentarer

Den billiga kvalitetspocketutgivningen En bok för alla är hotad. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) har meddelat, att statsstödet inte bara till förlagets vuxenutgivning utan också till dess barn- och ungdomsbokutgivning kommer att dras in.

Det är skamligt. Förlagets lågprislinje – möjlig genom statsbidraget – och dess läsfrämjande åtgärder bland annat i samarbete med fackföreningsrörelsen och skolorna hade varit värda ett fortsatt stöd. Nu står förlagets hela framtid på spel.

Flera tusen läsare har protesterat genom att skriva på en protestlista på nätet, avsedd att överlämnas till Adelsohn Liljeroth. Skriv på du också! Använd En bok för alla som sökord.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) presenterades de första böckerna i serien En bok för alla:

Här är böckerna
vi köper
för en femma!

I mitten av november kan vi köpa de första böckerna från massmarknadsförlaget.

Böckerna som är subventionerade av samhället kommer att kosta fem kronor styck.

Inför den förestående utgivningen av kvalitetslitteraturen har Stiftelsen Litteraturfrämjandets förlagsråd kommit överens om följande titlar:

Sven Edvin Salje: ”På dessa skuldror”
Max von der Grün: ”Halt väglag”
Karl Rune Nordkvist: ”En dag i oktober”
Ivar Lo-Johansson: ”Gårdfarihandlaren”
Tove Ditlevsen: ”Två som älskar varandra”
Hans Hergin: ”Bryta sigill”
Owe Husáhr: ”Jerico”
Ove Allansson: ”Resan till Honduras”
Eva Waldemarsson: ”Pärlhönan”
Sigfrid Siwertz: ”Mälarpirater”

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1978 (18 maj), ett nummer med kultur som bärande tema, presenterades sedan En bok för alla utförligt av Stig Göran Gustafsson i en artikel över ett helt uppslag, Folkboksidén lever! Underrubrik: Kulturgärning på gräsrotsnivå.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1978 (26 januari) recenserade jag under samlingsrubriken Höstromaner en rad böcker av Karl Rune Nordkvist, däribland den ovan nämnda:

”En dag i oktober”, som Litteraturfrämjandet har gett ut i sin femkronorsserie En bok för alla, är också en politisk roman. Här står huvudfiguren, Lasse Lundgren, långt ut till vänster; kanske är han kommunist. ”En dag i oktober” är en skickligt uppbyggd roman. Lasse Lundgren själv är död – han har råkat ut för en gåtfull tågolycka. Genom vittnesbörd från dem som kände honom, hans föräldrar och släktingar, antagonistiskt inställda före detta arbetskamrater och så vidare får man indirekt lära känna honom, vilket ger romanen en speciell spänning.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1978 (Första maj-numret, 13 april) recenserade jag en hel rad böcker från En bok för alla:

Folkböcker

Eric Lundqvist var en flitig medarbetare i gamla Folket i Bild och i FiBs folkbokserie. Just ”Ingen tobak inget halleluja” – en rolig bok om en svenskättad missionärs vedermödor – ingick inte i folkbokserien. Men namnet Eric Lundqvist är ändå ett av flera belägg för att FiBs folkböcker har fått en efterföljare i Litteraturfrämjandets femkronorsserie En bok för alla, där ”Ingen tobak inget halleluja” nu ingår.

* Däremot rymmer En bok för alla en FiB-bok från våren 1951, Folke Fridells ”Syndfull skapelse” (som ursprungligen kom ut 1948). Det är en av de bästa böckerna av denne 1940- och 1950-talens store arbetarskildrare. En författare som tidigt satte sökarljuset på de mörka sidorna av den fulla sysselsättningens och det ekonomiska framåtskridandets efterkrigssamhälle. Vid en omläsning i dag ter sig ”Syndfull skapelse” som märkligt individualistisk. Konrad Johnsons självtagna skapelsevecka är ett anarkistiskt uppror. (Den som vill veta mer om Fridells författarskap och hans syndikalistiska inställning kan läsa en alldeles nyutkommen bok av Rolf Blom, ”Folke Fridell, proletärförfattare”, LTs förlag.)

* Cora Sandels ”Kranes konditori” (översättning Ann-Mari Lindberger) kom ut 1956, inte i folkbokserien men väl i FiBs världsbiblioteks norska serie. Det är fortfarande en förträfflig och läsvärd roman. Utomordentligt teateraktig i sin uppläggning. En tidig kvinnoroman om behov av självkänsla och om ett uppror mitt i den stillsamma vardagen.

* En annan, modernare kvinnoroman i En bok för alla är Ingrid Arvidssons ”Ensamheten”, som kom ut i original så sent som 1976. Det är en realistisk, vardagsorienterad roman helt i den gamla FiB-stilen. Den har mycket att lära oss om hur vi skuffar ut våra gamla ur samhället. På romanens minuskonto får väl bokföras att skildringen av den yngre generationen är lite väl schablonartad.

* Ett ännu snabbare nytryck har Litteraturfrämjandet bestått Veikko Huovinens ”Fårätarna” (översättning Jens Hildén), som kom ut på Rabén & Sjögren så sent som förra året. Det är en ganska rolig rövarroman, även om de båda fårrövarna företräder en väl stereotyp mansroll.

