IB än en gång

12 juni 2006 23:06 | Politik | 43 kommentarer

Först en positionsbestämning:

Jag betraktar mig som marxist, om än inte av den bokstavstroende sorten. Hur som helst har Karl Marx med sin klassanalys och med historiematerialismen gett oss instrument att förstå världen och att förändra den.

Jag är vänsterradikal – vänstersocialist är en ganska adekvat beteckning – men också orubblig demokrat och förhärdad reformist. Mina politiska förebilder är tidiga socialdemokrater som Axel Danielsson och Hjalmar Branting, även Ernst Wigforss och Olof Palme.

Organisatoriskt har jag varit socialdemokratin trogen sedan ungdomsåren. Min politiska biografi kan man ta del av ovan under Om Enn Kokk.

Min långa bana i socialdemokratins tjänst innebär inte, att jag okritiskt har ställt mig bakom allt som mitt parti har företagit sig, särskilt under de senaste årtiondena. Som exempel räcker att jag under folkomröstningskampanjen om svenskt EU-medlemskap pläderade för nej och sen också röstade nej, vidare att jag i EMU-kampanjen satt i kampanjledningen för Socialdemokrater mot EMU. Den som vill veta mer om mina politiska ställningstaganden kan lämpligen läsa mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, till laboremusantologin ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustafsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002).

Där berättar jag också om mitt livslånga intresse för kultur.

***

Den här mixen – ett socialdemokratiskt vänsterperspektiv och mycket om kultur, inte minst om socialistisk kultur – har lockat ganska många att regelbundet läsa min blogg.

Särskilt gläder jag mig åt att många unga socialdemokrater ur SSUs och studentförbundets radikala falang har hittat till min blogg.

Men jag är också lite fascinerad av att så pass många unga vänsterpartister läser min blogg, till och med skriver kommentarer. Där spelar Ali Esbati (som jag personligen inte känner) en aktiv roll: han har ett par gånger lagt ut länkar till saker på min blogg, som han har funnit läsvärda; jag ber att få tacka för draghjälpen. (Men han var faktiskt inte först; en längre bana som läsare av min blogg har signaturen ”Daglönare”.)

Jag har genom årtiondena förvärvat en rik erfarenhet av umgänge med liksom konfrontation med vänsterpartister/kommunister. Generationskamrater gick under 1960- och 1970-talen över från socialdemorkatin till VPK eller till de maoistiska och trotskistiska med flera småpartierna. Jag känner omvänt också många som, ibland efter en livslång gärning i SKP/VPK, har gått över till (i några fall återvänt till) socialdemokratin.

När jag i början av 1968, mitt under vänsteruppsvinget, kom direkt från universitetsmiljön i Uppsala till partistyrelsen (s) i Stockholm, kom jag att ganska snart få på min lott att granska och skriva argumentationsmaterial mot tidens yttervänsterrörelser: jag skrev småskrifter om KFML(r), SKP och VPK i författarfirma med Pär Fagerström och en hel egen bok om VPK och SKP. KFML(r)-skriften skällde Proletären ut – men medgav samtidigt, att den, när det gällde fakta om KFML(r), mycket väl kunde användas i förbundets egna studiecirklar. Vänsterpartisten Lars Bäckström, som också han brukar benämna sig vänstersocialist (inte kommunist, inte socialdemokrat!), har en gång i samband med en middag på Villa Bonnier sagt ungefär så här om det jag skrev om VPK: – Du kan ju själv tänka dig, hur förbannade vi blev. Och så, eftersinnande: – Men du hade ju rätt.

Att det blev just jag som fick ta fighten med kommunisterna har huvudsakligen att göra med två saker: Dels kände jag från min egen studenttid många av de agerande plus de grupperingar de tillhörde. Dels var jag (och är jag) mycket beläst i arbetarrörelsens (hela arbetarrörelsens) historia, och jag kan dess idéströmningar. Jag har inte bara läst Marx och Engels och de socialdemokratiska ledare jag refererar till ovan utan också Lenin, Mao, Trotskij, Luxemburg, Gramsci, Mandel med flera i original.

