Sommar med Gellert Tamas

Som många andra lyssnar jag, när jag kan, på ”Sommar” i P1.

I dag hade jag av flera skäl bestämt mig för att höra på sommarprogrammet med journalisten och författaren Gellert Tamas. Även jag var nyfiken på att få höra mer om hans sedermera också TV-filmade bok ”Lasermannen” (Ordfront, 2002). Dessutom är det ju alltid kul att höra, hur personer man själv har träffat – han har bland annat intervjuat mig för Palmecentrets tidning – utformar sitt program.

”Lasermannen” kom men först så småningom.

Gellert Tamas började, ackompanjerad av ungersk musik, med att berätta om sin ungerska familj och dess flykt, så småningom, till Sverige och Skåne.

Gellert Tamas sommarprogram var ovanligt, därför att det var så journalistiskt utformat: med hjälp av den svenske radiojournalisten Kurt Anderssons röst fick lyssnarna uppleva, när det gäller de äldre radiolyssnarna återuppleva, ungernrevolten de där svarta höstdagarna 1956.

I familjen Gellerts fall ledde sovjettruppernas nya inmarsch och revoltörernas nederlag till flykt i roddbåt till Österrike. En spårvagnsfärd i Wien gav ett av programmets mest gripande bilder: Den kvinnliga konduktören tar av sig uniformsmössan och går runt bland de österrikiska passagerarna och samlar in pengar, en slant här, en slant där, och så ger hon det hon har fått ihop till det ungerska paret i spårvagnen med den enkla förklaringen: ”Vi vet hur ni har det.”

Jag har själv varit med om något liknande, fast i Juniskär, Sverige, dit vi efter krigsslutet hade kommit som utblottade flyktingar. Det var strax före jul. Plötsligt hörde vi ett ljud ute i farstun. När vi tittade ut, såg vi en stor kasse stå där, full av mat, julgotter och julklappar till oss barn. Givaren var själv åter uppslukad av vintermörkret. Han eller hon förstod hur vi hade det men var inte ute efter att spegla sin förträfflighet i våra tacksamma ögon. Vi fick aldrig reda på vem det var.

Men tillbaka till Gellert Tamas. Det var när han hade talat om hur väl alla vi flyktingar blev mottagna i 1940- och 1950-talens Sverige, som han förde in fallet lasermannen i sitt sommarprogram. Hans teori i boken ”Lasermannen” är nämligen, att lasermannen inte var en ensam galning utan kan ses som en spegling av den tid, som präglades av Ian och Bert och andra likasinnade.

Bilden av detta hårdhjärtade Sverige är egentligen mycket mer drabbande och hjärtskärande än de privata bilder av mänsklig värme och solidaritet, som Gellert Tamas i sitt program och jag ovan förmedlar.

Ordfront säljer Grönköpings Veckoblad/Söndagsnisse Strix samt Lyrikvännen

Enligt en artikel på dagens DN Kultur (2 augusti 2006) är det nu klart, att Ordfront säljer de satiriska humortidningarna Grönköpings Veckoblad och Söndagsnisse Strix till förlaget Lind & co. Lind & co är ett mindre, kvalitetsinriktat förlag, ett av de där som har fått en nisch på marknaden, när de stora förlagen har satsat mer på lättsåld, lönsam bokutgivning och samtidigt har stramat åt utgivningen av till exempel moderna klassiker.

Lind & co, under ledning av Kristoffer Lind, blir nog en bra ägare, men det är synd att Ordfront inte orkade fortsätta.

Enligt samma artikel ser det ut som att det blir Ellerströms, som får köpa Lyrikvännen av Ordfront. Om Lyrikvännen och Lyrikklubben, den som startade som FiBs lyrikklubb, har jag skrivit tidigare här på bloggen: vädjat till Ordfront att tänka om i fråga om försäljningen.

Ska tidskriften nu ändå säljas, är Ellerströms inget dumt val; förlaget i fråga är väl förresten redan nu delägare. Lyrikutgivning, som är Ellerströms specialitet, är ju ingen lukrativ sysselsättning, men Ellerströms har vid det här laget i många år lyckats hålla näsan ovanför vattnet, detta trots – eller kanske på grund av – att förlaget har upprätthållit en strikt kvalitetslinje i sin utgivning; Ellerströms har en milt talat spännande utgivning.

Ellerströms har ännu mindre resurser än Ordfront, men det som talar för att Ellerströms kanske ändå kommer att lyckas med det som Ordfront inte riktigt har klarat av är förläggaren själv, Jonas Ellerström. Han är en sån där person som à la Lyrikklubbens skapare Stig Carlson förenar hängivenhet för och kunskap om poesi med djärvhet och driftighet.

Det man kan undra över är varför Ordfront eller för den delen mycket större förlag som Norstedts inte lyckas härbärgera kreativa förläggare av typen Jonas Ellerström hos sig. Sådana måste ges mycket stor frihet (även att chansa) och få vara utan tyglar (få lov att fatta snabba och impulsiva beslut). Det innebär risker. Men i gengäld vinner man i kreativitet.

En följd av de stora förlagens överdrivna försiktighet har blivit, att det i dag finns en rad mindre förlag, vars utgivning i genomsnitt är vida mer spännande än förlagsjättarnas. Utöver de båda redan nämnda vill jag framhålla det mycket egensinniga Bakhåll (allt från serier till Kafka), Modernista (med sin förnämliga utgivning av moderna klassiker) samt Tranan och Leopard (med bred utgivning av litteratur från andra delar av världen än vår).

