Rapport från Donau: Novi Sad 2/6, Belgrad och Jarak 3/6

24 juni 2006 20:41 | Politik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I Serbien har jag varit tidigare, på den tiden det var en del av Jugoslavien. Jag var inbjuden till Socialistpartiets (Kommunistpartiets) kongress. Under hela efterkrigstiden (efter andra världskriget) vårdade Jugoslaviens kommunistparti vänskapliga förbindelser med bland andra de svenska och norska socialdemokratiska partierna: jugoslaver hade förts till tyska fångläger i Norge, till Sverige gick senare en stor arbetskraftsinvandring från Jugoslavien och Titos och hans efterföljares parti ansåg under den segdragna konflikten med Sovjetunionen det uppenbarligen viktigt att odla kontakter med nordisk socialdemokrati och dessutom det liksom Jugoslavien neutrala Sverige. Så när SAP fick en inbjudan till Partikongress (med stort P), sändes jag till Belgrad.

Kongressen genomfördes i ett gigantiskt kongresspalats (som jag tror jag skymtade från bussfönstret under den nu aktuella resan). De utländska gästerna – jättemånga! – placerades på podiet, i bokstavsordning efter det land de kom ifrån. Jag som representerade Sverige fick sålunda som granne en mörkhyad gentleman från Tanzania. Vi hälsade artigt, och för att få en öppning för fler samtal under de kommande dagarna frågade jag:

– Jag lärde på sextitalet känna en tanzanier med namnet Walter Bgoya. Det är inte så att du känner honom?

Han lyste upp:

– Jag var best man på hans bröllop i förra veckan!

Och så ville han försöka med en liknande krok:

– Känner du möjligen en svenska som heter Bri-gi-ta Dahl?

Världen är liten. Det var för övrigt genom Birgitta jag lärde känna Walter; Birgitta jobbade på den tiden på Dag Hammarskjölds minnesfond och Walter var deltagare i ett av fondens seminarier, dessutom hembjuden till oss på party.

Nå, det här var en utvikning. Jag hade ju primärt inte åkt till Belgrad för att odla gamla kontakter med Tanzania.

På den mycket välordnade kongressen hade varje utländsk gäst försetts med en egen kongressvärd. Min bjöd mig på slivovic i baren och berättade, att han själv kom från Vojvodina.

På min fråga om han möjligen var ungrare, skrattade han på ett sätt som antydde, att frågan var helt befängd.

Under kongressens lopp skjutsades de utländska gästerna också i buss till Kragujevac, en stad med över 200 000 invånare. På programmet fanns visning av stadens stolthet, bilindustrin, men också av minnesparken ”Kragujevac oktober”, som påminner om fascisternas avrättning av minst 2 300, kanske 7 000 invånare i staden. Det är händelser som denna som senare, under jugoslavienkriget, kom att användas i den serbiska agitationen mot ”kroatfascisterna” och andra som hade visat nationalistiska (icke-serbiska) böjelser.

En kväll i Belgrad åkte vi, ett gäng bestående av bland annat mig och Britt Schultz från norska arbeiderpartiet, med vår tolk – en kvinna bosatt i Sverige – till en utomhusrestaurang: åt gott kryddad jugoslavisk mat och drack gott jugoslaviskt vin till. Samtalet under träden den där mörka och varma kvällen snuddade förstås också vid att närma våra respektive system till varann, de nordiska demokratiska och folkrörelsebaserade välfärdssystemen och den jugoslaviska modellen med arbetarråd och decentralisering.

Riktigt så blev det nu inte, på någotdera hållet.

***

Vår första anhalt i Serbien, under vår donauresa, är Novi Sad (vilket lär betyda ungefär Nyodling).