Hur jag har reagerat på det jag har läst framgår av artiklar – i många fall recensioner – jag har publicerat. Jag nöjer mig här med att konstatera, att jag, när det gäller verk av till exempel Lenin och Mao, har varit starkt kritisk i mina kommentarer. Eftersom jag är väl förtrogen med Marx – jag läste ”Kommunistiska manifestet” och ytterligare några andra verk redan under min gymnasietid i Sundsvall på 1950-talet – behöver jag ingen undervisning om det kommunistiska klasslösa samhället. Men jag hävdar benhårt, att den leninistiska (alltså inte bara stalinistiska) ”vidareutvecklingen” av den tanketraditionen ledde till konsekvenser, som borde göra det omöjligt att i dag kalla sig kommunist. Till denna teoretiska insikt kommer familjeerfarenheter (från Estland) av vad kommunistisk diktatur i praktiken innebär.

Sålunda har jag, trots min vänsterradikalism, aldrig frestats att verka inom eller rösta på något kommunistiskt parti (eller något parti, där alltför många fortfarande kallar sig kommunister). Tvärt om har jag bekämpat kommunisterna. Av egen övertygelse och med intellektuella argument, aldrig något annat än argument.

Därför smärtade det mig en smula, när Ali Esbati vid introduktionen av ett av mina republikinlägg här på bloggen skrev följande:

”Enn Kokk har en blogg. Det är i sig smått fantastiskt. Man kan tycka mycket om den mannen. Han är på gott och ont sammanvuxen med socialdemokratin som parti. (Läs hans CV!). Inblandningen därigenom i socialdemokratins bidrag till den skändliga registreringen av kommunister – en som han sedan fick partiets uppdrag att skriva vitbok om! – är till exmpel trist. Men som helhet betraktat är detta en imponerande herre av bästa folkrörelsesnitt. Jag läser hans utläggningar med största intresse och nyfikenhet.”

Alltså: jag har aldrig någonsin för egen del registrerat några kommunister, och jag har gjort ett gediget och genomhederligt arbete, när jag skrev min 500-sidiga ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen.”

Boken bygger på bandade intervjuer. (De oredigerade banden har lämnats till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.) De redigerade – bara i språklig och dispositionsmässig mening! – intervjuerna har skriftligt godkänts av de intervjuade. (Även detta material har lämnats till ARAB.) När det gäller dem som arbetade ute på fältet framträder ett intressant mönster, som bäst illustreras av två partidistriktsombudsmän i Norrbotten: den ene var IB-rapportör, medan hans kollega, som satt i rummet bredvid, inte hade en aning om den här verksamheten. Jag har också intervjuat ett antal nyckelpersoner i ledande ställning i partiet respektive IB (bland dem IB-chefen Birger Elmér strax innan han dog) och har fått den här bilden bekräftad: Det har aldrig varit uppe till beslut i partiets VU eller partistyrelsen (inte ens diskuterats där), att IB skulle få använda partiaktivister för sin registrering, och det var en mycket liten grupp som (i största hemlighet) rekryterades för det här ändamålet. Flertalet socialdemokrater har förvisso bekämpat kommunister i till exempel fackföreningsrörelsen, men de har gjort det av helt normala partipolitiska skäl.

Jag har – med gott resultat, visade Säkerhetstjänstkommissionens senare publicerade mastodontutredning – kartlagt exakt det som hände. Men jag har också, vilket förargade en del vänsterpartister och en del av dem som på sin tid tillhörde 1960- och 1970-talens sektvänster, också skrivit ett par kapitel om de registrerade gruppernas ideologier och, i fallet SKP/VPK, dess moskvaberoende. Det här måste nämligen också redovisas, om man ska få den fullständiga och korrekta bilden. Inte så att jag tror (eller hävdar i boken) att den extensiva registrering som ägde rum på något sätt var ändamålsenlig. Men om man inte redovisar i vilken miljö registreringen ägde rum, blir den ju fullständigt obegriplig!

Jag vet inte, om Ali Esbati verkligen har läst min IB-bok. En tänkbar förklaring till de lite sliriga formuleringarna i citatet ovan skulle ju kunna tänkas vara, att han minns några av de mer reflexmässiga och högljudda kommentarerna från vänsterfolk av lite olika schatteringar, personer som när de fällde sina kommentarer över huvud taget inte hade haft tillgång till boken!

