Ungersk blues
26 juni 2006 23:51 | Musik, Politik | 4 kommentarerSom jag skrev i min donaurapport från Budapest, hittade jag där, i närheten av Saluhallen, en bra musikaffär, specialiserad på folkmusik, world music, jazz med mera. När jag frågade killen som jobbade där, om det fanns ungersk blues, lyste han upp och plockade fram Mátyás Pribojszki Band med ”Flavors” (PMCD 002/2004 – jag gissar att PM = Pribojszki Mátyás; ungrarna skriver själva sina namn med efternamnet först).
Matyás Pribojszki har spelat blues sen han var 15 och har flera CD med olika konstellationer bakom sig. Det band han spelar ihop med här består av Pribojszki, munspel och sång, samt Csaba Pengö, bas, Eric Kovács, keyboards och József Adamecs, trummor och percussion. Pengö och Adamecs är primärt jazzmusiker, och Kovács har aldrig tidigare spelat i ett bluesband, vilket faktiskt märks.
Till gästartisterna ska jag återkomma i den ordning de uppenbarar sig.
När jag sätter på CDn och försöker placera musiken, ger mig den första låten, ”Mátyás Walks”, omedelbart associationer till John Mayall och The Bluesbrakers, men under låtens lopp går tankarna också till tidig rock-n´-roll och dess föregångare, rythm-n´-blues. Här spelar den första gästartisten, Gabor Szücs på gitarr. Låtarna med gästartister har genomgående extra kvalitéer på den här CDn.
Jag tittar på de genomgående engelskspråkiga låttitlarna – ”Beauty Queen”, ”Wet Lips”, ”She´s 19″ – och finner dem banala. Men så inser jag, att texten till ”She´s 19″ är ett lån från Muddy Waters – Pribojszki har satt ny musik till den – och konstaterar, att så här ser ju också de amerikanska bluestitlarna ofta ut. I musiken till ”She´s 19″ finns, föga förvånande med tanke på musikernas bakgrund, tydliga jazzinfluenser.
Nästa låt, ”Wet Lips”, har också jazzinfluenser men är åter igen den där blandningen av Mayall-blues och tidig rock-n´-roll.
”Danger Zone” är en låt av den amerikanske bluesartisten Percy Mayfield, ingen av mina husgudar men förr använd som låtskrivare av Ray Charles.
”Beauty Queen” sägs enligt konvolutet vara inspirerad av Junior Wells. Här slår jazzen igenom igen. Och hör jag inte ett litet stänk av latino?
”TV Boogie” är hederlig boogie men med munspel som huvudinstrument.
En riktigt bra låt är ”I Heard the News”, där gästartisten Mike Sponzas hetsiga gitarrspel lockar också Mátyás Pribojszki till nya höjder.
”It´s All the Same” är traditionell, hygglig blues både till form och textinnehåll.
”Kenny´Theme” är inspirerad av Kenny Burrells ”Chitlins con Carne” från 1967 – åter igen alltså en jazzinfluerad låt.
Den kanske bästa låten på CDn är ”Get Myself Together”, en kraftfull, svängig traditionell blues, där gästartisten Ian Siegal inte bara spelar slidegitarr utan också sjunger, bra, med, god amerikansk accent. När man hör Siegal sjunga, slås man av att det är munspelet, inte sången, som är Pribojszkis bästa gren.
Med den låten som bakgrund ter sig den avslutande ”What You Give” som lite mesig – men den tar sig på slutet.
Sammanfattningsvis: ingen höjdarskiva men ändå rolig att lyssna på.
Och en avslutande reflektion: När hörde ni ungersk musik sist (om vi nu bortser från Béla Bártok och Franz Liszt)? Svensk musikimport är absolut skruvad, ensidigt riktad mot USA och i någon mån den övriga anglosaxiska världen. OK, world music går mot den här strömmen – man hittar godbitar från andra håll både i P1s ”Klingan” och i välsorterade skivaffärer.
Men ändå. Det görs säker mycket bra musik i till exempel Ungern, utan att vi någonsin kommer i kontakt med den. Jag är ju inte mycket för EU, men kunde inte den där byråkratin börja subventionera kultur i stället för jordbruksprodukter?
Går det inte att sälja skivor med namn som Pribojszki, Pengö och Szücs? Nähä. Men att föra ett politiskt samtal över de europeiska språk- och nationsgränserna klarar vi?
4 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
På Mátyás Pribojszkis webbplats kan man få smakprov på fem av låtarna och se tre musikvideosar med Pribojszkis band.
