Der dialektische Materialismus-Rock

7 juni 2006 23:20 | Musik, Politik, Resor | Inga kommentarer

Min första Donau-rapport handlade om att Birgitta som reselektyr hade Jörn Donners ”Rapport från Donau” (Bonniers, 1962). Bokens trettonde kapitel innehåller ett välskrivet och träffande porträtt av Helmut Qualtinger. Här ett litet utsnitt om personen Qualtinger:

”Helmut Qualtinger är född i Wien 1928, son till en skollärare.

Under slutet av världskriget blev han kommunist, fördelade illegala tidningar och häktades av Gestapo. Efter kriget var han inte kommunist mer, men förblev socialist. Ryssarna häktade honom som antikommunist. Han studerade medicin men blev inte läkare. Vid början av femtitalet kom han samman med de människor som gav nytt liv åt den satiriska kabarén i Wien: Carl Merz, Gerhard Bronner, Peter Wehle, Friedrich Torberg, Louise Martini, Hans Weigel och andra. Han blev känd och uppskattad som skådespelare och vissångare, som kabaréartist.”

Den 26 september 1963 skrev jag, som vanligt anonymt, följande i Aftonbladets kulturavdelning Innerspalten:

HELMUT
QUALTINGER

Man förleds ibland att tro, att alla politiska sånger kommer från USA. Här i Europa har vi Brecht, men vad mer?

I ”Rapport från Donau” (1962) skriver Jörn Donner om den österrikiske kabaréartisten Helmut Qualtinger. Mest handlar det om Herr Karl, ”det ofrivilliga självporträttet över ett mänskligt tillstånd av österrikisk kulör, och detta tillstånd är inte alls speciellt komiskt och inte heller angenämt”, för att tala med Hans Weigel. Herr Karl är en scenmonolog om medelösterrikaren, skriven av Helmut Qualtinger och Carl Merz och spelad av Qualtinger. Huvudpersonen är den evige jasägaren gestaltad av Qualtinger som en fet, medelålders man med hitlermustasch, med hatt på huvudet och iförd smutsig arbetsrock.

På trettitalet var Herr Karl sosse; ”då var alla socialister”. Men sen kom Dolfuss, och han vann givetvis Herr Karls gillande. Efter den tyska inmarschen var Herr Karl nazist, efter den ryska kommunist. Nu röstar han på Volkspartei.

Vi har lyssnat på Qualtingers monolog och en annan skiva, härstammande från hans kabaré, ”Bundesbahn Blues”, som handlar om de österrikiska statsjärnvägarna. Goda vänner hade hemfört dem från Wien.

Förgäves har vi därefter försökt få tag i dem i svenska skivaffärer. Våra vänner på Sieverths i Uppsala hjälpte oss dock att skaffa en annan LP med Vienna Midnight Cabaret, ”Glasl vor´m Aug”, där Qualtinger förekommer tillsammans med Gerhard Bronner, Carl Merz, Louise Martini, Rosemarie Thon, Karl Hackenberg och Johann Slenka. Den är utgiven av Amadeo (AVRS 8057) och innehåller några fina nummer, till exempel ”Das becoverte Girl” och ”Der Kreisverkehr”, som är musikaliskt njutbara i hög grad.

Det mest fantastiska på skivan är emellertid ”Der dialektische Materialismus-Rock”, som handlar om avstaliniseringen i öst. Sången pendlar mellan rysk folkton och rock and roll; rätt som det är kommer en barnkör in och sjunger om Ulbricht. Vi har fått flera parties att bryta samman genom att oförmedlat spela den som dansmusik.

Vi försäkrar, att Helmut Qualtinger och hans wienska vänner är värda att bli bekanta med.

På vilken sida står du?

