Rapport från Donau: Budapest 30-31/5, Szentandre 31/5, Kalocsa och Pusztan 1/6

20 juni 2006 23:28 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Ungern och ungrarna har alltid fascinerat mig. Ungrarna är ju estländarnas avlägsna kusiner. Av ungerska förstår jag, som alltså är estländare, ingenting. Jag minns dock från min barndom, att jag, när jag hörde ungerska talas i radion, tyckte att dess intonation påminde om finskans och estniskans. Språkligt ligger ungerskan dock långt från estniskan och finskan. Den hör till den ugriska grenen av de finsk-ugriska språken. Dess närmaste släktingar är två små språkgrupper, khanti och mansi, utspridda över stora områden öster om Uralbergen i nuvarande Ryska federationen.

Någonstans öster om Ural startade också ungrarna eller magyarerna sin folkvandring, först över de ryska stäpperna (där de blev ett skickligt ryttarfolk). På åttahundratalet erövrade detta ryttarfolk nuvarande Ungern. Från medeltiden och framåt var ungrarna under flera århundraden, med avbrott för det turkiska väldet 1526-1699, ett av Öst- och Centraleuropas härskarfolk: det ungerska väldet omfattade, förutom nuvarande Ungern, det som senare blev Tjeckoslovakien (ungrarna var speciellt många i nuvarande Slovakien; det bor fortfarande 600 000 ungrare där), en del av det nuvarande Ukraina (det bor i dag 160 000 ungrare där), den del av nuvarande Serbien, som heter Vojvodina, plus Kroatien (med sammanlagt 400 000 ungrare), och inte minst Tanssylvanien (med två miljoner etniska ungrare) i nuvarande Rumänien. Ungrarna i Ungern är åtta miljoner (av sammanlagt drygt tio miljoner invånare). Även i Ungern är romerna den enskilt största minoriteten, fem procent av befolkningen, troligen mer.

Ungern tillhörde den förlorande sidan i första världskriget och förlorade i den så kallade Trianon-freden 1920 praktiskt taget alla de här områdena, som åtminstone i många regioner hade ungrare som majoritetsbefolkning. Undantaget är det område, som efter andra världskriget avträddes till Ukraina – andra världskriget, då först Miklós Horty, sedan de fascistiska pilkorsarna styrde, ändrade inte segrarmakternas syn på vad Ungern borde omfatta.

I Ungern, dit jag gärna har velat komma, hade jag hittills inte varit. Nu blev det ett besök på tre dagar.

De två första besöksdagarna tillbringade vi förstås i Budapest. Vår båt lade till vid Nehruparken på Pest-sidan, helt nära Saluhallen, vilket man måste beteckna som mycket centralt.

Första dagen blev det en lång guidad tur i buss. Vi fick se Hjältarnas torg, Konstmuseet (som ligger alldeles bredvid) och Stefansbasilikan (stadens största kyrka, 96 meter hög, byggd 1851-1905; kyrkan har tillägnats Stefan I, som kristnade och enade landet och fick sin kungakrona av påven Sylvester II och kröntes julhelgen 1000 eller 1001). På Buda-sidan, vid borgen, såg vi Matthiaskyrkan, byggd i etapper på 1200-1400-talen, vidare Fiskarbastionen och den hänförande utsikten från Gellertberget över Donau och Pest. Och så såg vi förstås Kedjebron och flera av de övriga broarna över Donau. Avslutningsvis gjorde vi ett första besök i den makalösa Saluhallen.

Under den guidade turen frågade vi förstås, var demonstrationerna och sammanstötningarna ägde rum under ungernrevolten 1956. På ett ställe på donaustranden pekade den unga guiden också ut en gruppskulptur, bestående av gjutna herr- och dam- och barnskor, vilket hon gjorde gällande skulle vara ett minnesmärke över människor som mördades av kommunisterna. Dessa har förvisso mycket ont på sitt samvete, men just det här är faktiskt ett minnesmärke över människor, mest judar antar jag, som tyskarna sköt och lät falla direkt ner i floden.

Vi minns ju med förbittring, hur revolten i Ungern i oktober 1956 kvävdes i blod och hur revolutionens ingenjör Imre Nagy 1958 i hemlighet avrättades av ryssarna. När läget åter hade stabiliserats kom Janos Kadar till makten (1962). Till att börja med betraktades han mest bara som Quisling, men han kom gradvis att lätta upp det politiska klimatet. Från 1968 inleddes en liberalisering av ekonomin, den så kallade gulaschkomunismen. Avgörande för raseringen av kommunistdiktaturerna i hela Östeuropa blev det ungerska kommunistpartiets beslut i februari 1989 att införa flerpartisystem.

