Rapport från Donau: Wien 27-28 maj

14 juni 2006 18:11 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi anländer till Wien per flyg från Arlanda, och innan vi tar vårt fartyg i besittning, får vi en guidad tur per buss runt Wien. Vi gör också ett uppehåll vid Stefanskyrkan – vi går in i kyrkan – och under en ledig stund för oss själva försöker vi, förgäves (tiden är för kort), hinna få en dubbel espresso på en uteservering i solen på Stefansplatsen.

Rundturer av den här typen går oftast till kyrkor (jag har sammantaget under den här resan fått mitt behov av kyrkor tillgodosett fram till döden; jag undanber mig dessutom begravning i någon kyrka), till palats och historiska minnesmärken, men den här hade fördelen att dessutom visa oss ganska mycket av Wiens moderna arkitektur, som är djärv, inte minst om man ser till formen. Efterföljansvärt!

Ett par höjdpunkter var ett par byggnader, färgsatta av konstnären Friedensreich Hundertwasser (egentligen Friedrich Stowasser, 1928-2000): Hundertwasserhaus, där fasaden till varje enskild lägenhet har sin egen med de övriga harmonierande färg och där huset delvis är inklätt i klättrande grönska, och så värmeverket i Spittelau. Det senare är ett fantastiskt exempel: se där, hur fabriker, värmeverk och annat liknande s k u l l e kunna se ut! Som konstverk! Hundertwasser lämnade förresten i förbittring Österrike i samband med landets EU-inträde och bosatte sig på andra sidan jordklotet, på Nya Zeeland; han dog under en resa i Stilla havet.

På eftermiddagen installerade vi oss på Victoria Amazonica, som låg vid kaj i förstaden Nussdorf. Före middagen hann vi ta en promenad upp till Nussdorfs lilla centrum: hittade ett utomhuscafé och satte oss i solen med var sin stor god öl. På vägen tillbaka till båten hittade Birgitta ett bestånd blommande rödklöver, av vilket det blev en bukett i ett tandborstglas i hytten. Den höll sig fräsch under större delen av resan.

Nästa dag hade många bokat sig för en utflykt till Schönbrunn, men inte vi – vi har varit där tidigare. Vi gick i stället till stationsplanen i Nussdorf och åkte därifrån med spårvagn, linje D, in till museikvarteren i centrum. Det regnade, så dagen var som gjord för museibesök.

Vi startade med Kunsthistorisches Museum vid Maria Theresien-Platz och vandrade först igenom den egyptiska avdelningen. (Har människan egentligen förändrats så mycket genom årtusendena?) När det gäller det klassiska europeiska måleriet, var intrycken i ögon och hjärna närmast bedövande. Av det myckna vi såg vill jag nämna åtminstone ett litet, kvalitativt mycket fint urval: Rubens´”Den sovande Emilia”, Hendrick Avercamps vinterlandskap med is och skridskoåkare från 1600, Rembrandt Harmensz van Rijns serie självporträtt, Jan Breughel den äldres blommotiv och vägöverfall (detaljrikt målat, bland annat med kyrkbåtar), Lucas Cranach den äldre (1472-1563) vars bildkomposition känns förvånande modern, Hans Holben den yngres särpräglade porträtt, Albrecht Dürers porträtt av Kaiser Maximilian I samt de mycket snarlika hjortjaktsmotiv, som har målats av både Lucas Cranach den äldre och Lucas Cranach den yngre.

Vid det här laget var vi hungriga och sökte en lunchrestaurang. Den vi hittade föreföll att ha wienerschnitzel – vad annars ska man äta i Wien? – men när servitrisen berättade, att deras schintzel var gjord på kalkon, nöjde vi oss med ett glas vin och gick sen vidare till restaurangen på Leopold Museum, som vi hade utsett till vår nästa anhalt; där fanns naturligtvis inte heller wienerschnitzel, men vi åt en hygglig lunch under samspråk med ett amerikanskt par.