7 juni 2006 21:27 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit dels om Molly Åsbrinks ”Vi går också med!”, dels om dess amerikanska förlaga, gruvarbetarhustrun Florence Reeces sång från 1931, ”Which Side Are You On?”. Båda dessa texter plus noter finns i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Molly Åsbrinks svenska text är ingen översättning utan ett fristående verk, men det finns faktiskt en svensk version, som ligger originalet närmare; att jag själv har valt att inte använda den beror på att den textmässigt är vida underlägsen Åsbrinks sång. Jag har inte hittat texten i tryck utan har tvingats transkribera den från skivan, vilket alltid medför osäkerheter:

PÅ VILKEN SIDA STÅR DU?

Svensk text: Eskil Eckert-Lundin, 1973
Amerikansk originaltext: Florence Reece, 1931
Musik: Traditionell engelsk sång (”Jackaroo” / ”Jack Munro” / ”Jack Went A-Sailing” med flera) i bearbetning

På vilken sida står du,
på vilken sida, säg?
På vilken sida står du,
på vilken sida säg?

Man säjer vi är svaga,
för alla är ej med.
Men du ska vara med oss,
så inget går på sned.

På vilken sida…

Min farsa är i verkstan,
och jag är också där,
och vi ska vara med er,
tills slaget vunnet är.

På vilken sida…

Hur kan vi klara av´et,
säg mig att du kan.
Ingen får va skubbare,
nej, visa du är man.

På vilkien sida…

Hör på ni alla jobbare,
ni vet att ni har rätt.
För facket det är enat,
och det är bästa sätt.

På vilken sida…

Jo, du står på fackets sida,
den sidan har du valt,
den sidan är den rätta,
den sidan är Metall.

Den ovan återgivna fackföreningsversionen, som är lite mer lik Florence Reeces original, användes på Metall-kongressen 1973. Texten till ”På vilken sida står du?” skrevs av Eskil Eckert-Lundin; Bertil Nordström sjöng till Eckert-Lundins orkester och fick ett visst stöd av kongressdeltagarna i refrängen. Kongressöppningen spelades in och finns på LPn ”…hör en susande vind” (Viking/Electra 4005).

”Det är något underbart med kampsånger, sånger som manar till sammanhållning, sånger som ger hopp när det ser som mörkast ut. Jag tänker då bland annat på de många sånger som vi associerar till den amerikanske protestsångaren Pete Seeger”, skriver textförfattaren och dirigenten Eskil Eckert-Lundin i den del av konvoluttexten, som handlar om ”På vilken sida står du?”. (I min presentation av originallåten, ”Which Side Are You On?”, kan du läsa mer om Seegers och The Almanac Singers insjungning av den här sången.)

Eskil Eckert-Lundin (1906-1974) var kapellmästare (bland annat på Chinavarietén i Stockholm) och impressario, också chef för Svensk Filmindustris konsertbyrå.

Samtidigt som han, inte minst genom radion, var ett mycket känt namn inom populärmusiken, var han fackligt verksam, 1941-1948 ordförande för Svenska musikerförbundet, samtidigt redaktör för dess tidskrift Musikern.

Sitt musikaliska rörelsegenombrott hade Eskil Eckert-Lundin fått långt tidigare, som medlem i SSUs legendariska sånggrupp De unga gesällerna. Gruppen bildades 1927 för att med turnéer över hela landet lansera den av Bror Ejve redigerade nya upplagan av ”Tidens sångbok”, som utkom samma år. De unga gesällerna deltog också flitigt i till exempel 1928 års valrörelse. I gruppens första uppsättning ingick, förutom Eckert-Lundin, Henrik Persson och Harry Rydberg.

Which Side Are You On?

7 juni 2006 16:36 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Från amerikanskt tidigt 1930-tal finns många bra sånger men få bra samtida inspelningar bevarade. De nedan först nämnda två låtarna finns dock, inspelade med sina upphovskvinnor, på den första CDn, ”The Leftist Roots of the Folk Revival”, i 10-CD-samlingen (med bok) ”Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953″ (red Ronald D Cohen & Dave Samuelsson, Bear Family BCD 15 720, 1996).