Vi anländer i början på kvällen och har utlovats en utflykt i land. Den krymper snabbt i tid och flyttas allt längre fram i tiden. För allra första gången under donauresan blir viseringen omständlig och hanteringen av våra pass mycket byråkratisk. (Under vår resa i övrigt märker vi inte ens av det här: våra pass är inlämnade i båtens reception och kontrollen sker snabbt och summariskt; vi behöver inte ens vara närvarande. Och det här gäller också i länder, som inte är EU-medlemmar.) Passkontrollanterna, flera stycken, smörjs med kaffe och bakverk, men det leder bara till att det ytterligare dröjer, innan de ens har påbörjat sitt arbete. En teori är att den här utstuderade långsamheten har att göra med att hälften av resenärerna är amerikaner. I det fallet hjälper det inte ens, att deras reseledare själv är serb.

Till slut släpps vi ändå i land, för en snopet kort promenad upp till centrum och tillbaka.

Redan på väg in i hamn har vi sett fästningen plus den enda bro (av tidigare tre), som har återuppbyggts efter jugoslavienkriget. Novi Sad bombades under kosovokriget av NATO med bland annat klusterbomber. Alla tre broarna förstördes. Stan saknade under en period vatten och el. Bland det som NATO bombade fanns stans oljeraffidaneri, vilket ledde till stora miljöproblem.

Det är fredagskväll när vi går gatan upp mot centrum; vi passerar ställen där man spelar musik för hög volym, men uteserveringarna gapar med tomma stolar, knappast bara för att vädret är sisådär. Birgitta och jag pratar om att vi nu för första gången under resan befinner oss i ett land, där de vi möter, till så väl klädsel som hållning, ser fattiga ut. Även fasaderna är grå och slitna.

Vi registrerar, att affärsskyltarna till så stor del är skrivna med latinskt och inte kyrilliskt alfabet, men jag påminner mig, att serbiskan också kan skrivas med latinska bokstäver. Jag tar bilder av två skyltar: På en röd skylt står det med vita versaler VIGOSS. (Åtminstone några läsare förstår, varför jag plåtar just den här skylten.) Och så hittar jag skylten STOMATOLOG (grön text på vit botten). Den underliggande texten ”dentist Dr Branko Milanovic” förklarar för oss icke-serbisktalande, vad det är fråga om.

Serbiskan är ett sydslaviskt språk, som vi tidigare har konstaterat nära släkt med kroatiskan. Även i serbiskan finns konsonantrikedomen; språket heter, transkriberat, srpski. Den serbiska varianten av de sydslaviska språken är officiellt språk även i Montenegro och Bosnien-Herzegovina.

För att knyta an till Bos anmärkning till vad jag skrev om Kroatien: När Romarriket år 395 delades, kom dagens Serbien att hamna i det östromerska riket (Bysans). Till det som i dag är Serbien kom på 500- och 600-talen slaviska stammar invandrande. På 700-talet blev dessa slaver ordodoxt kristna. Omkring 750 bildades det ett par serbiska furstendömen under Bysans. De här områdena tillkämpade sig stegvis självständighet och slogs samman. Kungariket Serbien upprättades 1217. Under de följande 150 åren erövrade detta Serbien bland annat Makedonien, delar av Grekland och Bosnien.

Ytterligare 100 år fram i tiden, från 1459, var Serbien en del av Osmanska riket. Det var under den osmanska tiden som en del av sydslaverna, framför allt i Bosnien, blev muslimer. Under resan hörde vi historier om att bosniska barn – framför allt pojkar – rent av togs till Turkiet och uppfostrades som muslimer för att senare, nu med en ny religiös identitet, sändas tillbaka till Bosnien. Hur pass vanligt förekommande det här var, vet jag inte.

Intressant att notera är att att en del av dagens Vojvodina aldrig hamnade under osmanskt välde utan i stället hörde till den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Det är från denna tid Vojvodinas stora ungerska minoritet härstammar. Den är dock i dag mindre än tidigare: Dels emigrerade många ungrare till Ungern under jugoslavienkriget. Dels flyttade under samma period många serbiska flyktingar från andra delar av Jugoslavien in i Vojvodina, vilket naturligtvis också har förskjutit befolkningsbalansen.

