Doften av nykokt kaffe

Väl ute i sommarhuset igen återgår jag till vanan att koka kaffe, till frukost och för resten av dagen. Det här har jag skrivit om tidigare:

Likt Proust söker jag barndomens dofter, dock inte av madeleinekaka.

Till det jag älskar hör doften av nykokt kaffe. I min estniska barndom, i Juminda, Estland, i Merikarvia, Finland, så väl som i Juniskär, Sverige, var det kokkaffe som gällde.

Seden att koka kaffe tog jag med mig, när jag som student flyttade till Uppsala. Särskilt minns jag morgon- eller kanske snarare förmiddagskaffet i vår ruffiga lägenhet i ett rivningshus i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan. Jag bodde där tillsammans med min bror Matti och så Erik Liljegren, son till en journalist på Arbetarbladet i Gävle. Vi experimenterade för att få rätt smak på kokkaffet och kom fram till att det behövdes 24 kaffeskedar – varken mer eller mindre – i kaffepannan för att göra det extra gott.

Vid de tillfällen, då vi var stadda vid kassa, sändes, medan kaffet kokade upp, en kurir till hembageriet på Skolgatan nära gamla flickskolan för att köpa färska kanelbullar, när vi ville slå på stort en äppellängd.

Under mina många pendlarår, när jag steg upp tidigt och hade bråttom till tåget, fick det anstå med kokkaffe, som ju måste passas, så att det inte kokar över. I stället puttrade en kaffebryggare av märket Hugin, medan jag rakade mig och duschade.

Men när vi 1969 köpte huset i Öregrund och började tillbringa semestrar och veckohelger där, blev längtan efter kokkaffe oemotståndlig igen. Varje dag kokade jag morgonkaffe i min gamla kaffepanna från studenttiden. Kaffet hällde jag sen över i en TV-kanna från femtitalet. Det har den dubbla fördelen, att man blir av med sumpen, som har sjunkit till botten av kaffepannan, och att kaffet håller sig kokhett och gott hela dagen – man slipper den uppvärmning, som fördärvar kaffesmaken.

TV-kannan är en konisk termos, klädd i falsk bast (det vill säga plastnät) i någon glad färg. Den är ett barn av televisionens inträde i de svenska hemmen – med dess hjälp behövde man inte lämna den heliga nya TV-apparaten ens för en kort tur till köket.

När min TV-kanna med hjälp av lekande barn gick åt helvete på berget utanför sovrumsfönstret, var jag först helt ställd. Men jag räddades av min yngste bror, Mikko. Inför en jämn födelsedag kammade han igenom alla loppisar och auktioner i gävletrakten – han bor i Skutskär – och presenterade mig så många TV-kannor, att de, även om jag skulle vara drullig, med råge kommer att räcka livet ut.

Jag har också skaffat mig en fin och stryktålig kaffepanna. När jag i många år var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och ofta besökte Helsinki, passade jag vid ett tillfälle på att gå till Stockmans och hittade där en snyggt designad kokkaffepanna av stål – var, om inte i Suomi, kan man eljest göra såna fynd?

***

Och här sitter jag nu vid datorn med en rykande varm kopp kokkaffe bredvid tangentbordet. Det här kaffet doftar så gott, smakar så gott!

Koppen är liksom kaffepannan finsk: Arabias Flora.