* Litterärt är den sjätte och sista titeln i den senaste given från En bok för alla, Thorsten Jonssons ”Konvoj” från 1949, mycket överlägsen både ”Fårätarna” och flera av de andra titlarna. Det är en bok med en säregen och helgjuten stämning. Till och med den på sin tid mycket uppmärksammade erotiska skildringen håller, nästan trettio år efter utgivningen.

***

Ove Allanssons ovan översiktligt omnämnda ”Resan till Honduras” nämns kort i en översiktsartikel, Människor, arbete, om Allanssons författarskap i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1978 (8 maj):

Den här realistiska formen (syftar på vad jag ovanför skrev om ”Berättelser från sjön” EK) hade Allansson ännu inte funnit i debutboken ”Resan till Honduras”, som nu finns i Litteraturfrämjandets femkronorsserie En bok för alla. Även här finns något av den miljömässiga exakthet som senare har kommit att utmärka Allanssons böcker. Men människoskildringen är mer fantastisk, handlingen inte så realistisk.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1978 (21 september, ett kongressnummer) fortsätter jag genomgången av böcker från En bok för alla:

Bok för alla

Litteraturfrämjandets serie En bok för alla vandrar vidare på folkboksvägen. Jan Fridegårds ”En natt i juli” utkom hösten 1945 i FiBs folkbokserie och såldes i 105.000 exemplar; måtte den nu nå många nya läsare! Stig Dagermans ”Bröllopsbesvär” läste jag första gången i en utgåva från KFs Vingserien. Och Arthur Koestlers skrämmande och dess värre ständigt aktuella ”Natt klockan 12 på dagen” har ingått i Tidens bokklubb.

Det här blandar man med bra nytillskott som Sun Axelssons ”Eldens vagga” och Panait Istratis ”Kyra Kyralina”.

Särskilt gläder det mig att Max Lundgren, med debutromanen från 1962, ”Hunden som äntligen visslade”, har hamnat i femkronorsserien. Det är en i grunden allvarlig bok, full av humor och galna infall.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1979 (16 augusti, AiPs 25-årsjubileumsnummer) finns en genomgång, som mest är en lång uppräkning men samtidigt ger en bild av rikedomen i En bok för allas utgivning:

För en femma

Vilken fantastisk gåva till alla bokälskare – och med hänsyn till priset, en femma per bok, i ännu högre grad till dem som inte har ett naturligt umgänge med böcker – Litteraturfrämjandets En bok för alla är!

De senaste givarna borde kunna tillfredsställa praktiskt taget alla smakriktningar. Där finns P C Jersilds roman från 1973, ”Stumpen”, om alkoholisten och uteliggaren Sture Stumpen Lindström. Där finns Antoine de Saint-Exupérys ”Postflyg syd” i Gunnar Ekelöfs översättning. Där finns finlandssvenskan Marianne Alopaeus’ ”Mörkrets kärna” (1965). Där finns ”Hungerpesten”, en bok från 1975 (som borde ha passat in i gamla Folket i Bilds nedlagda folkbokserie) av Linnéa Fjällstedt, småbrukarhustru från Västerbotten, sedermera journalist på Västerbottens Folkblad. Där finns Henrik Tikkanens ”30-åriga kriget” som Alba gav ut så sent som 1977. (Det går säkert att få tag på den bundna upplagan än.) Där finns Barbro Widebäcks bok om akademikeröverskott och invandrarhat, ”Två stenar på min grav” (1975). Där finns Elisabet Hermodssons fina lyrikantologi ”Kvinnors dikt om kärlek” med bidrag av bland andra Ann-Charlotte Alvefors, Stina Aronson, Karin Boye, Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, Elsa Grave, Majken Johansson, Anna Maria Lenngren, Moa Martinson, Edith Södergran och Sonja Åkesson. Där finns Walter Ljungquists debutroman från 1933, ”Ombyte av tåg”. Där finns Sven Lindqvists självbiografiska ”Myten om Wu Tao-tzu” (1967). Där finns, om man så vill, en realistisk motsats, Maj-Britt Erikssons skärgårdsskildring från 1954, ”Kvinnorna på Gårdskär”, med teckningar av Harald Wiberg. Där finns den lika handfasta historiska romanen om sextonhundratalets Nordamerika, Helmer Linderholms ”Kommer aldrig mitt skepp” (1964). Sjuttonhundratalets Värmland speglas i den ännu bättre ”Den röda mården” (1954) av Peter Nisser. Artur Lundkvist går ända tillbaka till Alexander den Store i ”Krigarens dikt” (1976). Om ohyggligheter i vårt eget århundrade handlar Zenia Larssons ”Skuggorna vid träbron” (1960). Där finns Göran Börges thrillerartade ”Agenten” (1967), Carl-Göran Ekerwalds roliga ”Polskt socker från Norge” (1967) och Ingvar Wahléns mörka ”Råttorna” (1977). Där finns den flyhänte men för den skull inte flacke Hans Petersons ”Älskaren” (1966).

Två böcker tycker jag särskilt förtjänar att lyftas fram i de senaste femkronorsgivarna.

Dels Stig Claessons självbiografiska ”Västgötalagret” (1965), som bland annat handlar om den antisemitism som har funnits också här, också på Slas’ eget Söder.

Dels Pär Rådströms – denne underbare författare! – ”Ärans portar” (1954), som fångar femtitalet på kornet.

