Lyrikvännen 3-4 2006

27 juni 2006 16:00 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Lyrikvännens dubbelnummer 3-4 2006 är tjockt som en hel bok, på över 200 sidor. Jämfört med det anspråkslösa häfte, som 1954 startades av Stig Carlson, är numret också elegant, med färg på omslaget, snygg och läsarvänlig layout och illustrationer som bryter textsidornas kompakthet.

Och där finns mycket läsvärt: Marie Silkebergs och Fredrik Nybergs samtal om liv och dikt i Göran Sonnevis ”Oceanen”. Bengt Emil Johnsons ”Ny dikt?”. Madeleine Gustafssons intressanta introduktion till Leslie Kaplans ”Överflödet – fabriken”. Enkäten med de stora tidningarnas lyrikrecensenter. Och mycket annat. Lyrikvännen är inte bara Nordens till upplagan största lyriktidskrift utan också en tidskrift som i kvalitet kan tävla med vilken kulturtidskrift som helst.

Och kanske är det sista samtidigt ett problem.

Gunnar Fredrikssons bidrag till det här numret, ”Med jaget i centrum”, är ett både elakt och träffande debattinlägg om lyrikrecensionerna i dagspressen:

”Ofta börjar då recensenten med `jag´ och skribenten berättar hur han eller hon har läst diktsamlingen och upplevt den. I den här sortens lyrikrecensioner får vi alltså ett självbiografiskt meddelande om recensenten, inte en information om dikterna annat än som eventuell, egen slutsats.”

Den här iakttagelsen drabbar nog inte bara dagspresskritikerna utan också många av skribenterna i dagens Lyrikvännen.

”Jag gör allting med den här boken utom att försöka beskriva den”, skriver till exempel Sara Stridsberg om Ann Jäderlunds ”I en cylinder i vattnet av vattengråt”.

Missförstå mig inte – jag är inte ute efter att jävlas med just Sara Stridsberg.

Snarare vill jag illustrera, att 2006 års Lyrikvännen i många avseenden bara har namnet gemensamt med 1954 års.

Jag har ett perspektiv på det här. Jag har läst Lyrikvännen och varit medlem i Lyrikklubben sen starten, köpt, tror jag, dess samtliga utgåvor.

Jag är alltså en van lyrikläsare och har inga egna problem med att ta del av och förstå texterna i dagens Lyrikvännen; som jag redan har antytt, hittar jag mycket där som jag uppskattar.

Men 1954, när Lyrikvännen och Lyrikklubben startades av Folket i Bilds förlag, fyllde jag 17 år; hösten det året började jag i gymnasiet. För mig och många andra ovana lyrikläsare (i olika åldrar, många av oss dessutom från arbetarklassen) betydde den snabbt växande Lyrikklubben och dess tidskrift en introduktion till lyrikens värld. Stig Carlson, själv poet, som basade för båda, var en utomordentlig introduktör och värvade många andra likasinnade som skribenter till tidskriften och som redaktörer/introduktörer till Lyrikklubbens böcker. Det enklare (i förståelsemening) som Nils Ferlin och Emil Hagsröm blandades med det svårare som Gunnar Ekelöf och Christian Morgenstern. Lyrikklubben presenterade på svenska en rad poeter, som skulle komma att få nobelpriset i litteratur. Och inte i något fall lämnades sådana som jag i sticket – tålmodigt och pedagogiskt lärdes vi att ta till oss även svår lyrik.

Inte mycket av det här finns kvar i dagens Lyrikvännen. Lyrikklubben har dagens ägare, Ordfront, redan lagt ner, och både klubben och tidskriften ska säljas.

OK, säger jag – om det som nu finns ska vara rättesnöret för verksamheten, är kanske ett annat förlag en bättre ägare. Men jag trodde att folkbildningstraditionen från Folket i Bild levde vidare hos Ordfront.

Går det verkligen inte att göra Lyrikvännen mer tillgänglig och folkbildande (vilket inte behöver betyda, att man måste sänka kvaliteten)?

Det är synd att Lyrikklubben i sin senaste form har lagts ner – Bonniers kan säkert finna andra kanaler för sin poesiutgivning, men det hade varit bra för Ellerströms och de andra kämpande små kvalitetsförlagen, om de fortsatt hade kunnat få det här försäljningsstödet.

