Sommar med Gellert Tamas

Som många andra lyssnar jag, när jag kan, på ”Sommar” i P1.

I dag hade jag av flera skäl bestämt mig för att höra på sommarprogrammet med journalisten och författaren Gellert Tamas. Även jag var nyfiken på att få höra mer om hans sedermera också TV-filmade bok ”Lasermannen” (Ordfront, 2002). Dessutom är det ju alltid kul att höra, hur personer man själv har träffat – han har bland annat intervjuat mig för Palmecentrets tidning – utformar sitt program.

”Lasermannen” kom men först så småningom.

Gellert Tamas började, ackompanjerad av ungersk musik, med att berätta om sin ungerska familj och dess flykt, så småningom, till Sverige och Skåne.

Gellert Tamas sommarprogram var ovanligt, därför att det var så journalistiskt utformat: med hjälp av den svenske radiojournalisten Kurt Anderssons röst fick lyssnarna uppleva, när det gäller de äldre radiolyssnarna återuppleva, ungernrevolten de där svarta höstdagarna 1956.

I familjen Gellerts fall ledde sovjettruppernas nya inmarsch och revoltörernas nederlag till flykt i roddbåt till Österrike. En spårvagnsfärd i Wien gav ett av programmets mest gripande bilder: Den kvinnliga konduktören tar av sig uniformsmössan och går runt bland de österrikiska passagerarna och samlar in pengar, en slant här, en slant där, och så ger hon det hon har fått ihop till det ungerska paret i spårvagnen med den enkla förklaringen: ”Vi vet hur ni har det.”

Jag har själv varit med om något liknande, fast i Juniskär, Sverige, dit vi efter krigsslutet hade kommit som utblottade flyktingar. Det var strax före jul. Plötsligt hörde vi ett ljud ute i farstun. När vi tittade ut, såg vi en stor kasse stå där, full av mat, julgotter och julklappar till oss barn. Givaren var själv åter uppslukad av vintermörkret. Han eller hon förstod hur vi hade det men var inte ute efter att spegla sin förträfflighet i våra tacksamma ögon. Vi fick aldrig reda på vem det var.

Men tillbaka till Gellert Tamas. Det var när han hade talat om hur väl alla vi flyktingar blev mottagna i 1940- och 1950-talens Sverige, som han förde in fallet lasermannen i sitt sommarprogram. Hans teori i boken ”Lasermannen” är nämligen, att lasermannen inte var en ensam galning utan kan ses som en spegling av den tid, som präglades av Ian och Bert och andra likasinnade.

Bilden av detta hårdhjärtade Sverige är egentligen mycket mer drabbande och hjärtskärande än de privata bilder av mänsklig värme och solidaritet, som Gellert Tamas i sitt program och jag ovan förmedlar.