Rapport från Donau: Osijek 2/6

21 juni 2006 17:48 | Politik, Resor, Ur dagboken | 6 kommentarer

I Kroatien har jag varit tidigare, tillsammans med Birgitta på ett europeiskt talmansmöte, då hon bland annat lyckades samla sina kolleger talmännen i de före detta jugoslaviska staterna till ett förhållandevis konstruktivt samtal.

Då var vi i Zagreb, en ganska liten och överskådlig huvudstad, dock med en trevlig, kuperad ”gamla stan” att flanera i. Även där lyckades vi handla i Konsum, som på landets språk skrivs Konzum.

Kroatiskan, för en utomstående ett märkligt, konsonantrikt språk, är ett slaviskt språk, nära släkt med serbiskan. Om tillkomsten av kroatiskan hörde jag följande historia: När Gud skapade språken, råkade kroatiskan komma på sluttampen, när Gud nästan hade slut på vokaler, så det fick bli mest konsonanter. Alltså kallar kroaterna sitt land för Hrvatska.

Till sitt nuvarande bosättningsområde kom kroaterna på 600-talet från det område, som i dag kallas Galizien (i nuvarande Polen och Ukraina). De var en del av en slavisk och avarisk folkvandring till Balkan. Det som framför allt skiljer kroaterna från serberna är deras olika religioner: Kroatien bildade från 900-talet ett eget kungadöme men hamnade 1102 under ungerskt herravälde.

Som en följd av den turkiska expansionen på Balkan lät den kroatiska riksdagen i början av 1500-talet habsburgarna få kontrollen över landet. Tillhörigheten till den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin samt det faktum att habsburgarna under 1700-talet också fick kontrollen över den dalmatiska kusten, grundlade den religiösa uppdelning, som kom att få en viss betydelse i den väpnade konflikt, som föregick upplösningen av Jugoslavien.

Flertalet av de folk, som bebodde Jugoslavien (ett land bildat under mellankrigstiden, som, efter ett mellanspel under andra världskriget, under en stor del av efterkrigstiden styrdes av Tito, halvkroaten Jozip Broz), talar nämligen sinsemellan begripliga (slaviska) språk. Men tillhörigheten till Österrike-Ungern gjorde kroaterna (och slovenerna) till romerska katoliker, medan serberna var ortodoxa; de språkliga och kulturella skillnaderna mellan dem markerades också av att kroaterna använder sig av det romerska alfabetet, medan serberna brukar det kyrilliska. I Bosnien-Herzegovina bodde det både katolska kroater och serbiska ortodoxa men dessutom muslimer, ett kvarlevande resultat av det ottomanska väldet även efter det senares upplösning.

Likväl var sönderfallet av Jugoslavien knappast resultatet av en religiös konflikt. Också våra amerikanska reskamraters serbiskfödde guide betonade, att blandäktenskap mellan folk av olika nationalitet (om man nu kan tala om det), språk och religion före krigsutbrottet var mycket vanliga och att människor av olika ursprung oftast levde i bästa grannsämja. De skillnader jag talar om ovan snarare utnyttjades av maktspelande politiker och nationalister.

När det väl hade uppstått en konflikt, kom också historiska motsättningar och oförrätter (som Tito till stor del hade lyckats hålla tillbaka men som den nya federativa författning, som användes på slutet, före Jugoslaviens upplösning, möjligen underättade användningen av) att användas som argument: en i Serbien ond, en i Kroatien delvis positiv symbol blev den kroatiske fascistledaren Ante Pavelic, som med sin Usjtasa-rörelse styrde i den kroatiska stat, som 1941-1945 hölls under armarna av Nazityskland och där serber sattes i koncentrationsläger.

Bland det som bildade bakgrund till Jugoslaviens upplösning fanns, föga förvånande för en marxist, ekonomiska faktorer. Man behöver bara nämna å ena sidan det nordliga, centraleuropeiska och ekonomiskt välmående Slovenien, å andra sidan det fattiga sydliga Makedonien eller Kosovo med sin befolkningsexplosion och sin arbetslöshet, för att det perspektivet ska bli tydligt.

Man ska dock observera, att just Slovenien utan större konvulsioner lyckades få sin självständighet. Slovenien är relativt homogent. Annat är det med de övriga republikerna. I Serbien finns stora ungerska (Vojvodina) och albanska (Kosovo) minoriteter plus, då fortfarande förenat med Serbien, Montenegro. Men det fanns också stora serbiska befolkningsgrupper dels längs den dalmatiska kustremsan i Kroatien, dels i Slavonien uppe i Kroatiens nordöstra hörn; vi ska återkomma till detta. Bosnien ska vi inte tala om – där fanns, utom muslimerna, dels vitt spridda, delvis sammanhängande serbiska befolkningsenklaver, dels, i områdena nära Kroatien, en stor kroatisk befolkning. Hur omvandlar man detta område, etniskt-språkligt-religiöst ett lapptäcke à la Kroatiens schackmönstrade flagga, till nationalstater?

Ett särskilt hörn av helvetet fanns i det område av Kroatien vi besökte, Slavonien. Slavonien ligger alltså i den arm av Kroatien, som ligger längst uppe i nordöst: med Ungern i norr, med det kroatiska kärnområdet i väster, med Bosnien i Söder och med Serbien i Öster.

Den här kroatiska ”armen” beboddes av serber.

Och det var inte serber som hade flyttat dit under Jugoslavien-epoken. Deras förfäder hade bott där i 400 år.

Åter igen måste vi, för att förstå, gå tillbaka i historien. Österrrike-Ungern hade under perioden av osmansk expansion stora svårigheter att hålla den turkiska armén stången. Ett sätt att mota turkarna var att låta kristna ortodoxa serber, som flydde undan turkarna/muslimerna, bosätta sig i det här området – som motprestation fick de sköta främsta försvarslinjen mot turkarna. Dessa serber fick som tack autonomt styre; Krajina, som området kallades, hade ännu i slutet av 1800-talet en viss självständighet.

Serberna i området ville, när Kroatien blev en självständig stat, inte tillhöra Kroatien, vilket ledde till en av de mer otäcka partierna av Jugoslavien-kriget. Till just det här området för oss vår färd på Donau. Vår lilla utflykt i Kroatien för oss till staden Osijek. Vi ser fler skotthål i väggarna, ju närmare Serbien vi befinner oss. Många av husen längs vägen är fortfarande urblåsta. Men inte alla – i första omgången fördrevs stora delar av den kroatiska befolkningen. Sen kom ändå kroaterna tillbaka och behöll området i fredsslutet. Nu flydde i stället en stor del av serberna.

Innan freden på riktigt har etablerats, återstår här oerhört mycket att göra och då inte bara att återuppbygga och reparera de hus jag redan har nämnt. Också näringslivet är hårt drabbat. Vår buss passerar en rad fortfarande oröjda minfält, bördig åkermark som har försetts med varningsskyltar och avspärrningslinor.

Stackars människor!

Om jag tror på repatriering? Nej, vem skulle vilja flytta till ett område, där du ska bo mitt bland dem som har gjort dig och de dina ont – eller där det fanns några som du själv eller någon av de dina dödade?

Den här reflektionen rör inte bara Krajina – Exjugoslavien är fullt av såna här områden. Ett slags nationalstater, sådana de nu är, har etablerats, och det får nog konstateras vara ett faktum.

Fast Bosnien är fortfarande ett slags Minijugoslavien. Kanske är det hoppingivande. Eller så är landet, fortfarande, ett oröjt minfält.