Leopoldmuseet innehåller en (tidigare privat) samling österrikisk konst från 1800- och 1900-talen, hopsamlad av Rudolf Leopold.

Museets stolthet är en stor och representativ samling målningar av Egon Schiele (1890-1918, från Wien). Till det jag fäste mig vid bland hans målningar hörde en solnedgång i rosa-lila skiftningar, den utsökt komponerade ”Krummau vid Moldau”. ”Kalvarienberg” från 1912, ”Kardinal och nunna” i omfamning, svart-röd, nedmonterad till detaljer och hopsatt igen, vidare stiliserade blommor i lila och en aning orange och så en charmfull målning av kastanjeblad i grönt och orangegult.

Av Gustav Klimt (1862-1918, född nära Wien) fäste jag mig vid ”Aufziehendes Wetter” med dess mörka molnhimmel och en jättepoppel samt ”Albertsee” med oändliga vatten i grått och turkos.

Alfons Walde (1891-1958, Kitzbühel) med sin expressionism var påverkad av både Klimt och Schiele. Jag är imponerad av hur väl han behärskar att måla ljuset i ett i huvudsak vitt vinterlandskap (”Bäckenichl”, ett snölandskap), men jag tycker att hans närmast naturalistiska alpmotiv ofta blir kitschiga à la turistbroschyr.

En fin målning är Wilhelm Nicolaus Prachenskys (1898-1912) ”Hus i snö”. I ljussättning och perspektiv för den mina tankar till vår Björn Jonson.

Museiiakttagelserna är mina egna, nerklottrade i ett block. Jag har inte kollat några av de uppgifter jag förmedlar i något konstlexikon, så jag ber om tillgift för eventuella missförstånd, sannolikt i så fall vållade av att jag ibland har svårt att tyda min egen handstil.

Efter middag (28 maj) var det dags för avfärd per buss till Palais Auersperg för klassisk konsert med Wiener Residenzorchester. Konsertens första avdelning bestod av musik, komponerad av Wolfgang Amadeus Mozart: ouvertyren till ”Figaros bröllop”, Papagenos och Papagenas duett ur ”Trollflöjten”, första satsen ur ”Divertimento D-dur, kv 136″, andra satsen ur ”Violinkonsert, G-dur”, en duett ur ”Don Juan”, en aria ur ”Figaros bröllop” och ”Katzenduett”. Andra avdelningen ägnades Johann Strauss: ”Kejsarvalser”, polkan ”Eljen a Magyar”, aria ur ”Zigenarbaronen”, ”Tick Tack Polka”, ”Winer Blut” (valser), Donau-valser och ”Radetzkymarsch”. De unga musikerna, sångsolisterna och dansarna var mycket drivna, urvalet med förlov sagt turistanpassat (”klassiska pärlor”); de musikovana turisterna roades dessutom med gags av typen att den kvinnliga cellisten kom in på scenen och låtsades ha glömt cellon. Men trots dessa invändningar var det, rent musikaliskt, en väl använd kväll.

Klockan 23.00 lade Victoria Amazonica ut för sin första sträcka på Donau, den mellan Nussdorf och Bratislava.

Välsignade regn!

14 juni 2006 13:49 | Trädgård | Inga kommentarer

De senaste dagarna har varit nästan outhärdligt varma. I går var jag dessutom tvungen att åka fram och tillbaka in till stan för att släppa in hantverkarna och vicevärden för en tiominuterskontroll av ventilerna på elementen; vi har speciallås i lägenheten sen Birgittas statsråds- och talmanstid. När jag kom tillbaka till huset i Öregrund, var luften i huset kvalmig och obehagligt varm. Nu måste man vattna krukväxterna varje dag. Detsamma gäller änglatrumpeterna i sina krukor utomhus, givetvis också det som finns i Birgittas växthus.

