Rapport från Donau: Bratislava 29 maj

Vår lokala guide för oss per buss upp till den mäktiga borgen med dess hänförande utsikt över staden och Donau.

En gång, under turkexpansionen, var Bratislava huvudstad i Ungern, som Slovakien då var en del av, och det finns fortfarande en stor ungersk minoritet, cirka 10 procent, i landet. (En annan stor minoritetsgrupp är i dag romerna.)

Vi frågar guiden om relationerna till Tjeckien – slovakerna upplöste ju för inte så länge sedan det statsförbund man hade med tjeckerna inom ramen för Tjeckoslovakien. Men guiden svarar undvikande, skojar bort det med att jämföra med Sverige-Norge.

Annars är guiden rapp i käften, full av populistiska skämt mot makthavarna, delvis politikerna i största allmänhet. Ämnet kommer på tal inte bara när vi passerar parlamentet. På Bratislavas höjder får vi se nybyggda flotta (och faktiskt vackra) jättevillor, byggda av de nyrika, ibland också av utländska ambassader.

De här klasskillnaderna sticker förstås i ögonen på de många som inte har råd. Slovakien har genomgått ett ekonomiskt under, är med sin flata skatt på 19 procent ett eldorado för ett näringsliv med ett allt större inslag av utlandsägda företag. Föga förvånande vanns därför helgens parlamentsval av vänsterpartiet Smer med 29,14 procent av rösterna. Men kommer dess ledare, Robert Fico, att få bilda regering? Den sittande premiärministern Mikulas Dzurindas kristet-konservativa parti, som har genomfört den nyliberala revolutionen, backade och fick 18,35 procent av rösterna – men har kanske lättare än vänstern att hitta möjliga koalitionspartners.

Bratislavavistelsen avslutas med promenad i den fina gamla staden, både med guide och, därefter, i egen regi. Många av gamla stadens gator – Panská Ulica, Ventúrica Ulica, gränden Michalská Brana – är jättefina med butiker, restauranger, uteserveringar; i ett gathörn tittar en arbetare med skyddshjälm (en skulptur!) upp ur en gatubrunn.

Lämnade åt oss själva går Birgitta och jag på anrika Kaffee Mayer och får oss var sin dubbel espresso. De smaskiga bakverken avstår vi ifrån – dem lämnar jag åt någon som i motsats till mig inte har åldersdiabetes.

Pressgrodor

Hittat i Grönköpings Veckoblad nummer 5 2006:

”I går hyllades drottning Silvia i Paris av världens mest exklusiva damklubb: Ett nätverk av statschefsfruar. Drottningens merit: att ha fört in sexövergrepp på barn i de fina salongerna.”

Aftonbladet

”Sverige har en statsminister som varken är eller har varit kvinna.”

Gudrun Schyman i SvTs morgon-TV

”SAS tappade passagerare i Sverige.”

Svenska Dagbladet

”Efter många diskussioner enkelriktades Storgatan från två håll.”

Falu-Kuriren

”I dag, när han fyller 70 år, ger Lars Gustafsson ut en diktad berättelse om en död amerikansk flickas liv i ett stort bibliotek.”

Sundsvalls Tidning

Födelsedag

Den 19 juni är det min födelsedag. Jag fyller 69 år.

Redan i går kom dottern, Kerstin, med man, Bo, och deras två fina ungar, Viggo och Klara, och hälsade på för att gratulera. De stannade från lunch till middag, och däremellan gjorde vi en utflykt till havet, till Tallparkens familjebad med anlagd sandstrand ner mot den klippinhägnade badviken. Viggo seglade med båten han fick när han var här förra året. Kerstin doppade sig. Klara grävde mest i sanden men plaskade förtjust med fötterna i vattnet, när Kerstin och Birgitta höll henne på lagom höjd.

Hemma i vår trädgård kravlade Klara på upptäcktsfärd i gräset, klättrade också upp på och ner från trädgårdsstolarna, rent av upp på trädgårdsbordet. När vi satte upp babygungan i krokarna i en tvärslå mellan två tallar, pep hon förtjust och sa ”gunga, gunga”.