Min bok väckte en fullständigt våldsam publicitet; jag har tre knökfulla A 4-pärmar med pressklipp. De mer grova påhoppen ville jag förstås bemöta, och jag valde att göra det samlat i en enda artikel, avsedd att publiceras på DN Debatt.

Det manus jag skickade dit var för långt, och jag kom i telefon överens med en av debattredaktörerna, Dick Ljungberg, om att redaktionen skulle göra vissa av mig godkända strykningar.

Sen åkte jag till Australien.

När jag kom hem, hade artikeln inte publicerats. Jag ringde förstås DN Debatt och undrade och fick en massa undvikande krumbukter till svar. Kontentan var hur som helst, att artikeln vid det här laget saknade aktualitet. Tala om maktens arrogans!

Jag har kvar det oavkortade manuskriptet, och det här kan vara ett lämpligt tillfälle att äntligen publicera det:

Enn Kokk svarar sina kritiker:

”IB mer självsvåldig än politiskt styrd”

Att jag som IB-utredare skulle mötas av misstro var väntat: kan någon som så länge har arbetat i socialdemokratins inre cirklar tänkas presentera en sanningsenlig bild av det som hände? Personligen är jag benägen att ta den sortens misstro med jämnmod. Jag är övertygad om att de som läser min ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” utan förutfattade meningar kommer att inse, att jag – kanske just genom mina nära relationer till många av dem jag har intervjuat – på åtskilliga punkter har kommit längre än andra före mig har gjort.

En del av den kritik boken har mött tycks dess värre ha att göra med att somliga av dem som uttalade sig gjorde det, innan de hade läst den 500-sidiga utredningen. Snäppet värre var den reporter från Sydsvenska Dagbladet, Lasse Wierup, som inte ens orkade lyssna på vad jag vid presskonferensen sa inför en tämligen fullsatt sal. Han påstod nämligen (SDS den 29 augusti), att till de ”nya fakta” jag hade presenterat hörde att ”partiledningen” (!) ”fortsatte att rapportera vpk:are och personer på yttersta vänsterkanten till det militära underrättelseorganet IB. Enligt Kokk var t ex 22 000 socialdemokratiska arbetsplatsombud instruerade att ange kolleger som misstänktes vara kommunister eller Sovjetsympatisörer”. Detta är rent sinnessvagt. Är det något jag effektivt lyckas klarlägga i boken – se till exempel mina många intervjuer från Norrbotten – och också framförde vid presskonferensen, är det att den helt överväldigande delen av dessa arbetsplatsombud i n t e sysslade med att registrera kommunister åt IB, ja inte ens åt det egna partiet.

Peter Bratts invändning i Dagens Nyheter (28 augusti), att det måste ha registrerats fler människor än 4-5000, skulle ha varit mycket berättigad, om det hade varit jag som hade slagit fast denna siffra som sanning. Den här siffran är en utsaga från Ingvar Paues. Redan av min intervju med Paues framgår, att det angivna antalet rör en viss tidpunkt och att det totala antalet – eftersom det ständigt tillkom respektive ströks personer – måste ha varit större över tiden. Bratt åberopar för sin del uppgifter i P G Vinges bok ”Säpochef 1962-70″ om en betydligt vidare registrering. Själv har jag tre referenser till den här skriften i min bok. På sidan 116 konstaterar jag, att Vinge där ”återger faksimil av sidor i IBs register, vilka pekar mot att IB i realiteten registrerade kommunister på ett bredare sätt, än vad som kan anses motiverat av strikta försvars- och säkerhetsskäl”.

Däremot har jag ingen berättigad uppfattning om exakt hur stort antalet registrerade var. Det är en frågeställning, som den statliga Säkerhetstjänstkommissionen har bättre möjligheter än jag att bedöma, eftersom den i motsats till mig kommer åt de rester av registren som fortfarande finns kvar.

Också professorn i historia Klas Åmark ställer i Östgöta Correspondenten (11 september) frågor om registren, vilka förmodligen av samma skäl bättre kan besvaras av Säkerhetstjänstkommissionen. Men Åmark har fel, när han hävdar, att jag inte har ställt frågor om användningen av registren. Den fråga Åmark ställer om vem som bearbetade de uppgifter Ingvar Paues´ avdelning av IB, Inhämtning, samlade in (med hjälp av ett hemligt och till numerären relativt litet nätverk inom arbetarrörelsen), besvaras av Paues själv med att de lämnades över till en annan avdelning inom IB, Bearbetning, för vidare analys.