Värmen har drivit på det som händer utomhus: Min skära stora bondpion har slagit ut i slänten ner mot vägen, och runt omkring i trädgården har aklejorna, Birgittas favoritblommor, börjat blomma. Under asken nere vid grinden doftar det starkt av alla blommande liljekonvaljer, som trivs i det stora trädets skugga.

Rönnarna blommar, men äppelträden har blommat ut. Hoppas att det inte innebär, att rönnbärsmalen har tagit de små äppelembryona i besittning; äppelblom är de här krypens alternativ, när det inte finns blommande rönn att tillgå.

I går, när jag kom tillbaka från Uppsala, konstaterade jag, att jag, om det inte sker ett väderomslag, måste börja vattna trädgården. Trädgården är stor, med många rabatter och land överallt, och ska man slangvattna effektivt, tar det mycket lång tid att genomföra.

Men i morse var det mulet och lite svalkande vind, och när jag gick hem från Konsum efter att ha handlat, kom de första regndropparna. Sen har det fortsatt: ett milt, fint regn faller nu över trädgården. Välsignade regn!

Hoppas det kommer mera.

Pressgrodor

14 juni 2006 11:15 | Citat | Inga kommentarer

Hittat i Journalisten 19 / 2006:

”Höghus måste ha markkontakt”

(Dagens Nyheter)

Rapport från Donau: Nussdorf-Giurgiu

14 juni 2006 0:10 | Barnkultur, Deckare, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Serier, Ur dagboken | 2 kommentarer

Man kunde också ange rutten som Wien-Bukarest, men själva båtfärden startar i Wiens förstad Nussdorf, och eftersom Bukarest inte ligger vid Donau, blir den sista hamnen båten angör Giurgiu i Rumänien, varifrån man körs per buss till huvudstaden.

För övrigt är det så att båtresan hela tiden kompletteras med utflykter i land, till fots – ibland i grupp med guide, ibland för egen maskin – och ofta också i form av guidade bussturer. Uppehållen är i flera fall långa och generösa, så vi hinner under de elva dagar resan varar (27 maj-6 juni) se förbluffande mycket av de hela sju länder Donau vindlar sig igenom: Österrike, Slovakien, Ungern, Kroatien, Serbien, Rumänien, Bulgarien och så Rumänien igen. Det finns dels utflykter som ingår i grundpriset, dels utflykter som man beställer och betalar tillägg för. Vi hade förhandsbeställt alla utflykter utom en.

Båt nerför Donau är ett mycket bekvämt sätt att resa: man har samma ”hotellrum” under hela resan, slipper packa upp och packa ner. Hytterna, som har dusch och toa, är i och för sig inte särskilt stora, men de tillgängliga utrymmena är väl utnyttjade för olika typer av förvaring. Vår enda större anmärkning var att läslamporna var så konstigt placerade, att de nästan inte gick att använda för sängläsning. Men det här är ett vanligt problem för oss som reser; också många hotell har usel läsbelysning.

Alla måltider – frukost, lunch och middag – åts med något enstaka undantag, som jag ska återkomma till, i matsalen ombord. Frukostarna var goda men kanske lite enahanda. De rikliga flerrätters luncherna och middagarna desto mer omväxlande; middagarna (fyrarätters plus sallad; som diabetiker hoppade jag konsekvent över efterrätterna) varierades efter det land man för tillfället befann sig i. Ville man – och det ville man – beställa vin till maten, fanns det en kollektion från regionen; Montenegro har till exempel en del riktigt bra röda viner till hyggligt pris.

Besättningen var rumänsk, engelsktalande; båten, Victoria Amazonica, ägs dock numera av ett nederländskt rederi. Den svenska delen av resenärerna hade med sig en svensk guide och reseledare, Tage. I övrigt fanns det en grupp amerikaner med egen guide (amerikan men ursprungligen från Serbien) med på resan. Oftast hade vi våra utflykter i separata bussar.