Men en fortsatt lyrikutgivning à la gamla Lyrikklubben kunde ju få en fortsättning inom ramen för Ordfront, gärna med Lyrikklubbs-etiketten kvar. Böcker som sen kunde säljas både genom Bokfront och, allt efter som de kommer ut, genom kupongannons i Lyrikvännen (utan att prenumeranterna automatiskt får boken à la bokklubb – ungefär som Galago i fortsättningen kommer att fungera).

Det finns ju så mycket i Lyrikklubbens äldre utgivning, värt att återutge med sikte på en ny publik. Och Lyrikvännen-redaktören Jenny Tunedal har ju just bevisat, att hon är kapabel att redigera den sortens urvalsvolymer, som var FiBs lyrikklubbs signum. Jag tänker på den av henne sammanställda Sonja Åkesson-volymen ”Vara vit mans slav och helt andra dikter”. Utgiven på Norstedts visserligen. Men det var bara menat som ett exempel på en möjlig inriktning.

Nationsflagga på varorna, tack!

27 juni 2006 12:11 | I skottgluggen, Politik | Kommentering avstängd

På DN.debatt publicerar i dag (27 juni 2006) konsumentminister Ann-Christin Nykvist en artikel, som tar upp ett viktigt ämne: ”Varannan livsmedelsprodukt saknar ursprungsmärkning”.

I artikeln presenteras en undersökning av över 300 produkter hos ICA, Coop och Axfood samt ett mindre antal produkter hos Lidl och Netto.

Undersökningen visar till exempel, att fyra av tio kött- och charkprodukter saknar entydig märkning om varifrån råvaran kommer.

Varför ska man då få veta, varifrån en köttråvara kommer? Priset är verkligen inte den enda faktorn, som medvetna konsumenter tar ställning till, när de väljer, vilken vara de ska köpa. Vi vill inte köpa kött från länder med en klandervärd djurhållning! Och det händer, som konsumentministern (s) påpekar, ”att maten transporteras runt halva jordklotet utan att vi konsumenter får veta att den kan vara åksjuk”.

Som Ann-Christin Nykvist visar, fördunklas också informationen av glidningar mellan varans tillverkningsland och dess ursprungsland, vilket verkligen inte alltid är samma sak.

Jag har länge själv tyckt, att man tydligt borde signalera en varas tillverkningsland plus dess – eller åtminstone dess viktigaste råvaras – ursprungsland, gärna i båda fallen med landets namn plus en bild av nationsflaggan, det sista för att den här sortens information, om den alls finns, så ofta är så finstilt, att den är svår att upptäcka.

Men det finns ett slags information till, som jag som konsument skulle vilja ha, och det kravet finns inte med i Ann-Christin Nykvists DN-artikel:

Jag vill veta, vilket företag som har tillverkat den produkt jag köper. När det gäller leverantörernas egna märkesvaror (LEV), är det här i allmänhet inget problem (men kan vara det, om man använder sig av legotillverkare).

När det gäller handelns egna märkesvaror (EMV) är det här ett mycket stort problem; de egna märkesvarorna ökar stort i samtliga stora detaljhandelskedjors sortiment – jag handlar i Konsum, och det är alltså de varor som kallas Coop, Coop X-tra med flera som avses.

Förr var Konsums egna varumärken – Cirkel, Skandia, Gubbens, Goman, Juvel, Björnekulla, Tend, Luma och allt vad de hette – tillverkade i egna fabriker (vilket gladde en socialist: mina pengar gick alltså inte till några privatkapitalister). Nu är alla de här kooperativa fabrikerna sålda. De fina gamla varumärkerna är ersatta med de enhetliga ovan. Om dem får man bara information av typen ”tillverkas för Coop i Belgien”.

Men jag bryr mig också om vad det är för företag som tillverkar varorna: om de suger ut sina arbetare, är miljöbovar, utnyttjar postkoloniala produktionsanläggningar i u-länder eller för en fackföreningsfientlig politik, vill jag inte ha deras varor, ens om det står Coop på dem och de är billiga.

För ordningens skull vill jag påpeka, att det här alls inte riktar sig mot tillverkning i utlandet; det kan visst finnas bra skäl att köpa fransk- eller italiensktillverkade varor. Det finns också svenska företag jag bojkottar. Bröderna Spendrups borgerliga kampanjande, från löntagarfondsstriden och framåt, gör till exempel, att produkter från Spendrups bryggeri aldrig kommer in i mitt hem. Då köper jag mycket hellre öl och läsk från danskägda Carlsberg.

Min poäng är, att jag vill veta vem som är tillverkaren, var varan är tillverkad samt varifrån huvudråvaran kommer, så att jag kan välja själv.