Ganska många av mina kritiker har ifrågasatt det de av mig intervjuade, både de IB-anställda och rörelsefolket, säger, nämligen att de (få) socialdemokrater som faktiskt arbetade för IB visserligen förde politiska resonemang med de IB-anställda men egentligen aldrig, eller – vem kan vara till hundra procent tvärsäker i sådana här frågor? – i vart fall i ytterst sällsynta fall, fick något riktigt substantiellt tillbaka. Föreställningen, att IB i själva verket registrerade kommunister åt socialdemokraterna, lever alltså envist kvar.

Detta trots att mina många intervjuer relativt entydigt talar mot tesen, att IBs kommunistregistrering i själva verket skulle ha gjorts för socialdemokratiska partiets räkning. Men även om vi för resonemangets skull antar, att alla mina sagesmän ljuger (vilket i så fall kan få mycket obehagliga följder, när de under straffansvar hörs av den statliga Säkerhetstjänstkommissionen), kvarstår en fråga, som de som driver den här tesen inte har kunnat ge något rimligt svar: Vad skulle partiet ha alla de här uppgifterna till?

Flertalet av dem som har yttrat sig om den här frågan saknar – i motsats till mig – praktisk erfarenhet av partiarbete, fackliga val, kommunistbekämpning och annat liknande, som åtminstone teoretiskt kanske skulle kunna kopplas ihop med kommunistregistreringen, och kan därför inte, i likhet med mig, konstatera, att så här gick det inte till. Men det kan väl inte vara helt fel att tillämpa vanligt sunt bondförnuft på den här frågan?

Jag redovisar i min bok exempel på att IB uppdrog åt enskilda socialdemokrater på någon arbetsplats, dit det hade flyttat en kommunist med utbildning i Moskva, att hålla koll på den här personen och hans kontakter. Om i det här fallet de av IB städslade socialdemokraterna inte själva tidigare kände till den ditflyttade kommunistens öststatsutbildning, kan det säkert tänkas, att de använde den här utbildningen mot vederbörande i till exempel kampanjerna inför fackliga val.

Jag har funnit exempel på att fackliga företrädare som var socialdemokrater samarbetade med arbetsgivarsidan för att förhindra att kommunister (till exempel 1970-talets av sina partier aktivt utplacerade nyrevolutionärer) fick den anställning de sökte. Jag kan naturligtvis inte utesluta, att IB någon gång, som i specialfallet de på Sirolainstitutet utbildade finländska kommunisterna, kan ha haft ett finger med i spelet, men det enkla och naturliga för låt oss säga socialdemokratiska fackliga företrädare i de norrbottniska gruvorna kan knappast ha varit att gå omvägen via IB. När det dök upp någon politiskt tvivelaktig person med låt oss säga tidigare jobb på något av varven i Göteborg, måste den enkla och naturliga åtgärden ha varit att ringa till en ledande facklig s-företrädare på varvet i fråga och undra, vad det här var för en gök egentligen…

Min poäng med de här exemplen är, att hur man än räknar, handlar det om ett ganska ringa antal fall och att detta, plus det faktum att det alltså fanns enklare vägar än IB, talar emot att socialdemokraterna hos militären skulle ha byggt upp ett register för egen användning. Och om man ändå envisas att tro på den här teorin, varför skulle man i så fall placera det här registret hos militären och inte på partiexpeditionen i Stockholm?

I de helt övervädigande antalet fall, där socialdemokratin har haft sina konfrontationer med kommunisterna – fackliga val, allmänna val med mera – har ju dessutom register över kommunister ingen som helst rimlig användning; i själva verket är det ju också så, att orimligheten i teorin att IB skulle registrera kommunister för socialdemokratiska partiets räkning ökar, ju större och mer allmänt ett sådant register är.

Val vinner man med argument och mobilisering, inte genom att inneha register över politiska motståndare.

De fackliga valen är inget undantag. De många socialdemokrater med bakgrund i socialdemokraternas arbetsplatsorganisation jag har intervjuat säger alla – det är väl det Klas Åmark finner så tråkigt med boken – att det i varje fackligt val gäller att få de egna att gå och rösta och att med hjälp av argument för den socialdemokratiska respektive mot den kommunistiska linjen få så många som möjligt av de indifferenta (”marginalväljarna”) att välja den socialdemokratiska listan. Däremot spillde man inte krut på att försöka omvända de övertygade kommunisterna.