Men för att återvända till Ordfront och Lyrikvännen: Av DN-artikeln framgår inte om Lyrikklubbens backlist ingår i försäljningen. Där finns mängder av böcker, som Ordfront under sin ägarskapsperiod dumt nog, trots propåer därom, inte har gett sig in på att återutge. Det är därför bara att hoppas att Lyrikklubbens backlist följer med till Ellerströms. Jonas Ellerström kommer att se till, att delar av den åter blir tillgängliga.

***

Svenska alternativseriers flaggskepp, Galago, blir däremot kvar hos Ordfront. Dock byter tidskriften skepnad i höst, blir en återkommande bok, som Ordfront därmed hoppas kunna sälja även genom bokhandeln. Lycka till!

Ordfronts seriealbumsutgivning under Galago-etiketten fortsätter också och är understundom mycket fin; jag skrev själv nyligen om Mariane Satrapi. Men det finns mycken mark att återta. Många forna Galago-tecknare finns i dag på andra förlag som Kartago, Optimal och Bakhåll.

***

Slutligen separeras nu Ordfronts återstående verksamheter, förlaget, bokklubben Bokfront och tidskriften Ordfront magasin. Det kommer således att bli möjligt att vara medlem i bokklubben utan att prenumerera på Ordfront magasin och omvänt att prenumerera på Ordfront magasin utan att vara med i bokklubben.

Det gör det rimligen billigare för medlemmen eller prenumeranten i det enskilda fallet. Vad det betyder för helheten vet man förstås däremot inte. Den som lever får se.

Milda makter

1992 läste jag Arto Paasilinnas roman ”Harens år” och föll pladask för Paasilinna och hans romankonst: Den här boken är både vildsint och ömsint, och dess huvudperson har ett egensinne som fascinerar en person av min sort.

Sen har jag följt Paasilinna genom åren: läst varenda en av de hittills femton böcker av honom, som har publicerats på svenska. I bästa fall har de haft liknande kvaliteter som ”Harens år” hade. Ofta har dock det skröneaktiga skymt det poetiska, som också finns hos Paasilinna. I sämsta fall är hans böcker mycket macho, ibland till och med sexistiska.

Den senaste till svenska översatta heter ”Milda makter” (översättning Camilla Frostell, Brombergs, 2005). I den anlägger Paasilinna ett gudomligt (men mycket jordnära) perspektiv på världen, och det är för övrigt inte första gången i hans böcker; ”Åskgudens son” är ett annat exempel.

Utgångspunkten är att Gud är utarbetad och har gått in i väggen. Han vill ha friår och rådgör med Sankte Per och ärkeängeln Gabriel om vem som skulle kunna ersätta honom under viloperioden. Hans blickar faller på tornkranföraren Birger (Pirjeri på finska) Ryynänen i vårt östra grannlands huvudstad Helsinki. Och för att göra en lång historia kort: Ryynänen visar sig inte vara mot tanken på att för någon tid vara tjänsteförrättande Gud och börjar genast fundera över vad han då ska ställa till rätta.

Himlen visar sig vara belägen i de bulgariska bergen, Guds boning närmare bestämt i en gammal övergiven borg där.

Det faller inte den nye Gud, Birger Ryynänen, på läppen; hans håg står till Finland. Och mot de mäktiga gudomliga rådgivarnas råd flyttar han, efter rekognoscering, himlen med änglar och allt till den jättelika tomma träkyrkan i Kerimäki.

Han kommer också på kollisionskurs mot de andra höjdarna i himlen, när han försöker förverkliga flera av de andra punkterna på sin agenda, till exempel att upprätthålla världsfreden. Han får skaffa sig nya bundsförvanter, till exempel den enligt hans mening orättvist undanskuffade profeten Obadja.

Han får likaledes problem med påven, när han förespråkar födelsekontroll och aborter.

Jesus finns inte med i handlingen. Han är på resa någonstans i världsrymden tillsammans med den finske Åskgudens son, Rutja.

Däremot smider förstås Djävulen sina ränker – han gillar inte Gud Ryynänens strävanden för världsfreden, miljön med mera. Som i den bästa av teologins världar uppträder Den onde i olika förrädiska skepnader; till exempel försöker han fresta Pirjeri, förklädd till den finske vattenguden Ahti. Men Pirjeri avslöjar honom.

Ändå blir slutet inte så lyckligt för den ställföreträdande guden Ryynänen. När den vanlige allsmäktige Gud kommer hem till himlen (som han trodde låg i Bulgarien) och får veta allt det som ställföreträdaren har hittat på, blir han fly förbannad, och låter Ryynänen gå i förtid.

Pirjeri får återvända till sin älskade Eija Solehmainen, som väntar hans barn, och det är inte så illa det heller.

Så långt är det här en rolig och fantasifull historia, förutsatt förstås att man, som jag, inte tar de heliga ting som skildras allt för allvarligt.

Men boken rymmer också en sidohistoria, som går mer på tomgång, den om Ryynänens gamle kompis Torsti Rahikainen, en riktig olyckskorp vars liv och affärer på andra sidan jordklotet Ryynänen med hjälp av den japanske ängeln Konko-Hito, av ställföreträdande Gud upphöjd till skyddshelgon, gång på gång får lov att rädda.