För Viggo, som om och om igen ville få fart av morfar, har vi en vanlig gunga. Viggo tycker att vår tomt är så spännande: där finns fullt upp med bergryggar som går i dagen; mellan de höga växterna, som finns på ömse sidor, bildas spännande stigar att smyga på för en drygt treårig kille.

När det efter middagen var dags att åka hem till Uppsala igen, grät faktiskt lille Viggo – han ville inte åka bort från morfar och mormor. I vart fall i hans ögon är inte 69-åringar helt kassa.

I morse var det födelsdagsmorgon på riktigt. Birgitta gick upp tidigt och gjorde i ordning goda smörgåsbakelser med kräftstjärtar; smörgåsbakelser i olika varianter är ett måste i födelsedagsfirandet i den här familjen.

Redan under middagen i går fick jag de första födelsedagspresenterna: från Kerstin med familj Monica Fagerholms ”Den amerikanska flickan” (som jag tyvärr måste byta, eftersom vi redan har den) och så två saker, som Birgitta har köpt på Sätergläntan, hemslöjdens gård, där hon är ordförande: Åsa och Håkan Wettres läckra bok ”Det blå” (Heidruns förlag) – blått är min favoritfärg. Och så V Jussilas smäckra stjärtmes, snidad i lindträ. Den är så vacker!

På födelsedagsmorgonen uppvaktades jag på sängen av Birgitta med en binge böcker – böcker kan jag aldrig få för många av. Mängden kan tyckas extravagant, men vi är båda med i bokklubbar, jag i Ordfronts Bokfront, Birgitta i Böckernas klubb, och vi lägger varje månad undan böcker att ges bort i julklapp eller födelsedagspresent.

Skönlitteratur kan jag aldrig få nog av. Sålunda fick jag den unge mycket prisade amerikanen Joanthan Safran Foers ”Extremt högt & otroligt nära” (Norstedts, 2006), Kirsten Thorups ”Ingenmansland” (Norstedts, 2006) och Jacqueline Winspears (en ny bekantskap för mig) deckare ”Maisie Dobbs” (Norstedts, 2006).

Några spännande fackböcker blev det också: Carl-Göran Ekerwalds ”Horatius – liv och tänkesätt” (Norstedts, 2006) – jag är ju latinare, bevars! -, Ola Wikanders bok om andra väldigt gamla språk ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand, 2006) och så ”Svenska akademiens ordlista över svenska språket” (Norstedts akademiska förlag, 2006).

Hemskt roligt var det att få ”Asbjörnsen och Moes bästa sagor” (Opal, 2005), illustrerade av Tord Nygren. (Fast förlaget borde ha vett att skriva ”Asbjörnsens och Moes bästa sagor”.) Det här är en väsentlig del av den norska och nordiska barnkulturskatten, och Tord Nygren är en värdig illustratör.

En CD blev det också: ”Stockholmskt 1600-tal. Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674″ med Affetti Musicali di Stoccolma (Stockholms läns museum, ABLMCD 4, 2004). Den kommer jag nog att skriva mer om, när jag har lyssnat på den.

På frukostbordet bredvid smörgåsbakelsen fanns två inte helt oväntade buketter. Dels en liten med blommande törnrosor. Dels en stor, helt underbar, med den vita bondrosen, som enligt familjemyten slår ut till min födelsedag.

Den här rosen, som heter Rosa alba maxima, är en vit, doftande jungfruros, som kan bli över två meter hög. Det fanns ett bestånd längs gången upp mot huset, när vi köpte det 1969, och vi har sen genom att ta rotskott spritt rosen till andra delar av tomten – bland annat har den blivit rosenhäck längs en stor del av tomtgränsen. Jag älskar den här rosen, dess doft, dess form, dess vita blom och mörka blad.

Bondrosen är väl spridd här i Roslagen, både i trädgårdar och på kyrkogårdar. När vi 1985 var på vårt första återbesök i Estland efter andra världskriget, såg Birgitta något som jag inte hade lagt märke till och gjorde mig uppmärksam på det: I Juminda, den by där jag föddes den 19 juni 1937, fanns också den vita bondrosen, Rosa alba maxima. Det var ett hemvändarbesök i midsommartid, just då bondrosen blommar.