Vilka som hörde till vilken av de här tre kategorierna kände de socialdemokratiska företrädarna själva till; det handlade ju om arbetskamrater som man dagligen pratade och munhöggs med. Av detta följer att det inte finns något rimligt skäl att tro, att de här på lokala arbetsplatser verksamma socialdemokraterna skulle behöva gå till något centralt register för att få reda på vilka som var kommunister.

Dessutom: IBs kommunistregister upprättades visserligen inte av de 22 000 socialdemokratiska arbetsplatsombuden i gemen utan av ett hemligt och smalt kontaktnät, men också detta senare kontaktnät hade lika fullt sina yttersta utposter just ute på arbetsplatserna. Det är en helt absurd tanke, att de som utgjorde IBs kunskapsbas ute på arbetsplatserna när det blev fackliga val skulle behöva gå till IBs register för att hämta uppgifter, som de själva hade levererat!

”IB sköttes av regeringen” är den vanligaste rubriken över en artikel från TT, införd i rader av tidningar den 4 september och vars bakgrund är intervjuer med de båda militärerna Bo Westin och Stig Synnergren i Sydsvenska Dagbladet dagen före. Det låter ju bestickande, och många kommentatorer har av de här utsagorna dragit alldeles för vittgående slutsatser. Och dessutom på fel område: föreställer de sig, att IB-chefen Birger Elmér vid sina samtal med Sven Andersson och Olof Palme överlämnade lådor med registerkort över kommunister till dessa båda socialdemokrater? Min egen gissning, som baseras på att Sven Andersson var försvarsminister och Olof Palme extremt intresserad av säkerhetsfrågor, är att Elmér, när han träffade de båda herrarna, talade med dem om omvärlden snarare än inrikesverksamheten, för så vitt denna inte (se vad Elmér i min intervju med honom säger om kommunistisk infiltration från Finland) hade ett direkt samband med till exempel underrättelseverksamheten gent emot Sovjetunionen.

Av intresse för den här bedömningen är följande avsnitt i min intervju med Stig Synnergren: ”Också Stig Synnergren själv var, när han var chef för Försvarsstaben och sedan ÖB, inriktad på hur sådant som hände i omvärlden påverkade Sveriges säkerhet. Synnergren säger, att han flera gånger per år hade samtal med statsministern, Tage Erlander, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin, och att dessa samtal då främst rörde, vad som hände i världen. Även inhemska frågor togs emellanåt upp, men IB berördes `få gånger´, säger han. Han gör vidare en distinktion: Särskilt en försvarsminister – Sven Andersson – var införstådd med att IB förde register över personer `som man borde hålla reda på´. Också Olof Palme var intresserad av IB och kände ju dessutom Birger Elmér från sin egen tid på Försvarsstaben, för övrigt på samma avdelning som Elmér. Men Palme var, i linje med sitt eget stora intresse för omvärlden, säger Synnergren, mest intresserad av vad underrättelsedelen av IB lyckades få fram.”

Jag vill, apropå intervjuerna med Bo Westin och Stig Synnergren efter publiceringen av min bok, påminna om att Bo Westin var underrättelseansvarig chef i Försvarsstaben och Stig Synnergren försvarsstabschef respektive ÖB långt efter det att Försvarsstaben i början av 1950-talet slöt överenskommelsen med ledande socialdemokrater om det som skulle bli IB och även efter det att Birger Elmér 1957 hade blivit chef för B-kontoret och kommunistregistreringen därmed fick större effektivitet och bredd. I min av Synnergren godkända intervju konstateras också mycket riktigt, att Synnergren saknar egen erfarenhet av vad som hände vid starten. Han vidimerar dock – med ett eget exempel – det som bland andra Birger Elmér anger som ett av skälen för kommunistregistreringen, nämligen att amerikanarna för att exportera avancerad vapenteknologi till Sverige krävde åtgärder mot kommunister, som på de aktuella arbetsplatserna kunde befaras medverka till en vidareexport till Sovjetunionen.