Flera av 1930-talets amerikanska låtskrivare kommer från kolgruveområdet i sydöstra Kentucky; gruvarbetarna var ofta politiskt och fackligt militanta – till de områden, där till exempel IWW lyckades få starkt fäste, hör just gruvindustrin: Aunt Molly Jackson (med ”Ragged Hungry Blues”), hennes halvsyster Sarah Ogan Gunning (med ”I´m Going to Organize, Baby Mine” och ”I Hate the Capitalist System” och hennes halvbror Jim Garland (med ”All I Want”, mest bekant genom The Almanac Singers insjungning) samt Florence Reece (med ”Which Side Are You On”, som finns i många bra senare inspelningar med till exempel The Almanac Singers och Pete Seeger).

Jag upprepar den introduktion jag tidigare har gjort av The Almanac Singers: 1940 lärde den unge folksångaren Pete Seeger genom Peter ”Butch” Hawes känna en annan vänstersinnad folksångare, Lee Hays. Till den här gruppen sällade sig också den sjungande författaren Millard Lampell, som bodde i Hays lägenhet. De ägnade sig åt sångsamlande, sångförfattande och sångspridning och vidgade sin publik till att omfatta inte bara den intellektuella newyorkvänstern utan också fackföreningsrörelsen. Enligt en förklaring började de kalla sig The Almanac Singers, därför att almanackan lotsade vanligt folk genom det vanliga livet (medan bibeln gav vägledning om det kommande). Enligt en annan för att Seeger och flera av hans kompisar under en period bodde i något som kallades ”The Almanac House”. Utöver de fyra nämnda medverkade även andra i varierande grad: Woody Guthrie, Bess Lomax, Sis Cunningham och Arthur Stern. Gruppen blev mycket populär och spelades också in på en mängd skivor.

The Almanac Singers tog, utöver att skriva helt nya låtar, ofta upp äldre kampsånger. Ett exempel är gruvarbetarhustrun Florence Reeces låt från 1931, ”Which Side Are You On?”.

Deras version finns på LPn ”The Original Talking Union with the Almanac Singers & Other Union Songs with Pete Seeger and Chorus” (Folkways FP 85-1, 1955); skivan finns numera också tillgänglig som en CD med samma namn från Smithsonian Folkways.

WHICH SIDE ARE YOU ON?

Amerikansk originaltext: Florence Reece, 1931
Musik: Traditionell engelsk sång (”Jackaroo” / ”Jack Munro” / ”Jack Went A-Sailing” med flera) i bearbetning

Come all of you good workers,
Good news to you I´ll tell
Of how the good old union
Has come in here to dwell.

Chorus:
Which side are you on?
Which side are you on?

My daddy was a miner
And I´m a miner´s son,
And I´ll stick with the union
´Til every battle´s won.

Chorus:
Which side are you on?…

They say in Harlan County
There are no neutrals there;
You´ll either be a union man
Or a thug for J. H. Blair.

Chorus:
Which side are you on?…

Oh workers can you stand it?
Oh tell me how you can.
Will you be a lousy scab
Or will you be a man?

Chorus:
Which side are you on?…

Don´t scab for the bosses,
Don´t listen to their lies.
Us poor folks haven´t got a chance
Unless we organize.

Chorus:
Which side are you on?…

En svensk version, av sångerskan Molly Åsbrink, ”Vi går också med”, finns från 1958, men den är ingen översättning utan en helt fristående svensk text – se särskild artikel. Åsbrinks sångtext plus originalet samt noter finns i Enn Kokks sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma) från 1970.

Det finns också en svensk fackföreningsversion, använd på Metall-kongressen 1973, ”På vilken sida står du?”. Den svenska texten är gjord av Eskil Eckert-Lundin; Bertil Nordström sjunger till Eckert-Lundins orkester. Den finns på LPn ”…hör en susande vind” (Viking/Electra 4005). Om denna svenska version och om Eckert-Lundin skriver jag en separat text.