Det gäller i viss mening också en tredje bok, den mystiske B Travens debutroman från 1926, ”Dödsskeppet” (reviderad översättning av A Forsström). Det är en sjöroman, som har sin startpunkt i arbetslöshetens Tjugotalseuropa. I viss mån, därför att det finns en del tveksamheter kring vissa partier av texten; frågetecknen gäller äktheten. Men visst är det Traven i tillräckligt stor utsträckning för att det ska vara ett nöje att läsa boken!

Fem kronor kostar den här utgåvan, som alla volymer i serien En bok för alla. Jag nämner det åter igen, därför att det faktiskt också kan finnas skäl att i vissa fall betala mer för böcker. ”Dödsskeppet” har nämligen samtidigt (1978) utkommit i en upplaga som kostar flera gånger så mycket, på förlaget Atlantis. För mellanskillnaden får man en inbunden volym med omslag och inte mindre än 44 fantastiskt fina illustrationer av Torsten Billman. De senare är faktiskt värda pengarna.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1980 (24 mars) publicerade jag följande:

För en femma

Litteraturfrämjandet, denna underbara inrättning, fortsätter att ösa ut böcker, den ena bättre än den andra, för bara en femma per styck.

I En bok för alla hittar man till exempel nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers mycket läsvärda ”Fiender” (översättning Mårten Edlund), en berättelse om judenheten i New York och allestädes.

En mer puramerikansk klassiker är Mark Twains ”Tom Sawyers äventyr” (översättning Gustav Sandgren) – har ni inte ramlat in i den historien förr så är det verkligen på tiden.

Ett annat slags bestsellerförfattare – intelligent och genomskådande men spännande och underhållande – är Somerset Maugham. Hans ”Den brokiga vävnaden” (översättning Thorsten W Törngren) finns nu i En bok för alla.

Där finns också ett annat slags kärlekshistoria, Colettes ”Tidig blomning” (översättning Eva Marstrander).

Så de svenska berättarna.

Att Harry Ahlbergs ”Teresa och männen” har plockats in i En bok för alla känns riktigt. Det är i enlighet med traditionerna från FiBs folkböcker och Tidens bokklubb.

Likaså tycker jag att det är fint att man slår ett slag för Willy Kyrklund genom att trycka om hans ”Solange”, som ju hör till de för en bred publik mer lättillgängliga Kyrklund-böckerna.

Lika angelägen (i En bok för alla) känns inte Lars Gustafssons ”Yllet”; jag undrar om han kommer att förbli ett så stort namn i den svenska litteraturhistorien som han ibland ter sig i dag.

Umbärlig finner jag också Anderz Harnings ”Gerilla”. I och för sig är den läsvärd, men nog skulle jag vilja lyfta fram andra böcker till en bred publik.

Däremot är det väl inte ur vägen, att en och annan modern debattroman – som Margareta Sarris ”Ta dig en slav” – infogas i serien.

Slutligen en bok som förenar litterär kvalitet med brett publiktycke, Poul Ørums ”Tysta vittnen” (översättning Maj Sjöwall), en alldeles utmärkt spännande och psykologiskt vardagsrealistisk kriminalroman. Bra att En bok för alla inte avfärdar deckargenren!

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1981 (17 september) finns nästa genomgång:

Folkböcker

Litteraturfrämjandets billigserie (7:50 per bok) En bok för alla fortsätter att förse oss med böcker i den tradition Folket i Bilds folkbokserie arbetade i. Johan Bojers fiskarskildring ”Den siste vikingen” (översättning Sven Barthel) har till exempel ingått i FiBs folkbokserie. Även Gustav Hedenvind-Eriksson och Vilhelm Moberg var väl kända för folkboks- och FiB-läsarna. I En bok för alla representeras de av ”Snöskottning i paradiset” (1952) respektive ”Din stund på jorden” (1963). Erich Maria Remarques pacifistiska roman ”På västfronten intet nytt” (1929, översättning Curt Berg), med dess skildring av första världskrigets fronthelvete, gavs däremot ut av konkurrerande Bonniers Folkbibliotek. I den här femgiven ingår slutligen novellsamlingen ”Arbetsbiens kärlek” (1923) av Alexandra Kollontay.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1982 (14 september) har jag en lång översikt över utgivningen för barn och ungdomar:

Billigt

Litteraturfrämjandet ger numera också ut billigserien En bok för alla barn och ungdomar som rymmer allt från bilderböcker för fyraåringar till äventyrsböcker för femtonåringar.

För åldern 4-8 år finns Lennart Helsings verssaga ”Boken om Kasper” (illustrationer Poul Ströyer) och Munro Leafs ”Berättelsen om Ferdinand” (illustrationer Robert Lawson) som alltså inte alls har skrivits av Walt Disney, vilket alla vi trogna julaftonsTVtittare lätt kunde få för oss.

För åldern 4-9 år finns Lars Furulands ”Barnens rim och ramsor” som bland annat rymmer ”Skatan gick på gatan” och ”Herr Baron sket på bron”.

För åldern 5-8 år finns ett par fina bilderböcker, Gene Zions ”Harry den smutsiga hunden” (illustrationer Margaret Bloy Graham, översättning Gunilla Borgström) och Jack Tworkovs ”Den vackra kamelens morgonpromenad” (illustrationer Roger Duvoisin, översättning Sebastian Lybeck).

För åldern 5-9 år finns Margareta Lööf Erikssons bilderbok ”När Robert hade barnvakt” och läsböckerna ”Ett två tre Fyrkanten” av Carl Magnus von Seth (illustrationer Martin Lamm), ”Måns i Vasastan” av Ann Mari Falk (illustrationer Mats Andersson) och Inga Borgs (text och illustrationer) ”Tobby och Tuss i Villa Matilda”.