Westin hör inte till den i huvudsak socialdemokratiska krets jag har koncentrerat mig på för att nå fördjupad kunskap om förbindelsetrådarna mellan militären och arbetarrörelsen. Jag skulle naturligtvis ändå ha intervjuat honom, om jag hade trott, att han hade någon värdefull kunskap i ämnet. Men eftersom jag hade läst intervjun med honom i rapporten från Försvarets underrättelsenämnd (FUN), spillde jag inte tid på honom, eftersom han så uppenbart saknade relevant kunskap. Av så väl FUNs rapport som flera av de intervjuer som nu har gjorts med Westin framgår att ”såväl Thede Palm som Birger Elmér föredrog att rapportera direkt till ÖB och försvarsministern”. Av detta följer att Westin saknar kunskap om vad som sades vid de här kontakterna och således också om de eventuella råd eller direktiv de båda honom formellt underställda sektionscheferna fick.

Av intervjun i DN (4 september) kan man också dra slutsatsen, att det här nog mer hade med arbetsplatsintriger och självsvåld än med partipolitik att göra: ”Herrarna var inte roade av att gå till mig. I verkligheten rapporterade de direkt till regeringen när det så passade.” För min slutsats talar också det faktum, att inte bara socialdemokraten Elmér utan också högermannen Palm hellre gick till den socialdemokratiske försvarsministern än till Westin. Utan att på något vis vilja förneka, att IB för sin kommunistregistrering hade uppbackning av till exempel Sven Andersson, vågar jag som ett samlat intryck av många samtal hävda, att IB när organisationen väl var i gång snarare var självgående än politiskt styrd, i vissa avseenden rent av självsvåldig.

Intressant i sammanhanget är den slutsats också Thomas Kanger och Jonas Gummesson drar beträffande avpolletteringen av Thede Palm 1965 från posten som chef för T-kontoret, varvid Birger Elmér blev chef för både inrikes- och utrikesverksamheten: ”Det främsta skälet till nyordningen var dock att dåvarande chefen för sektion 2, Bo Westin, var missnöjd med de underrättelserapporter som T-kontoret presterade. Man hoppades på en uppryckning med Elmér som chef.” I DN-intervjun sparkar Westin undan underlaget för teorin, att Elmér skulle ha fått det här jobbet på politiska meriter; ”Westin föreslog Elmér som chef. – Jag kommer väl ihåg mitt samtal med Sven Andersson då. `Är Elmér tillräckligt stor för det då?´, frågade Andersson”, berättar Westin för DN.

I intervjun i Sydsvenska Dagbladet hävdar Stig Synnergren, att militären själv aldrig skulle ha bedrivit inrikespolitiskt spioneri. Om han med det blott och bart menar, att IB använde sig av enskilda socialdemokrater runt om i landet för kunskapsinhämtning och registrering och att detta gjordes med några socialdemokratiska statsråds goda minne, är det en upprepning av något länge känt, som min bok nu ger ytterligare kunskaper om.

Men ledningen, till exempel Elmér och Bertil Wenblad som båda har lämnat viktiga bidrag till min bok, kom från den militära sidan, och själva initiativet – Elmér är i min intervju med honom på denna punkt mycket tydlig och konkret – kom också därifrån.

Efter publiceringen av min bok har de två första banden av Tage Erlanders dagböcker getts ut. I första bandet finns från den 1 juni 1949 en dagboksanteckning, som svart på vitt visar, att militären på egen hand och innan socialdemokratin kom in i bilden hade startat en IB-artad verksamhet: ”Mossbergs och Folke Thunborgs berättelse den 30/5 om hur försvarsstabens inrikesavdelning höll på att bygga upp en kommunistisk övervakningsorganisation är ett nytt bevis för militärens monumentala omdömeslöshet. Och naturligtvis göres detta utan kontakt med Vougt!” (Eje Mossberg var inrikesminister 1947-1951, Folke Thunborg statssekreterare i inrikesdepartementet 1947-1953. Allan Vougt var försvarsminister 1945-1951.)

Mot den här bakgrunden verkar Elmérs berättelse om hur han i början av 1950-talet via Arne Pettersson hos Sven Andersson och Torsten Nilsson fick OK för sin idé att utnyttja folk inom arbetarrörelsen för det som skulle bli IB ännu mera rimlig. Det som Erlander i sina dagböcker upprepade gånger skriver om, det sovjetiska hotet mot det dåtida Sverige, passar också det väl in i den bild Elmér och andra ger av den världspolitiska bakgrunden till att IB kom till.

