Olof Lagercrantz

6 april 2007 17:03 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Olof Lagercrantz (1911-2002) var poet, kritiker och litteraturvetare, som kulturchef och chefredaktör (1960-1975) för Dagens Nyheter också en publicist med betydande inflytande. I dag är han väl mer känd som författare till en rad mycket intressanta och välskrivna författarbiografier än som lyriker och samhällsdebattör.

En nyutkommen bok med texter av Olof Lagercrantz, ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen. Artiklar 1938-1993 med några anslutande dagboksanteckningar” (redaktör Niklas Nåsander, dagboksurval Richard Lagercrantz, Karneval förlag), lyfter vad jag förstår fram polemikern och publicisten Lagercrantz i hans fulla bredd; jag har den ännu inte men kommer med all säkerhet att skaffa och läsa den.

En av de intressanta sakerna med Lagercrantz var att han på många områden vågade ifrågasätta sådant som var gängse sanning, också på hans egen tidning; till det får vi kanske anledning att återkomma.

Inför 1976 års val, Olof Palmes ödesval (som socialdemokratin sen förlorade), ställde Olof Lagercrantz upp för en mycket öppenhjärtig intervju i Aktuellt i politiken (s). Artikeln, som publicerades i nummer 12 1976 (12 augusti), fick rubriken
Näringsliv, press, regering…
Överallt kommer
borgarna att regera
om de vinner!

I intervjun, som är gjord av tidningens reporter Ulla Tengling, resonerar Lagercrantz så här:

”Det betänkliga med en borgerlig regering, om vi nu får en sådan till hösten, ligger i en alltför stor maktkoncentration hos de borgerliga. De kommer att dominera på en gång regeringsapparaten, näringslivet och pressen.

I dag föreligger en viss balans i samhället genom att arbetarrörelsen sitter i regeringsställning och tidningarna till övervägande del är borgerliga. Hur ska socialdemokraterna bära sig åt i oppositionsställning med en så svag press vid sin sida?”

Lagercrantz hade rätt då – och har fått ännu mer rätt nu, skulle jag vilja tillägga.

Jag instämde (och instämmer än i dag) också i en annan av hans utsagor i AiP-artikeln: ”Kungabröllopet äcklar mig” – det ”var en skenhändelse men saknar ändå inte politisk betydelse”.

För egen del har jag recenserat hans memoarer, vilket skedde i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1983 (2 juni):

Lagercrantz

Olof Lagercrantz föddes 1911. Memoarboken ”Min första krets” (Wahlström & Widstrand) sträcker sig fram till 1934, och den krets som (utöver allusionen på Dante) åsyftas är i första hand familjen och släkten, i någon mån samhällsklassen som indirekt präglade levnadsvillkor, moral och förhållningssätt till det författaren mötte som ung. (Mycket av den sociala aningslöshet Olof Lagercrantz öppenhjärtigt skildrar hade direkt att göra med detta senare.)

”Min första krets” är en intressant och bitvis mycket utlämnande självbiografi. Olof Lagercrantz skriver till exempel om sin far: ”Carl drev Agnes” – Agnes var hans mor – ”in i sinnessjukdomen”. Och han säger att faderns stränghet drev systern Lottie in i lögnen. ”Lögnen blev ödesdiger för Lottie. Kanske dödade den henne.” (Lottie tog sitt eget liv.) Han skildrar på samma skakande sätt den sjuka modern, den adliga släkten med vad allt av socialt och konventionellt arv den innebar och den begåvning som växte mitt i galenskapen. Längre bakåt i tiden fanns Erik Gustaf Geijer, någon generation tillbaka den snillrike nonsenslyrikern Hugo Hamilton, på tjugo- och trettitalen verkade författarinnan Agnes von Krusenstjerna om vilken Olof Lagercrantz förresten har skrivit en läsvärd bok, och så vidare.

Att Olof Lagercrantz likväl har klarat en sådan uppväxt så pass oskadad är märkligt; att han har kunnat förändra sina egna värderingar i riktning mot radikalism och rationalism är mot samma bakgrund ännu märkligare.

Fast jag undrar om inte något av adelsmärkets förbannelse och släktens och den sociala klassens onda arv lika fullt präglar honom i ett avseende: Han skildrar i ”Min första krets” de hemskaste händelser (systerns död till exempel) på ett så balanserat och distanserat sätt – mången annan skulle skrika, riva och slita i gamla sår – att man ännu den dag som är märker barndomens uppfostran i den Olof Lagercrantz som nu är.