Det är till och med så centraleuropeiskt att gästartisten Gábor heter Szűcs och basisten Csaba heter Pengő i familjenamn, alltså med ungersk dubbelaccent på ü respektive ö. Dessa endast i ungerskan förekommande bokstäver gör säkert skivorna ännu svårare att sälja (men gör möjligen den som gillar ovanliga bokstäver mer benägen att köpa dem).
Pengő var annars Ungerns valuta mellan 1927 och 1946. Den drabbades 1945–1946 av den svåraste inflationen hittills i modern historia: 41 900 000 000 000 000 procent per månad, vilket skulle innebära att priserna fördubblas var femtonde timme. Sedlar med valören 100 triljoner (100 000 000 000 000 000 000) pengő gavs ut; sedlar med valören en triljard (1 000 000 000 000 000 000 000) pengő trycktes, men gavs aldrig ut. När den nya valutan forint infördes 1946 motsvarade en forint 400 kvadriljarder (400 000 000 000 000 000 000 000 000 000) pengő.
Comment by Magnus Andersson — 2006 06 27 11:45 #
Kul! Såna här inlägg gillar jag – du måste vara en själsfrände, vad gäller kuriöst så kallat värdelöst vetande. Om du inte har läst Svante Foersters roman ”Klasskämpen”, så gör det och finn ytterligare en själsfrände: hans prosa fastnar ofta i den här sortens detaljer och utvikningar, och det är det som gör den så bra.
Och tack för upplysningen om dubbelprickarna. När jag nu kollar skivan, ser jag, att det som finns ovanför u och o ser ut som kursiva citationstecken.
Comment by Enn Kokk — 2006 06 27 12:25 #
Jodå, i bokhyllan för centertidningen Nord-Sveriges redaktion i Sollefteå fanns Klasskämpen i En-bok-för-alla-upplaga, när jag jobbade där några somrar i skarven mellan 80- och 90-tal. Det var väsentligt roligare att läsa den och andra böcker sena kväller och nätter, än att skriva färdigt artiklarna om fårbetesprojekt och byåldermän till veckans tidning.
Tidningen fick nog recensionsexemplar av alla utgåvor från En bok för alla – centerns studieförbund Vuxenskolan är ju också en av huvudmännen för En bok för alla.
Och i vintras hittade jag en fin, häftad förstaupplaga av Klasskämpen på ett antikvariat – eller var det en second-hand-bod?
Jag kan inte låta bli att citera ett stycke ur Klasskämpen. Det är slutet på en intensiv kärleksscen:
Då förstod jag. Att detta i någon form var kärlek. Så mycken förtrolighet leder till kärlek eller är kanske ett hemligt uttryck för kärlek.
Då, om inte förr.
Fast jag vet ingenting med bestämdhet om förhållandet mellan kärleken och beständigheten.
— Vilket är det vackraste ord du vet? frågade hon späd i min famn.
Och jag svarade med samma uppriktighet:
— Votering är begärd och skall verkställas.
Comment by Magnus Andersson — 2006 06 27 18:59 #
Jag minns det här partiet och tycker mycket om det; jag har till och med en gång diskuterat det med Göran Persson. (Det var när jag gav honom Svante Foersters dikt ”Grey is beautiful”, som innehåller samma slutfras, att användas i ett kongressanförande. Göran hade läst ”Klasskämpen” men inte dikten: Varför har jag inte sett den här?, frågade han.)
Jag har tidigare – jag minns nu inte på raken, om det var på Bos eller Kerstins blogg – skrivit om mitt långa förhållande till Svante; min ”Det händer” om hans död och begravning har jag återgett här på min egen blogg. Jag ska någon gång försöka åstadkomma en längre och mer sammanhängande text om honom.
Och apropå Sollefteå: jag gjorde lumpen där, på I 21, och när jag insåg, att jag skulle behöva delta i korum, skaffade jag intyg från två personer om att jag då skulle lida samvetsnöd. Den ene var min kristendomslärare, som hade gett mig A i studentexamen. Den andre var Svante Foerster.
***
När jag lumpade i Sollefteå och någon gång läste lokaltidning, var det nog snarare Nya Norrland än Nord-Sverige. Fast min håg stod redan i dessa unga år mer till stockholmstidningarna, framför allt deras kultur- och debattsidor. Jag gjorde av med hela dagpenningen på att köpa allt jag kom över, på markan så väl som nere på stan.
Comment by Enn Kokk — 2006 06 27 21:51 #