Stig Synnergren är självfallet ett trovärdigt (och i den intervju jag har gjort med honom dessutom ett mycket frispråkigt) vittne, när det gäller hans eget fögderi på Försvarsstaben, till exempel när det gäller den fortsatta inrikesverksamheten på 1970-talet, då IB inte längre skulle ägna sig åt denna. Även här är hans motiveringar, trots att jag lägger ut en krok om strejken i Malmfälten, knutna till försvar och säkerhet; han hänvisar till att SKP, KFMLr med flera infiltrerade armén och att bevakningen av dessa grupper därmed var en fråga för försvaret självt, inte för säkerhetspolisen.

Han tar på sig det fulla ansvaret för det här beslutet, men när jag därefter ställer den självklara uppföljningsfrågan, om beslutet att fortsätta också var förankrat hos försvarsministern, svarar han undvikande. Har han mer att säga i denna fråga, bör han säga det; notera, att j a g inte har försökt lägga något lock på utan tvärt om har publicerat hans tvetydiga svar som det gavs i intervjun.

Allra sist: just Stig Synnergren har för mig betonat, att just inrikesspionaget på kommunister aldrig var Elmérs och IBs viktigaste uppgift. På den här punkten är han helt ense med Jan Guillou, när denne i en artikel i Aftonbladet (29 augusti) utdelar följande verbala rundpall: ”När således den andra kvällstidningens ledarsida i går krävde att Peter Bratt och jag skulle få upprättelse för vår tid i fängelset till följd av det vi avslöjade, så kan man le gott åt saken. Det är ett kul förslag. Men ledarskribenten är ung, han tror att IB-affären handlade om åsiktsregistrering. Det var emellertid inte för det vi skrev om den saken som vi åkte in.”

Jag håller helt med Synnergren och Guillou, när de påpekar, att IBs utrikes affärer var vida viktigare än dess inrikes affärer. Av slutsatsen att utrikesspionaget nog, vilket mått man än använder. var viktigare än kommunistregistreringen drar Guillou slutsatsen, att jag har undvikit de verkligt brännande frågorna.

Kontentan är, att jag borde ha skrivit en annan bok.

Jag beklagar, men det var inte min uppgift att gå till botten med just det Guillou har intresserat och intresserar sig för. Inte för att dessa frågor var mer obehagliga och därför borde undvikas. Utan för att åsiktsregistreringen, som också Guillou själv konstaterar, i mer än tio år har dominerat debatten om IB och min uppdragsgivare, socialdemokratiska partiet, därför tyckte, att det nu var dags att få upp alla kort på bordet och därvid också ge bakgrunden till det som gjordes.

Enn Kokk

***

Jag minns tydligt det VU-sammanträde, då jag fick det uppdrag jag redovisar allra sist i artikeln, som alltså aldrig kom in i DN: Alla var helt överens om att den här gången skulle all information fram, punkt slut! Dels genom en statlig kommission med extraordinära befogenheter. Dels genom en vitbok från partiets egen sida. Frågan var bara, vem som skulle göra partidelen av arbetet.

Och så fick Göran Persson syn på mig och sa: – Du kan göra det! Och då syftade han på det jag skrev om inledningsvis i den här långa bloggtexten: min kunskap om arbetarrörelsens olika grenar, också om historien, människorna och tiden. (Och naturligtvis frågade han, för säkerhet skull: – Du har väl aldrig själv varit inblandad i det här? Vilket jag snabbt kunde svara ett bestämt nej på.)

Jag inbillar mig också, att Göran Perssons och därpå hela VUs beslut att ge mig uppdraget hade att göra med att jag var känd för att vara en envis jävel, en vars övertygelser och handlande man inte kunde rubba. När några i medierna efter offentliggörandet av det uppdrag jag hade fått ifrågasatte, om jag med mitt arbete och min bakgrund var rätt man för jobbet – jag kunde ju bevars frestas att ta order om vilka jag skulle intervjua respektive inte intervjua och om vilka slutsatser jag skulle dra – skrattade några av mina dåtida arbetskamrater, så att tårarna rann.