För åldern 6-9 år finns Birgitta Gedins ”Lustöra” (illustrationer Veronica Leo) och Irmelin Sandman Lilius’ ”Enhörningen” (illustrationer Veronica Leo) – den senare boken vill jag särskilt rekommendera.

För åldern 6-10 år finns Britt G Hallqvists versbok ”Nalles poesi” (illustrationer Madeleine Sandell).

För åldern 7-10 år finns Birgit Bergkvists ”Hela veckan är pappa borta” (illustrationer Christina Guth) och Åke Holmbergs jätteroliga ”Ture Sventon i Venedig” (illustrationer Sven Hemmel).

För åldern 7-11 år finns ”Prärie-sommar” av den canadensiske konstnären William Kurelek (text och färgbilder).

För åldern 7-12 år finns Margaretha Shemins ”De små ryttarna” (översättning Anna-Lisa Wärnlöts) och Carmen Barnos de Gasztolds ”Djurens kör” (översättning Lars Gustav Hellström, illustrationer Jan Biberg).

För åldern 8-12 år finns Lennart ”Red Top” Nybloms spännande ”Sök vid nymåne” (illustrationer Edward Lindahl).

För åldern 8-13 år finns Maria Gripes fina ”Pappa Pellerin” (illustrationer Harald Gripe), som väl många har sett som TV-serie.

För åldern 9-12 år finns Kerstin Thorvalls (text och illustrationer) ”Nämen Gunnar!”.

För åldern 9-13 år finns den ryske trubaduren och visdiktaren Bulat Okudzjavas ”Fronten närmar sig” (översättning Torsten M Nilsson), Harry Kullmans moderna vilda västern-bok ”Spejarna”, Siv Widerbergs ”Klass 6 D, Sverige, Världen” (illustrationer Cecilia Torudd) och Sven-Christer Swahns läsvärda ”Havsporten”.

För åldern 9-14 år finns A Philippa Pearces ”Mysteriet vid midnatt” (översättning Stina Hergin), en bok om resor i tiden.

För åldern 10-13 år finns Lennart Fricks ”Hotet”, Marie-Louise Wallins ”Närmare dej”, Hans-Eric Hellbergs roliga Dunder & Brak-bok ”De enögda banditerna”, Isaac Asimovs science fiction-historia ”Lucky Starr på Merkurius” (översättning Saga och Claes Gripenberg), Leif Esper Andersens fina bok om häxprocesserna ”Häxfeber” (illustrationer Mads Stage, översättning Pelle Fritz-Crone) och så en av de bästa ungdomsböckerna över huvud taget (läs den!), Alan Garners ”Elidor, det gyllene landet” (översättning Allan Fredriksson).

För åldern 10-14 år finns Aimée Sommerfelts ”Beslutet” (översättning Margareta Schildt).

För åldern 10-15 år finns Kai Söderhjelms historiska berättelse ”Mikko”.

För åldern 11-14 år finns Kurt Helds klassiska ”Röda Zora” (översättning Gertrud Zetterholm).

Därutöver finns Sven Wernströms ”Upproret”, beträffande vilken jag inte kan ange för vilken ålder den är avsedd; jag kan nämligen i skrivande stund inte hitta boken.

Men det kan ju också göra detsamma. Alla såna här åldersangivelser är grova och ungefärliga. Till slut kommer det alltid an på barnens och ungdomarnas mognad och läsvanor (föräldrarnas kunskaper om sina egna barn).

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1983 (24 februari) har jag åter en lång översikt över En bok för allas utgivning för barn och ungdomar:

Billigt

Litteraturfrämjandet fortsätter att i serien En bok för alla barn och ungdomar ge ut billiga barn- och ungdomsböcker. Dom här kostar 9:75 per styck.

Ulf Löfgrens stora bilderbok ”Tuffa gumman” är färgsprakande och rolig i bild och klurig i text. Den har den klassiska sagans alla kännemärken: vandringen, upprepningsmomentet, sensmoralen. Ålder: 3-7 år.

En ganska rar bilderbok på det ganska vanliga sängläggningstemat är Russell Hobans ”Sängdags för Polly” (översättning Marianne Eriksson). Boken lever i hög grad på teckningarna (med en dekorfärg) av Garth Williams, vars lilla björnflicka det är lätt för barnen att identifiera sig med. Ålder: 3-7 år.

Bernhard Webers bilderbok ”Martin sover över” (översättning Elisabeth Hansson) lever främst på sitt tema: sturska små gossar får vara mörkrädda och sakna sina kramdjur. Ålder: 3-7 år.

”Åsneprinsen” (översättning Karin Darje) är den klassiska sagan, här med text av Barbara Cooney, om kärleken som förlöser och som övervinner allt. Ålder: 4-7 år.

”Lasse är en tjuv” av Anna Carin Eurelius är vettig utan att vara svåruthärdligt pedagogisk; dess (för bilderböcker) relativt långa text är habil utan stora litterära förtjänster. Monika Linds illustrationer (en dekorfärg) är inte särskilt roliga. Ålder: 5-9 år.

Därefter går vi över till böcker som huvudsakligen bygger på text och läsning.