Molly Åsbrink

7 juni 2006 13:06 | Helga Henschens Vänner, Musik, Politik | Inga kommentarer

Sångerskan Molly Åsbrink (1916-2005) skrev jag senast om i min bloggrecension av dubbel-CDn ”Visans gyllene tid”. Om man går till Kulturspegeln, Prosa & poesi, finns hon också med i min text om Helga Henschen.

Om KSFs midsommarkonferens 1967, som jag skriver om där, och då specifikt om Molly Åsbrink, skrev jag en text, som onsdagen den 8 november 1967 publicerades i Aftonbladets Innerspalten, ett dagligt kultursidesinslag, där medarbetarna – även jag – alltid skrev anonymt:

Tant
MOLLY

I amerikanska folk song-volymer träffar man då och då på namnet Aunt Molly Jackson. Skam till sägandes vet vi ganska lite om henne, men själva namnet har alltid utövat en sällsam dragningskraft på oss.

Nu är det så att även svensk arbetarrörelse har sin tant Molly. Hon heter Åsbrink i efternamn, och henne känner vi desto bättre.

Veckan efter midsommar möttes ett par tiotal socialdemokratiska kulturarbetare på Bommersvik i Sörmland för samtal kring kultur och politik. Samtidigt fanns där en grupp så kallade utvecklingsstörda ”barn”, med föräldrar och vårdare, på ferier. ”Samvaron med dessa mestadels oartikulerade kamrater och upplevelsen av deras intensiva kontakt- och uttrycksbehov, deras musiklyssnande etc gav ett alldeles oskattbart tillskott till våra egna samtal och diskussioner om dagarna kring kulturarbetet som en väg till jämlikhet, en möjlighet till kommunikation”, står det i den lilla kurssammanfattning, som Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i dagarna har gett ut, ”Vi behöver varann så in i vassen”.

Molly Åsbrink ledde en gemensam avslutning för KSFarna och de utvecklingsstörda barnen. I känsloläget påminner hon inte så lite om Pete Seeger; hon sjöng till exempel en gammal söndagsskolvisa om det förlorade Paradiset och om det paradis ”som fanns här, där, just då, nu” (Bernt Rosengren). Sentimentaliteten och känslan för sommaren utanför de öppna fönstren var nästan outhärdlig men därför inte löjlig; på samma sätt känns Pete Seegers patetik som ett äkta och levande engagemang.

Molly Åsbrink sjöng också en politisk sång, som Pete Seeger tillsammans med The Almanac Singers har sjungit in på Folkways-LPn ”Talking Union” (FH 5285), nämligen Florence Reeces text till en amerikansk traditional, ”Which Side Are You On?”. (Originaltext och noter finns i ”American Favorite Ballades: Tunes and Songs as Sung by Pete Seeger”, Oak Publications, 1961.)

Mollys svenska version finns tryckt (med noter) i ”Sjung med Handels” (Handelsanställdas förbund, 1959). Den är tyvärr alltför lite känd bland de politiskt medvetna ungdomar, som nu försöker förnya även den politiska sången, och vi vill därför gärna förmedla texten:

På åttitalet hördes
en mäktig stämmas malm.
Den kom ifrån en märklig man,
hans namn var Mäster Palm.

Han gick i våra led.
Vi går också med!
Han gick i våra led.
Vi går också med!

Den röda fanan höjdes,
och trötta hjärtan brann.
I täten gick en ung student,
och Branting hette han.

Han gick…

För kvinnorna i hemmen
var rösträtt en chimär.
Men när man gick på mötena,
ja, då var Kata där.

Hon gick…

Fast utan stora pengar
och utan kassaskrin
tillsammans med Per Albin har
vi byggt demokratin.

Han gick…

För morgondagens Sverige
vi nu tar nya tag,
och alla veteranerna
de följer oss i dag.

De går i våra led.
Vi går också med!
De går i våra led.
Vi går också med!

Melodin är mycket rytmisk och sångbar, texten funktionell och brukspoesi i bästa mening.