När Säkerhetstjänstkommissionen med alla sina historiker och jurister sen la fram sina rapporter, fick jag full credit för mitt arbete. Min bok citerades flitigt och då inte i syfte att kullkasta det jag hade kommit fram till, snarare då bekräfta, ibland fylla i luckor med upplysningar, som också de bekräftade eller fördjupade det jag hade kommit fram till:

Lars Olof Lampers: ”Det grå brödraskapet – en berättelse om IB”, forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen, Statens offentliga utredningar SOU 2002:92. Referenser till min ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen”, 2001, finns inte bara i litteraturförteckningen (sidan 514) utan också mer specifikt på sidorna 20, 26, 48, 54, 55, 56, 100, 101, 102, 103, 105, 107, 170, 176, 181, 213, 214, 226, 227, 228, 229, 239, 241, 243, 265, 266, 267, 279, 281, 289, 296, 307, 310, 311, 315, 317, 327, 328, 329, 341, 344, 345, 450, 462 och 500.

Magnus Hjort: ”Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m m 1965-2002”, forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen, Statens offentliga utredningar SOU 2002:91. I litteraturförteckningen på sidan 791 finns min ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen”, 2001, samt min och Pär Fagerströms “KFML(r) Mål, organisation och arbetsmetoder”, 1973.

Säkerhetstjänstkommissionens betänkande: ”Rikets säkerhet och den personliga integriteten. De svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet sedan år 1945”, Statens offentliga utredningar SOU 2002:87. Även huvudbetänkandet har med min ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen”, 2001, i litteraturförteckningen (sidan 627). I kapitlet ”De hemliga underrättelse- och säkerhetstjänsternas skyddande verksamhet”, avsnitten ”Grupp B” återges en lång bit av min intervju med Birger Elmér (sidan 509). Ytterligare en referens finns på sidan 524. I kapitlet ”Säkerhetstjänsternas samarbete med partier, organisationer m m” finns referenser på sidorna 585, 587, 598, 590 och 609. På sidorna 591-592 refereras utförligt slutsatserna i mitt efterord till vitboken, varefter säkerhetstjänsten konkluderar: ”Denna bild stämmer väl överens med vad kommissionen kommit fram till.” Kommissionen tillägger, att den själv dock i vissa avseenden har kunnat komma längre, eftersom jag ju, ”till skillnad från kommissionen, inte haft tillgång till myndigheternas hemliga arkiv och inte heller till möjligheten att höra personer under sanningsplikt”.

Det är sammantaget ett mycket gott betyg, speciellt som jag ju har utfört ett rent soloarbete.

Ingen av dem som skrek högst, när jag publicerade min bok, har dock, heller efter det att Säkerhetstjänstkommissionen publicerade sitt facit, hörts av med några erkännanden.

Trosbekännelse

12 juni 2006 10:51 | Politik | 1 kommentar

Låtom oss nu gemensamt bekänna vår kapitalistiska tro:

Vi tro på Gud Äganderätten, maktens och välståndets skapare.

Vi tro ock på Penningpåsen, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av Konkurrensmentaliteten, född av Hagalenskapen, skändad under Marx och Engels, dock aldrig död och begraven, stundom nedgrävd i jorden, men alltid uppstånden igen, tronande på Gud Äganderättens högra sida, därifrån dömande socialister och andra galningar.

Vi tro ock på Konkurrensmentaliteten, en helig, allmännelig Höger, de konservativas samfund, pengarnas räntabilitet, klassgränsernas uppståndelse och ett behagligt liv.

Amen.

***

Detta publicerade jag på ledarsidorna i Libertas nummer 5 1962. Min ”Trosbekännelse” blev flitigt citerad, ibland också bespottad, på landets ledarsidor av olika politisk kulör.

Inofficiell studentsång

12 juni 2006 10:34 | Citat | 2 kommentarer

Sjung hur studenten knäckt oss brutalt
Med depressioner och blödande magsår
Snart klappar hjärtat ihop totalt
Och än ska vi plugga i flera år
Ingen rast och ro
I våra sinnen bo
Hoppet är ett hån
Med dagens studielån
På vår utbrända färd mot den värld
Där vi snart gå i förtidspension
Där vi snart gå i förtidspension
HURRA!

Caroline Jungner, student från Ekerö, på Svenska Dagbladets insändarsida Synpunkt den 12 juni 2006