Anna-Lena Wästbergs ”Den blå knappen” (illustrationer Fibben Hald) bygger på ett inte ovanligt (Astrid Lindgrens ”Nils Karlsson Pyssling”, Antoinette Bakers Millan-böcker med flera) grepp: genom en magisk nyckel – här en blå knapp i sänggaveln – öppnas okända världar och äventyr för det ensamma barnet. Boken hör inte till de allra originellaste i genren. Ålder: 5-9 år.

En underbar, härlig bok är Rose Lagercrantz’ ”Nån sorts torsdag” (kongenialt illustrerad av Kjell Ivan Andersson). Möt gärna Lotta Månsson och hennes kompisar, Torden, Sundan och dom andra, tillsammans med era barn. Jag garanterar – ni kommer att ha lika roligt som barna! Ålder: 7-10 år.

En djupt originell och läsvärd barnboksförfattare är Allan Rune Pettersson. Jag har i och för sig läst honom förut och vet vad han går för, men jag behöver bara läsa de första raderna i ”Snagg – en sjöman med krut” (illustrationer Fibben Hald) för att falla pladask. Oj, en sån här bok igen! Så här börjar boken: ”Det var en gång för länge sen en pojke som hette Victor Lucullus Horatio Caesar.” Ålder: 7-11 år.

Hans Petersons ”Dagen när allting hände” (illustrationer Tord Nygren) är en spännande och mycket läsvärd bok. Ett extra plus är att den skildrar sociala förhållanden vid tiden för första världskriget i en miljö där arbetarrörelsen höll på att växa sig stark. Hoppas att de övriga Simon-böckerna kommer i En bok för alla barn och ungdomar-serien också! Ålder: 7-12 år.

Liknande (historiska) förtjänster har Ulf Nilssons ”Pojkdjävlarna” (illustrationer Björn Berg), vars huvudpersoner, några barn, sliter i sockerbetsfältet år 1909, storstrejkens år. Om den här boken har jag ändrat uppfattning. När jag läste och recenserade originalet var jag negativ; jag tyckte att den kändes för svår, att för mycket var oförklarat. När jag nu åter läser den, tycker jag inte så längre. Ändå kan jag, när jag jämför de olika upplagorna, bara finna att originalets (Bonniers) typografi är mer komplicerad. Så jag tar tillbaka. Läs den! Ålder: 8-12 år.

Åke Holmberg har inte bara skrivit böckerna om Ture Sventon. Även hans ”Monstret” – ett riktigt, mitt inne i Stockholm – är en bekantskap värd att göra. Illustratör, förstås: Hans Arnold. Ålder: 7-12 år.

En saga av ett mer klassiskt mytiskt kynne är J R R Tolkiens ”Sagan om smeden och stjärnan” (översättning Britt G Hallqvist, illustrationer Pauline Baynes). Ålder: 9-13 år.

Stig Ericsons ”Hjältejakten” är en ifrågasättande äventyrsbok. Den är klok och läsvärd även om metagreppet med journalisten som ska skriva sanningen känns lite sökt. Ålder: 9-13 år.

Även Anne Holms ”Jag är David” (översättning Jadwiga P Westrup) väcker eftertanke; juryns motivering – boken vann den nordiska ungdomsbokspristävlingen 1963 – är att den är en omvänd robinsonad: En pojke som har levt isolerad i ett fångläger erövrar en befolkad värld. Ålder: 12-15 år.

Inger Brattström, också hon nyligen prisbelönt (med Rabén & Sjögrens Astrid Lindgren-pris), har skrivit en annan verklighetsförankrad och klok bok, ”Utflykt till verkligheten”. Ålder: 13 år och uppåt.

Fast ta inte de här åldersanvisningarna för bokstavligt. Känner ni era barn vet ni nog också vilka böcker de tycker om och klarar av att läsa.

***

Den sista av barn- och ungdomsboksöversikterna inflöt i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1984 (23 februari):

Billigt

En tia och strax därunder kostar de senaste utgåvorna i Litteraturfrämjandets serie En bok för alla barn och ungdomar.

”Alban. Popmuffa för små hundar”, Barbro Lindgrens fina bilderbok, finns till exempel i serien. Ålder 4-8 år.

Själv är jag också svag för Arnold Lobels ”Bror Groda och Bror Padda” (översättning Marianne Gerland-Ekeroth) med dess lustiga text och dess grön-brun-grå färskala i bilderna. Ålder 4-8 år.

En välkommen repris är vidare Bengt Anderbergs ”Poas sagobok” (illustrationer Kjell Ivan Andersson). Ålder 5-10 år.

En lätt absurd och tänkvärd bok är Florence Parry Heides ”När Trevald krympte” (illustrationer Edward Gorey, översättning Magnus Hedlund). Ålder 6-9 år.

I den klassiska sagans anda skriver Lloyd Alexander. Hans ”Katten som sa nej och andra berättelser” (illustrationer Laszlo Kubinyi, översättning Karin Strandberg) är dock inte avsedd för de allra minsta. Ålder 9 år och uppåt.

Verklighets- och människostudier ägnar sig Harriet åt i ”Harriet, spion” (översättning Harry Kullman) av Louise Fitzhugh. Ålder 10-13 år.

Olle Mattson finns representerad i serien med ”Veckan innan Algot rymde”. Man citerar gärna förlaget: ”En spännande deckarhistoria och en gripande skildring av ett pojköde i Göteborgs fattigkvarter vid tiden för andra världskriget.” Ålder 11 år och uppåt.

