Om livet på landet

16 juli 2007 16:55 | Politik, Trädgård, Ur dagboken | 31 kommentarer

Normalt städar vi huset och klipper gräset på fredagarna, men i fredags var vi – via Uppsala – på väg hem från Rinkeby efter konserten med Mavis Staples på Berns i torsdags kväll.

Så det blev till att klippa gräs och städa på lördag eftermiddag i stället. Birgitta klippte gräs och jag städade; vi turas om med det. Båda sakerna tar flera timmar att göra. På min lott föll alltså att plocka undan saker, dammtorka, dammsuga och knäskura furugolven, också att göra rent i bastun inför veckobastun, som vi alltid avslutar städ- och gräsklippningsdagarna med. Sen plockade jag in fyra buketter med blommor ur trädgården och förberedde middagen.

Som läsarna av den här bloggen vet, hör jag till dem som avskyr tanken på skattesubventionerade pigjobb. Det här handlar för min del om klassbaserad ryggmärgskänsla. Städar och klipper gräset gör man själv!

Visst kan det komma en tid, då jag på grund av bristande fysisk ork kan komma att behöva hjälp med sådant. Men så länge jag har hälsan sätter jag en ära i att för egen maskin hålla helt och rent omkring mig. Hjälp är jag beredd att betala för, när det rör sig om något jag inte själv behärskar: snickeri, elmontering och annat sådant. Och vi har aldrig köpt sådana tjänster svart!

Det är lätt att säga för dig att säga som är pensionär, hör jag någon invända – har man heltidsjobb och barn, kan man behöva avlastning. Men på den punkten är jag orubblig, också obarmhärtig om ni vill kalla det så. Jag och Birgitta – jag chefredaktör och sen ombudsman, hon i tur och ordning riksdagsledmot, minister och talman, med gemensamt ansvar för tre barn – har klarat det här, vecka efter vecka, år efter år. Och jag garanterar att vi har haft det rent och välvårdat omkring oss. Vilka är nu alla dessa som har haft så mycket mer än vi att göra, att de inte hinner med att städa sitt eget hem och inte klippa gräset på sin egen tomt?

Nåväl, efter det här bestyret, normalt på fredagar, den här veckan alltså på lördag, är man skitig och svettig. Då är det skönt att avsluta med en riktig estnisk bastu.

Efter den sista, avslutande kallduschen sitter vi i morgonrock i trädgårdsstolarna under plommonträden: svalkar kropparna och läppjar på var sin stor dry martini med mycket is.

Inne väntar middagen som jag har förberett.

***

Vädret är åter så där varmt som det kan vara i mitten av juli. I dag har jag i omgångar suttit vid trädgårdsbordet och läst Gunnar Balgårds Helmer Grundström-biografi; jag ska så småningom återkomma till den och till Grundström. Birgitta har ambulerat mellan samma bord och sin örtagård: hon klipper ner kryddörter i plastaskar, som vi ska ta med till frysen inne i stan, när vi passerar lägenheten, åter på väg till Rinkeby. (Vi ska fira Saras och Amandas födelsedagar.)

I var sin ända av bordet växer äppelträd, för närvarande dignande av växande äpplen.

I slänten mot vägen utanför fönstret i rummet där datorn finns rodnar bigarråerna. På solsidan är de redan ätbara: söta, goda.

I bärklyftan nedanför Birgittas kryddträdgård är vinbären på väg att få sin rätta röda färg.

De flesta pionerna har vid det här laget blommat över. I stället blommar riddarsporrarna och ett antal ettåriga snittblommor: blåklint, rosenskära, estnisk malva.

Rosorna tävlar med varann i skönhet. Fullt krig råder mellan Lancasters röda ros (Provinsros, Apoteksros) i Birgittas rabatt nere vid vägen och Yorks vita ros i min rabatt i slänten ner mot vägen. I häcken bredvid trädgårdsbordet blommar en jättelik Rosa Carolina i rosa.

Men allra vackrast just nu, åtminstone för bruk i bukett, är Rosa Alba Maidens Blush, också i Birgittas rabatt nere vid gatan. Jungfruns rodnad!