I kommunistpartiets agenda fanns också tanken att omvandla partiet till ett socialdemokratiskt parti. Jag minns själv ett tillfälle, då en delegation på mycket hög nivå från det ungerska kommunistpartiet bad att få träffa mig, detta i min egenskap av huvudsekreterare i de svenska socialdemokraternas programkommission. Jag tog med en bunt partiprogram på tyska och engelska till mötet men fann att det var onödigt: det ungerska partiet hade självt låtit översätta vårt partiprogram, och av de mycket sakkunniga och målinriktade frågorna förstod jag snabbt, varåt det lutade för det partiet. Sen blev jag bjuden på middag på ungerska ambassaden.

Det finns ett naturligtvis relativt men ändå påfallande välstånd i Ungern, om man jämför både med Slovakien och de länder ni tillsammans med mig ska besöka under fortsättningen av den här donauresan. Förklaringen finns ovan. Ungern hade en mycket längre och mycket skonsammare väg för övergången till en ny ekonomi.

Det är i sin tur också förklaringen till att det ungerska socialistpartiet (det tidigare kommunistpartiet) har kommit att spela en så framträdande roll efter införandet av flerpartidemokratin. Nu senast har partiet lyckats med bedriften att tillsammans med sin koalitionspartner Fridemokraterna hålla sig kvar vid makten två val i rad.

På kvällen den första dagen i Budapest får vi vara med om en mycket sevärd föreställning på Budai Vigadó med ungerska statens folkensemble: sång, dans, musik, i bakgrunden ett videofilmspel – allt samverkar och allt klaffar.

Tanken är att bussen på hemvägen ska visa oss Budapest by night. Men det blir inte så mycket av det. Det hällregnar.

Nästa morgon åker vi på bussutflykt till den lilla staden Szentandre, som bebos av serber. (Det finns minoritetsenklaver också i Ungern.) Centrum är en liten idyll med caféer, men framför allt finns där en marknad. Birgitta köper en modekavaj, mycket snygg, åt sig själv och pälsjackor åt Viggo och Klara.

På eftermiddagen är vi tillbaka i Budapest. Vi kan själva välja, vad vi ska göra. Efter svår vacklan avstår vi från att ta oss över Donau till Gellertbadet och väljer att i stället ströva runt på Pest-sidan. Trogna våra böjelser tar vi oss först – i ickeauktoriserad och dyr, visar det sig, taxi – till konstmuseet vid Hjältarnas torg, Szépmùvészeti múzeum.

Museibesöket visar sig delvis bli en besvikelse. Museet är gammalt och irrationellt, och en hel våning med mycket av den bästa konsten är stängd för renovering. Men där finns ändå en hel del intressant måleri: av Pieter Breughel den yngre, Hieronymus Bosch, Gustave Corbet, Gustave Doré, Claude Monet, Pierre-Auguste Renoir, Paul Cézanne, Paul Gaugin och andra – kanske inte deras yppersta verk, men ändå.

Vi rör oss runt på gågatan, som utgår från Saluhallen. Tittar in i butiker. Birgitta köper vykort. Vi sätter oss på en pub och dricker öl. Jag hittar en superbra musikaffär nära saluhallen och köper en bunt CD: world music från donauregionen, ungersk och zigensk folkmusik, till och med ungersk blues!

Sen går vi in i Saluhallen och köper salamikorv och rökt lammbog och vin. Jag köper träleksaker åt Viggo och Klara. Och Birgitta får en försenad morsdagsbukett, pioner.

Nästa dag anländer vi till Kalocsa, längre ner längs floden men fortfarande i Ungern. Där finns ärkebiskopssäte, domkyrka (med orgelkonsert) och ett museum med en mängd heliga ting, även biskopens egen mycket märkliga och vackra tågstation. Vi besöker också paprikamuseet.

Lössläppta vid torget går de flesta, enligt guidens anvisning, till Spar, men vi går till Coop och köper paprikapulver och mer ungersk korv.

Efter lunch blir det utflykt till pusztan. Det blir en upplevelse. Vi välkomnas med plommonbrännvin och bröd och får sen se en ryttarshow à la cirkus. Ryttarna i sina hattar och kappor och med piskor i händerna utför halsbrytande konster i hög hastighet; en ryttare rider stående på ett spann av fem hästar.

Vi färdas i skramliga vagnar ännu längre ut på pusztan – möter hjordar av väldiga nötkreatur med långa horn, ser slätten försvinna rätt in i horisonten.

Över de här slätterna kom magyarerna en gång på sina hästar och erövrade det bördiga Ungern.

Dixie Chicks

20 juni 2006 19:49 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag har ett kluvet förhållande till amerikansk countrymusik.

När den är som sämst, är den som svensk dansbandsmusik: mycket hjärta och smärta och många banaliteter till undermålig musik – det sistnämnda gäller också mycket av det som är kommersiellt framgångsrikt.