Hur som helst, under 1800-talets första hälft gjorde serberna uppror mot det osmanska väldet och tilltvingade sig steg för steg först autonomi, sen självständgihet. Vid berlinkongressen 1878 (efter osmansk-ryska kriget) fick Serbien full självständighet. Kungadömet Serbien upprättades 1882. Efter balkankrigen 1912-1913 blev även Kosovo och norra Makedonien underställda Serbien.

Men det bodde alltså sydslaver – människor som visserligen var romerska katoliker men som talade nästan samma språk – också i områden, som hörde till Österrike-Ungern; se närmare i rapporten från Kroatien. Till de dramatiska händelserna i vår tids historia brukar man räkna skotten i Sarajevo, då en bosnisk-serbisk nationalist, Gavrilo Princip, mördade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand, en händelse som sägs ha utlöst första världskriget.

Efter kriget, den 1 december 1918, upprättades ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungadöme”. Det var detta land som den 3 oktober 1929 bytte namn till Jugoslavien (Sydslavernas land).

1941 invaderades Jugoslavien av tyskarna, som bland annat tillät inrättandet av en inhemsk fascistregim under ledning av Ante Pavelic och hans Ustasja-rörelse i Kroatien. Under andra världskriget opererade en gerillarörelse under ledning av Tito (Josip Broz) i Jugoslavien. Denna gerilla var framgångsrik i bergen i Bosnien-Herzegovina, Montenegro, Kroatien och Slovenien. (Tito var till hälften kroat, till hälften sloven.) Serberna hade en egen nationaliströrelse, cetnikarna, som i hemlighet samarbetade med tyskarna. När de allierade, som första hade stött cetnikarna, fick detta klart för sig, stödde de – också amerikanarna – i stället Tito, och mot slutet av kriget samverkade direkt britter och amerikaner med Titos partisaner i att rensa Jugoslavien från tyskar.

Partisanerna upprättade gradvis sin egen regim i de befriade områdena. Tito var kommunist, och Jugoslavien blev efter andra världskriget (1945) federal folkrepublik. Här finns en intressant skillnad gentemot de länder, som blev kommunistiska genom sovjetstyrd statskupp eller genom att helt enkelt inkorporeras med Sovjetunionen. I Jugoslavien hade kommunismen efter andra världskrigets prövningar ett relativt starkt folkligt stöd (om än aldrig prövat i fria demokratiska val), och Tito intog från första början en styvnackat egensinnig attityd gentemot Sovjetunionen och dess maktanspråk, vilket underlättades av att Jugoslavien under en period hade den fjärde största armén i Europa. Landet var en partidiktatur, men där genomfördes intressanta experiment med arbetarstyrda företag, medborgarna kunder relativt fritt resa utomlands, och Jugoslavien blev också genom den omfattande västeuropeiska turismen ett vida mer öppet samhälle än fletalet kommunistdiktaturer.

Innan han dog (vilket skedde 1981), hann Tito införa en ny författning: makten skulle delas mellan ledarna för de sex republikerna (Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien-Herzegovina, Montenegro och Makedonien) och de två autonoma regionerna (Vojvodina och Kosovo) och presidentskapet rotera mellan medlemmarna i detta råd. Det decentralistiska inslaget i författningen stärktes, vilket utökade friheten för delarna men också gjorde det möjligt för dem att spela på motsättningarna.

Jag har tidigare, när jag skrev om Kroatien, tagit upp den ekonomiska obalansen mellan delrepublikerna som en av förklaringarna till unionens upplösning och till det krig som föregick den. Under perioden närmast före krigsutbrottet 1991 befann sig den jugoslaviska ekonomin i fritt fall, och året för krigsutbrottet var inflationen uppe i ungefär 120 procent. Krav började resas på kommunismens avskaffande och på ökat självstyre, rent av självständighet för delrepublikerna.