Otfried Preusslers ”Han sålde sin frihet” (översättning Ingegärd Olsson) gick för inte så länge sen som spännande och hörvärd sommarföljetong i radio. Fjortonårige Krabat, en vendisk tiggarpojke, tar jobb i en kvarn men blir då en trollkarls lärling och fånge… Ålder 11 år och uppåt.

Från TV minns vi Max Lundgrens både finstämda och socialt inträngande ”Sommarflickan” om femtonåriga Evy som hamnar som feriebarn hos ett ungt par i Småland. Ålder 13 år och uppåt.

Ta åldersanvisningarna för vad de är!

***

Utgivningen, både den av vuxenböcker och den av barn- och ungdomsböcker, har förstås fortsatt även efter det att jag slutade skriva om den i Aktuellt i politiken (s), med fortsatt hög kvalitet.

Min avsikt med att skriva in allt det ovanstående i datorn är att göra mina läsare uppmärksamma på vilken förnämlig utgivning En bok för alla har haft, den som vi genom kulturministerns förslag om indraget statsbidrag nu kommer att gå miste om. Sådan är alltså den moderata, och hela den samlade borgerliga, kulturpolitiken.

***

En mycket bra genomgång av allt som talar för fortsatt statsstöd till En bok för alla – läsfrämjande åtgärder, upplagor, särart – gör Göran Palm på kultursidan i Aftonbladet den 19 juli 2007. Artikeln heter ”Kioskvältare och kvalitetsböcker”. Du hittar den här.

4.50 från Paddington

11 juli 2007 17:53 | Deckare, Film | 3 kommentarer

Agatha Christie (1890-1976) hör till de mest lästa deckarförfattarna; hennes främsta hjältar, Miss Marple respektive Hercule Poirot, hör definitvt till deckarhistorien. Jag har läst henne sen tonåren, hörde på den tiden också ”Tio små negerpojkar” (som visst inte får heta så längre) som radioföljetong.

Det finns flera andra deckarförfattare – hennes landsmaninna Dotothy Sayers är ett exempel – som jag sätter mycket högre som författare. Christies böcker har ofta brister: stereotypa karaktärer, vissa standardgrepp, ibland rena fördomar. Men hon var en skicklig hantverkare, och ett antal av hennes böcker är verkligen spännande.

En av de bättre böckerna i hennes otroligt omfattande författarskap är ”4.50 från Paddington”. Det engelska originalet, ”4.50 From Paddington” kom ut 1957. Boken kom ut på svenska 1958 (på Bonniers), men jag – eller rättare sagt Birgitta, som jag gav den till, har den i pocketutgåva från Delfin 1969 (översättning Britte-Marie Bergström).

Det är som sagt en läsvärd deckare, men frågan är om inte George Pollocks filmatisering från 1961, ”Murder She Said”, är en bra bit vassare. Jag har sett den flera gånger, senast i dag när den gick som eftermiddagsbio i TV 1.

Som så ofta vid filmatiseringar är filmen inte någon exakt kopia av boken. Inte bara så att namn har förändrats: Crackenthorpe blir Ackenthorpe och annat sådant. Filmen fokuserar mycket mer än boken på Miss Jane Marple – sålunda är det i filmen Miss Marple själv, inte hennes väninna Mrs McGillicuddy, som från sitt tåg bevittnar ett strypmord på ett mötande och förbipasserande tåg, och det är Miss Marple, inte Lucy Eyelsbarrow, som tar anställning som hushållerska hos familjen Ackenthorpe (i boken Crackenthorpe) och sen i ett uthus hittar det lik polisen inte har kunnat hitta på tåget eller längs järnvägen; Miss Marple har nämligen lyckats räkna ut, var liket bör ha slängts av tåget. Men vem är egentligen den döda kvinnan, och vem på herrgården, där liket hittas, kan ha haft motiv att döda henne?

Genom att Miss Marple spelas av den inte precis purunga Margaret Rutherford (död 1972) får handlingen en extra krydda – hennes djärvhet att ge sig rakt in i en miljö där mördaren måste finnas och hennes sturska fullföljande av sitt projekt ökar starkt spänningen. Den här svart-vita filmen spelar dessutom skickligt med mörka utomhusmiljöer och utrymmen.

Margaret Rutherford är en underbar skådespelerska och definitivt den bästa Miss Marple genom tiderna. (Jag kan just nu jämföra med Geraldine McEwan, inte oäven hon heller, i den Miss Marple-serie som visas i TV 4.) Rutherfords (Miss Marples) minspel och de djärva repliker hon riktar mot den familj som har anställt henne är faktiskt obetalbara. Det senare gäller framför allt hennes sturska motrepliker till den gamle tvärviggen Ackenthorpe och samspelet med den i käften slängde och samtidigt begåvade yngling som också finns i huset.

I handlingen finns från början Ackenthorpes dotter Emma (Muriel Pavlow) samt Ackenthorpes läkare och Emmas hemliga kärlek Dr Paul Quimper (Arthur Kennedy). Efter hand får vi – i egenskap av misstänkta; de fanns i huset fredagen när liket försvann från tåget – också lära känna övriga i familjen. Ett par av dem mördas, innan Miss Marple inför den gömda polisen avslöjar mördaren, vem den mördade var och varför hon mördades.

Fast vem som var mördaren ska man ju inte avslöja.