Som bäst har countrymusiken lånat bärande drag från den mer genuina bluegrassmusiken. Texterna handlar om vanliga amerikaner och deras vardag. Ibland kan de till och med, med sitt underdogperspektiv, vara vänsterpolitiska, i vart fall vänsterpopulistiska.

Dixie Chicks, bildad 1989 i Texas, är en i många avseenden annorlunda countrygrupp, inte bara för att gruppen bara består av tjejer. Trots att dess texter är betydligt mer seriösa (vad gäller språk och med avseende på relationer så väl som samhällsskildring), blev gruppen, särskilt efter Natalie Maines inträde som huvudsångerska och CDn ”Wide Open Spaces” (1998), kommersiellt mycket framgångrik.

Vid en konsert i London i mars 2003 gjorde Natalie Maines ett för både amerikansk och europeisk vänster välkommet men för en kommersiellt framgångrik sångerska djärvt uttalande. Hon sa, med anspelning på att Dixie Chicks kommer från Texas, att hon skämdes över att USAs president George W Bush kommer från Texas; uttalandet hade förstås med irakkriget att göra.

Hennes uttalande ledde till ett ramaskri inom den amerikanska högern, inklusive bland de många ofta konservativa countrymusiklyssnarna. Dixie Chicks skivor bojkottades av en rad radiostationer. De fick ställa in spelningar i republikanska fästen i Oklahoma och Tennessee. Tjejerna kallades förrädare, och Natalie Maines utsattes till och med för dödshot.

Trots detta motstånd och denna smutskastning gick deras senaste CD, ”Taking the Long Way” (Columbia Sony/BMG 82876807392, 2006), rakt upp i toppen på de amerikanska försäljningslistorna.

Först musiken. På ”Taking the Long Way” har Dixie Chicks, som utöver Natalie Maines består av Emily Robinson och Martie Maguire (tidigare Seidel), vilka senare spelar en mångfald instrument – Robinson bland annat banjo, gitarr och sitar, Maguire bland annat fiol och mandolin – och förstås bidrar med stämsång och körpartier, tonat ner countryinriktningen eller i vart fall fört in kraftiga rockelement i sin countrymusik. Detta är påtagligt i låtar som ”Baby Hold On” och ännu mer i ”Lubbock or Leave It”, en skithäftig rocklåt. Men Dixie Chicks har ett brett register; den vackraste låten, rent musikaliskt, är den stillsamma och melodiösa ”Lullaby”.

Och så över till texterna.

En del handlar förstås om relationer – här skiljer sig inte Dixie Chicks i val av inriktning utan mer genom att deras texter är så mycket mer intelligenta än det dussindravel, som man alltför ofta hittar i countrymusiken. Och när det gäller ämnen som alzheimer (”Silent House”) och ofrivillig barnlöshet (”So hard”), befinner de sig redan långt från dussincountryn.

CDn innehåller förstås en replik på de konservativas och bombhögerns attacker på Dixie Chicks med anledning av uttalandet om texasgubben Bush. Låten heter ”Not Ready to Make Nice” och börjar så här: ”Forgive sounds good. / Forget, I´m not sure I could. / There´s nothing left for me to figure out. / I´ve payed a price. And I´ll be paying. / I´m not ready to make nice. / I´m not ready to back down. / I´m still mad and / I don´t have time to go round and round and round. / It´s too late to make it right. / I probably wouldn´t if I could / Cause I´m mad as hell.”

”Lubbock or Leave It” är inte bara en rasande bra rocklåt; den innehåller också ett angrepp på mentaliteten i de amerikanska småstäder, där bojkottkraven gick hem och publiken svek: ”Dust Bowl. Biblebelt. / Got more churches than trees”. Och så refrängen: ”Temptation´s strong. (Salvation´s gone)”.

Och ändå är Dixie Chicks aldrig i närheten av att vara vänsterikoner av typen Pete Seeger. Men de är tänkande varelser med en moral, som de inte är beredda att offra för att få alla i publiken med sig, och det är verkligen bra nog.

I sitt sätt att förhålla sig till den amerikanska politiken hämtar de inspiration snarare från söndagsskolan och kyrkan än från några teoretiserande vänsterprofeter. Deras avslutande sång, ”I Hope”, ger uttryck för just detta: ”Sunday morning. / I heard the preacher say / Thou shall not kill. / I don´t wanna here nothin´ else. / About killing and that´s God´s will / Cause our children are watching us. / They put their trust to us. / They´re gonna be like us / So let´s learn of our history / And do it differently / (I hope) / For more love, more joy and laughter / (I hope).

Detta ”I hope” upprepas som refräng i gospelton sången igenom. Må allt fler amerikaner ta budskapet i den här sången till sitt hjärta!