Kvar i Jugoslavien 1992-2003 fanns bara Serbien (med de tidigare, men nu inte längre, autonoma områdena Vojvodina och Kosovo, det senare en separat historia, som vi inte ska fördjupa oss i här) samt Montenegro. Den 4 februari 2003 ombildades detta Restjugoslavien till unionen Serbien-Montenegro, vilken även den efter en folkomröstning om självständighet i Montenegro (55,4 procent ja) i maj 2006 upphörde att existera. Från den 5 juni 2006 har det av Serbien och Montenegro, denna gång fredligt, blivit två självständiga stater.

När vi anländer till Belgrad, upprepas passfarsen, fast vi ju fortfarande befinner oss i samma land. Passkontrollanterna hade velat väcka oss, när vi anlände en bit efter midnatt, men besättningen och våra guider lyckades hejda dem till klockana 07.00, vilket är bättre men illa nog.

Det hällregnar; det är en fullständigt eländig dag för utflykter. Vi sitter i bussen och undviker att gå ut. Färden går till den gamla fästningen, som under medeltiden ständigt omväxlande erövrades av de stridande sidorna. 1521 erövrades Belgrad slutgiltigt av det osmanska riket.

Vi åker på stadsrundtur, medan regnet strömmar i floder nerför bussens fönsterrutor.

Vi får förmiddagskaffe i ett kafé och släpps därefter fria att promenera och eventuellt handla i centrum. (Birgitta hade hoppats hitta en lämplig present åt Görel, gift med hennes kusin Kjell Magnusson, som är jugoslavienspecialist, men vi hittar ingenting som är lämpligt för ändamålet.) Det regnar mer och mer. Jag vadar, iförd sandaler, i djupa pölar; det säger tjipp-tjipp nere i fotbeklädnaderna. (Sandalerna torkar sen inte under resten av resan. Första dan i Öregrund ställer jag dem i solen på trappan, och först då blir de användbara igen.) Jag har paraply och lång tät regnrock, men jag blir dyngdblöt upp till knäna.

Under eftermiddagen avtar regnet. Då är vi, per buss, på väg till byn Jarak i Vojvodina. Där äter vi en sen lunch hos en familj, som får intäkter av såna här turistbesök. Måltiden inleds med slivovic, och sen blir det mat från ett dignande bord, den ena rätten godare än den andra. Ortens vin är heller inte fy skam.

Till det exekverar medlemmar av familjer lokal musik.

Så slutar besöket i Serbien med att jag ser en ljusnande framtid också för denna del av det söndertrasade, forna Jugoslavien.

Midsommardagsmorgon med melodikrysset

24 juni 2006 11:44 | Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Midsommardagsmorgon med strålande sol.

Det hindrar mig inte att, som varje lördag, lösa melodikrysset.

Det börjar barnsligt enkelt med ”sockerbagare”. Också annat är enkelt för folk i min ålder: ”Alexander” – vem av oss har inte hört ”Alexanders Ragtime Band” i radio hundratals gånger? ”Oscar” som i Oscar Hammerstein var heller inte svårt.

Skulle man kunna tänka sig ett midsommarmelodikryss utan Evert Taube? Nej. I dag förekom han till och med två gånger, med ”Orrberget” och med ”Carmencita”. Och Bellman försåg oss krysslösare med ”Stockholm”.

Jag klarar också ganska lätt en del saker ur den något modernare musiken: ”Jinder” (Åsa) som textförfattare till ”Det vackraste”, ”Lars” som i Lasse Berghagen och även ”Ace of” (Base).

Två saker som var svårare för mig var ”Kjell” ur Björn Kjellman i senaste melodifestivalen och så ”Meta” – Meta Roos med Hans Alfredsons ”En mun är hälften av en kyss”. Jag kom på att det måste vara hon, när det bara fattades ett e.

Allra svårast för mig var en radiosignatur. Visst känner jag igen Percy Faiths ”Mucho Gusto”, men inte kan jag associera den till något radioprogram som jag brukar lyssna på. Till slut leder mig ledbokstäverna till att det sökta ordet måste vara ”sporter”. Herregud, Radiosporten har jag väl aldrig lyssnat på i mitt liv.

Nu ska jag gå ut och sniffa på flädern, som håller på att slå ut.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^