De 39 stegen

11 juli 2007 14:29 | Deckare, Film, Politik | Kommentering avstängd

Jag har tidigare berättat, att jag av Birgitta i 70-årspresent fick bland annat ”Hitchcock Classic Collection” (Atlantic Film) med åtta DVD-filmer. Den här boxen innehåller 8 DVD med sju tidiga långfilmer plus två kortfilmer av Alfred Hitchcock (1899-1980).

I dag är väl hans hollywoodfilmer mest kända, men hans förkrigstida brittiska produktion innehåller också många fina nummer. Ett sådant är ”De 39 stegen” (”The 39 Steps”) från 1935. Den anses ganska allmänt som hans stora filmgenombrott.

När jag och Birgitta i går kväll såg – eller snarare återsåg – den här filmen, slogs vi åter igen av att den är ett exempel på att svart-vit film kan göras på ett så estetiskt utstuderat och effektfullt sätt.

Dessutom är den här filmen så typisk för Hitchcocks sätt att blanda spänning, överraskningsmoment och humor. Där finns också grepp som man känner igen från senare filmer av samme regissör – scenen där huvudpersonen, Richard Hannay (Robert Donat), omringas i en möteslokal men vinner tid genom att hålla ett mycket märkligt politiskt anförande har till exempel tydliga likheter med auktionsscenen i ”I sista minuten”. Och själva ingången, att huvudpersonen intet ont anande dras in i en allt våldsammare händelseutveckling, finns ju också i ”I sista minuten”, för övrigt en av mina favoritfilmer.

En för Hannay okänd kvinna, ”Annabella Smith” (Lucie Mannheim), söker skydd hos honom – och knivmördas i huset där han bor. En stor del av intrigen bygger sedan på att polisen, kanske inte helt obegripligt, jagar honom i tron att det är han som är mördaren.

”Annabella Smith” har, innan hon dog, berättat att hon är en hemlig spionorganisation på spåren (märk att filmen är inspelad 1935 och att boken den bygger på utkom 1914, så förstår ni associationerna) och att hon förföljs av spionorganisationens agenter. Den först tvivlande Donat begriper efter mordet att det hon har berättat är sant – ser också de båda agenterna under gatlyktan ute på gatan – och beslutar sig för att försöka förhindra, att en viktig militär hemlighet förs ut ur landet (vilket ”Annabella Smith” har varnat för). Som vägledning har han en lapp han hittar i den mördade ”Annabellas” hand, en lapp med en karta som leder till en liten håla i Skottland.

Genom ett dråpligt trick lyckas Donat undkomma agenterna på gatan men jagas snart av både dem och polisen. Den här katt och råtta-leken, på tåg och i de skotska högländerna, är spännande och som vanligt på hitchcockvis späckad med humoristiska poänger. På många sätt lysande – spännande mitt i sitt skenbara lugn – är scenen där han upptäcker, att han har sökt skydd hos fel person: han har hamnat hos den man med ett halvt finger, som Annabella har talat om.

Men det måste ju finnas en hjältinna också; annars vore det inte någon riktig hitchcockfilm. Jagad på tåget mot Skottland avleder Hannay sina förföljares uppmärksamhet genom att kyssa en vilt främmande kvinna, Pamela (Madeleine Carroll). När han sedan blir infångad av, inte – som de själva påstår – polisen, utan av skurkarna, fjättras han och Pamela vid varandra med handklovar, vilket leder till att hon, mot sin vilja och fortfarande övertygad om att han är en mördare, tvingas följa med honom, när han flyr. Den här flykten, där han förgäves försöker övertyga Pamela om sin oskuld, är full av dråpliga, både pirrande och roliga, episoder, till exempel i det hotellrum på ett ensligt beläget skotskt hotell dit de har tagit sin tillflykt, hon fortfarande tvingad därtill.

På natten lyckas hon göra sig loss från sin del av handklovarna – och upptäcker, när hon ska rymma, genom ett samtal hon råkar få höra, att hon har tagit fel och han talat sanning.

Det samtal hon har råkat höra leder till upplösningen på en teater i London.

Slutdramat, med, på balkongen, mannen med det halva fingret och, på scenen, mannen med den militära hemligheten memorerad i sitt huvud, vill jag inte avslöja i detalj.

Och Hitchcocks egen obligatoriska medverkan? Han slänger skräp i en soptunna, när Richard Hannay och ”Annabella Smith” i början av filmen lyckas ta sig ut ur tumultet på en annan teater, där den ovan nämnde minnesmästaren också uppträder.

***

Filmen bygger på en klassisk spionthriller av John Buchan, ”The Thirty-Nine Steps” från 1914. Jag har den i svensk översättning av Ingrid och Tryggve Emond, ”De trettionio stegen” (Bra Böckers serie Klassiska deckare, 1978). Jag läste den då men gav bort den till min mor; efter hennes död finns den åter igen i min ägo i vårt deckarbibliotek här i Öregrund.

Boken och filmen är inte helt identiska; i boken är Richard Hannay till exempel tillbaka från Sydafrika, inte från Canada som i filmen – bara för att ta ett banalt exempel. Boken är hur som helst spännande och läsvärd även den.

Lars Molin

11 juli 2007 11:28 | Deckare, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Just nu går Lars Molins (1942-1999) fina TV-serie från 1989 ”Tre kärlekar” i repris i TV.

Under en period av sitt liv var han vägmästare i Östhammars kommun, där också Öregrund ingår. Han satt då också i kulturnämnden i Östhammar för socialdemokraterna.