I de olika delarna av resan, som jag ska återkomma till, ingick sightseeingar och mycket kultur, även historia; resan var inte bara en färd på Donau och till de stater som i dag finns längs floden utan också en färd tillbaka in i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkins historia. En god portion nutidshistoria blev det likaså, särskilt när vi kom till de länder, som har varit delar av det nu upplösta Jugoslavien. Inte bara så att vi fick se de ännu färska spåren av kriget (urblåsta hus, skotthål, oröjda minfält) – den serbisk-amerikanske guiden gav en kväll på båten en mycket lång föreläsning om konflikten och lyckades, kanske just genom sin egen serbiska bakgrund, ge en hyggligt balanserad bild av vad som hade förevarit.

En del av förflyttningarna mellan hamnarna skedde nattetid. Däremellan tuffade vi nedströms i dagsljus, tyvärr inte så ofta i solljus. (Vissa dagar var vädret riktigt uselt.) Till att börja med var stränderna låga och ganska enahanda, lövskog som delvis fortfarande var översvämmad. Vi befann oss knappast ”An der schönen blauen Donau” – vattnet var mer grönbrunt än blått, vilket bland annat lär bero på att det är järnhaltigt. Men när vi åkte in i den ganska långa sträckningen kring Järnporten, blev landskapet dramatiskt – och solen sken! Vi satt på soldäck och fotograferade branta berg, klängande byar och småstäder och givetvis de väldiga slussarna i flera steg.

De resdagar, då vädret inte inbjöd till vistelse på soldäck, kunde man sitta i en soffa i den generöst tilltagna baren med dess stora fönster, ömsom tittandes på utsikten, ömsom läsandes. Birgitta läste bland annat Jörn Donners ”Rapport från Donau”, som jag redan har skrivit om, och så Mustafa Cans – hörde ni hans fantastiska sommarprogram? – ”Tätt intill dagarna. Berättelsen om min mor” (Norstedts, 2006), som jag uppvaktade henne med på mors dag, som inföll under resan. Jag läste en sällsam blandning av böcker, som alltid utmärker mitt läsande: Sonja Åkessons ”Vara vit mans slav och helt andra dikter” (i urval av Jenny Tunedal, Norstedts, 2006), Marjane Satrapis seriebok ”Broderier” (Ordfront/Galago, 2006), Edward S Ellis´ indianbok ”Hjortfot” (FiB:s ungdomsböcker, 1954), Annika Korpis roman ”Hevonen Häst” (En bok för alla, 2003) och Michael Connelys deckare ”Fällan” (Norstedts, 2004).

I baren huserade ett litet rumänskt husband (heter det så på en båt?). Bandet hade en rätt så duktig violinist och leddes av keyboardisten Elvis (jo, det är sant!). Sångerskan var inget att hänga i julgran, fast hon försökte se ut som en julgransprydnad, men hon och de andra ansträngde sig i alla fall ge oss en zigensk afton (som inte kändes särskilt zigensk). Roligare var då kvällsbesöket av den mycket professionella serbiska folkdansensemblen ”Talija”; jag passade också på att köpa en DVD med den.

Samma kväll var det modevisning: några unga damer visade upp långa mönstrade tröjor från en stad i västra Serbien, Sirogojno. Där finns ett modehus, som verkligen gör utsökt vackra tröjor (av isländsk ull!). På båten såldes de för en tredjedel av det pris man tar för dem i en modebutik på Manhattan, och jag fick nöjet att komplettera min morsdagsbok till Birgitta med ytterligare en present.

Under måltiderna och utflykterna träffade vi förstås en mängd nya, för oss tidigare obekanta människor. Men med på resan fanns också, till vår stora överraskning, min gamla arbetskamrat Jaan Ungerson med hustru Eivor. Paret Ungerson är några av de mest beresta människor jag känner till, och nu överdriver jag inte.

Utflykterna, miljöerna, kulturevenemangen tänker jag återkomma till, land för land.

Jag tänker ta med er på min färd nerför Donau.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^