Människor behöver visioner, som sätter deras fantasi i rörelse, säger en av personerna i Paul Lindbloms pjäs ”Var i helvete är Marx?”. Vi behöver färre socialingenjörer inom socialdemokratin, fler känslans socialister. Vem skriver fler sånger som kan brukas inom arbetarrörelsen, texter som knyter an till realiteter i vår egen verklighet?

Så långt min text i Innerspalten.

När jag 1970 publicerade min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), var det självklart att ta med Molly Åsbrinks svenska text till Florence Reeces ”Which Side Are You On?”, ”Vi går också med!”. Texten finns ju redan ovan, men jag återger här också min ingress i sångboken:

VI GÅR OCKSÅ MED!

Svensk text: Molly Åsbrink, 1958
Amerikansk originaltext: Florence Reece, 1931 (”Which Side Are You On?”)
Musik: Engelsk traditionell melodi (”Jackaroo”, ”Jack Munro”, ”Jack Went-A-Sailing” med flera) i bearbetning

Liksom ”Och livet drar förbi” handlar den här sången om den svenska socialdemokratins förgrundsgestalter. Den skrevs 1958 inför första maj och framfördes vid det första maj-möte som arbetarekommunen i Arvidsjaur anordnade och dit Molly Åsbrink hade inbjudits att komma och tala. Molly Åsbrink, född 1916, är vis- och romanssångerska med bland annat ett 30-tal grammofoninspelningar bakom sig. 1946-1954 reste hon regelbundet i folkparkerna med ett visprogram. Hon är politiskt aktiv och har under 1950-talet framträtt med politiska visor vid otaliga ABF- och arbetarekommunmöten. ”Vi går också med!” har ingen direkt anknytning till det amerikanska originalet, men detta, ”Which Side Are You On?”, är en kampsång. Sången skrevs av Florence Reece, hustru till en gruvarbetare, under en gruvarbetarstrejk i USA 1931. Melodin är en variant av en engelsk folksång och alltså mycket äldre. ”Which Side Are You On?” har blivit känd främst tack vare Pete Seeger. Sjung snabbt och taktfast!

Rapport från Donau: Jörn Donner

7 juni 2006 10:32 | Politik, Prosa & lyrik, Resor | 6 kommentarer

Under vår vindlande färd på Donau genom sju länder läser Birgitta Jörn Donners bok från 1962, ”Rapport från Donau”.

1962 var jag redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, som då var en på ledar- och kultursidorna ofta citerad och kommenterad tidskrift för kultur och debatt. I varje nummer fanns recensionsavdelningen ORIENTERING Kort om böcker. I nummer 6 1962 recenserade jag Donners bok:

EUROPA I VÅRT HJÄRTA

Jörn Donner är bättre som skildrare av den påtagliga verkligheten än den fiktiva. Det bevisar han återigen med ”Rapport från Donau” (Bonniers). ”Rapport från Donau” knyter närmast an till ”Rapport från Berlin” men är inte riktigt lika engagerande. Den skildrar ”en resa i nuet och det förgångna” till Wien, Prag, Budapest och Sarajevo. Det är alltså fråga om en rapport från den gamla habsburgska dubbelmonarkin.

Jörn Donner har en sällsynt förmåga att integrera läsintryck och synintryck. På så sätt spelar historien med i hans kartläggning av nuets donaustater. Ändå, skriver han, fann han splittringen, där han sökte enheten. De kommunistiska makthavarna är mästare i att skriva om historien och behandla förfluten tid, som om om den inte hade existerat, och materiella villkor och tänkesätt förändras. Men också det västliga Europa, här illustrerat av Österrike, har vänt ryggen åt det förflutna. Och Jörn Donners slutord blir: ”Var jag står mellan dessa världar har jag kanske visat i denna bok, men det betyder inte att jag vill upphöra att se över gränsen. Paradoxen är nämligen trots fiendskapen och misstron att vi på allvar måste lära oss att leva med detta andra Europa. Gör vi inte det, då kan vi likväl uppge allt hopp.”

Enn Kokk

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^