Vi köpte vårt hus i Öregrund 1969. 1971 gjorde Lars Molin sin fantastiskt roliga satir med allvarlig botten, ”Badjävlar” – den har sänts flera gånger i TV. Den handlar om sommargästerna här på kusten men också om kommunalpolitikerna, både de böjliga och de mer principfasta. Mycket riktigt spelades filmen in här i Öregrund. Jag minns att jag under filminspelningen stötte på och pratade med Finn Zetterholm utanför Pensionat Västerport (numera Hotell och Café Floras Trädgård). Jag hade lärt känna Finn en smula efter vårt samarbete kring hans LP ”Joe Hill på svenska”, till vilken jag levererade texter, ingresser och mapptext.

Också Lars Molin kom jag att lära känna en smula. Han hörde till de kulturarbetare som av Sten Andersson inbjöds att delta i ett par konferenser med socialdemokratiska kulturarbetare. Att han var uppkäftig, ifrågasättande och radikal även på de här träffarna var bara ett plus.

***

Jag kom under min chefredaktörstid på Aktuellt i politiken (s) att skriva om några av hans böcker.

I nummer 3 1976 (12 februari) infördes följande:

Lojaliteter

Lars Molin är en författare som ibland gör det lite för lätt för sig. Hans satir är grov. Han kan slå så hårt och besinningslöst att han missar.

Förbundsordförande och riksdagsmän är feta. Rörelsen består av en samling karriärister, som för länge sen har förlorat lojaliteten med dem som en gång valde dem.

Det vore lätt att angripa Molins senaste roman, ”Lassas” (Bonniers), för de här karikatyrerna – Lars Molin väntar sig kanske rent av det av en tidskrift som Aktuellt i politiken.

Men jag avstår gärna från den sortens polemik. Inte av storsinthet, upphängd på deklarationen att rörelsen måste tåla kritik. Jag vidhåller att Molins politiska karikatyrer är taskiga och slarvigt genomförda.

I stället är det så att ”Lassas” har betydande kvaliteter som roman. Detta till och med i fråga om den politiska och fackliga problematiken. Skam åt den förtroendevald eller funktionär, som aldrig har gripits av det tvivel som Molin i så rikligt mått utsår!

Framför allt har jag dock läst ”Lassas” som en skildring av mansvärlden. Asfaltläggarna i ”Lassas” med Åke Larsson, ”Lassas” själv, i spetsen ger en intressant och ganska exakt bild av mans-Sverige, sådant det ter sig på många arbetsplatser. Kamratskapet. Rangordningen. Sättet att skälla eller tala om kvinnor.

Mången kvinnlig läsare kan troligen bli urförbannad över Lars Molins ”Lassas” (som dock i slutet av boken tycks komma till ett slags ansvar och insikt). Men läs den, om vi nu ska försöka lära känna varann på allvar!

För här finns också förkrympningen, de återhållna känslorna, misslyckandena beskrivna.

Ta till exempel scenen där Lassas försöker berätta för elvaåringen med ishockeyklubban om den förestående skilsmässan. Själv kommer jag inte på länge att glömma den här pojken med långa förtonåriga ben, där han går bredvid sin pappa:

”Gråten var inte långt borta hos pojken, med axlarna lite framskjutna liknade han Lassas i gången och fadern visste inte hur han skulle kunna förklara att han tyckte så mycket om honom.”

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1978 (23 mars) recenserar jag en kriminalroman av Lars Molin:

Spännande
och trovärdig

Lars Molin, roman- och pjäs- och nu också filmmanusförfattare, överraskar med en kriminalroman, ”Sommarmord” (Alba). Det är ett av de bästa svenska bidragen till genren på senare år. Miljön, en roslagsstad med drag av Östhammar och Öregrund, är väl tecknad. Boken är psykologiskt trovärdig. Den tar upp ett allvarligt samhällsproblem, massmedias makt över människorna.

Dessutom är den spännande; den är verkligen i första hand en kriminalroman. Att den, så som understundom sker i verkligheten, lämnar skuldfrågan öppen gör den dessutom till en ovanlig deckare.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1981 (26 februari) nämns en bok och recenseras en:

Molin

Lars Molin fortsätter att växla mellan genrerna. 1979 gav han ut en berättelse om Sundsvalls-strejken 1879, ”Träkusten” (Alba).

På den följer thrillern ”Bomben” (Alba), en på många sätt lika samhällstillvänd historia är det bäst att tillägga. Den handlar om en biträdande säkerhetschef på Forsmarks kärnkraftverk som av plutonium tillverkar en atombomb. Som han placerar i fontänen utanför nya riksdagshuset i Stockholm.

Av detta har det blivit en rejält spännande bok som man slukar sida för sida. (Slutet vill jag inte avslöja.)

Molin har ett intelligent grepp för att nå sitt syfte, att försöka visa att kärnkraftverken är en livsfarlig hantering. Huvudpersonen Ejnar Melander är nämligen varken terrorist (i politisk mening) eller en besviken kärnkraftsmotståndare. Hans motiv är strikt personliga. Molins poäng är den här: Vad har man för garanti mot att någon psykopat – kanske till och med anställd på ett kärnkraftverk – gör så här? Svaret är förstås att ett modernt samhälle inte helt går att skydda. En galning kan ju till exempel förgifta dricksvattnet i en hel stad (vilket bokens Melander också hotar att göra, men man behöver ju inte använda just plutonium).

En anmärkning mot en på det hela taget mycket läsvärd bok: I åtminstone något fall blir Molins sexskildring spekulativ.