Lyrikvännen 3-4 2006

27 juni 2006 16:00 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Lyrikvännens dubbelnummer 3-4 2006 är tjockt som en hel bok, på över 200 sidor. Jämfört med det anspråkslösa häfte, som 1954 startades av Stig Carlson, är numret också elegant, med färg på omslaget, snygg och läsarvänlig layout och illustrationer som bryter textsidornas kompakthet.

Och där finns mycket läsvärt: Marie Silkebergs och Fredrik Nybergs samtal om liv och dikt i Göran Sonnevis ”Oceanen”. Bengt Emil Johnsons ”Ny dikt?”. Madeleine Gustafssons intressanta introduktion till Leslie Kaplans ”Överflödet – fabriken”. Enkäten med de stora tidningarnas lyrikrecensenter. Och mycket annat. Lyrikvännen är inte bara Nordens till upplagan största lyriktidskrift utan också en tidskrift som i kvalitet kan tävla med vilken kulturtidskrift som helst.

Och kanske är det sista samtidigt ett problem.

Gunnar Fredrikssons bidrag till det här numret, ”Med jaget i centrum”, är ett både elakt och träffande debattinlägg om lyrikrecensionerna i dagspressen:

”Ofta börjar då recensenten med `jag´ och skribenten berättar hur han eller hon har läst diktsamlingen och upplevt den. I den här sortens lyrikrecensioner får vi alltså ett självbiografiskt meddelande om recensenten, inte en information om dikterna annat än som eventuell, egen slutsats.”

Den här iakttagelsen drabbar nog inte bara dagspresskritikerna utan också många av skribenterna i dagens Lyrikvännen.

”Jag gör allting med den här boken utom att försöka beskriva den”, skriver till exempel Sara Stridsberg om Ann Jäderlunds ”I en cylinder i vattnet av vattengråt”.

Missförstå mig inte – jag är inte ute efter att jävlas med just Sara Stridsberg.

Snarare vill jag illustrera, att 2006 års Lyrikvännen i många avseenden bara har namnet gemensamt med 1954 års.

Jag har ett perspektiv på det här. Jag har läst Lyrikvännen och varit medlem i Lyrikklubben sen starten, köpt, tror jag, dess samtliga utgåvor.

Jag är alltså en van lyrikläsare och har inga egna problem med att ta del av och förstå texterna i dagens Lyrikvännen; som jag redan har antytt, hittar jag mycket där som jag uppskattar.

Men 1954, när Lyrikvännen och Lyrikklubben startades av Folket i Bilds förlag, fyllde jag 17 år; hösten det året började jag i gymnasiet. För mig och många andra ovana lyrikläsare (i olika åldrar, många av oss dessutom från arbetarklassen) betydde den snabbt växande Lyrikklubben och dess tidskrift en introduktion till lyrikens värld. Stig Carlson, själv poet, som basade för båda, var en utomordentlig introduktör och värvade många andra likasinnade som skribenter till tidskriften och som redaktörer/introduktörer till Lyrikklubbens böcker. Det enklare (i förståelsemening) som Nils Ferlin och Emil Hagsröm blandades med det svårare som Gunnar Ekelöf och Christian Morgenstern. Lyrikklubben presenterade på svenska en rad poeter, som skulle komma att få nobelpriset i litteratur. Och inte i något fall lämnades sådana som jag i sticket – tålmodigt och pedagogiskt lärdes vi att ta till oss även svår lyrik.

Inte mycket av det här finns kvar i dagens Lyrikvännen. Lyrikklubben har dagens ägare, Ordfront, redan lagt ner, och både klubben och tidskriften ska säljas.

OK, säger jag – om det som nu finns ska vara rättesnöret för verksamheten, är kanske ett annat förlag en bättre ägare. Men jag trodde att folkbildningstraditionen från Folket i Bild levde vidare hos Ordfront.

Går det verkligen inte att göra Lyrikvännen mer tillgänglig och folkbildande (vilket inte behöver betyda, att man måste sänka kvaliteten)?

Det är synd att Lyrikklubben i sin senaste form har lagts ner – Bonniers kan säkert finna andra kanaler för sin poesiutgivning, men det hade varit bra för Ellerströms och de andra kämpande små kvalitetsförlagen, om de fortsatt hade kunnat få det här försäljningsstödet.

Men en fortsatt lyrikutgivning à la gamla Lyrikklubben kunde ju få en fortsättning inom ramen för Ordfront, gärna med Lyrikklubbs-etiketten kvar. Böcker som sen kunde säljas både genom Bokfront och, allt efter som de kommer ut, genom kupongannons i Lyrikvännen (utan att prenumeranterna automatiskt får boken à la bokklubb – ungefär som Galago i fortsättningen kommer att fungera).

Det finns ju så mycket i Lyrikklubbens äldre utgivning, värt att återutge med sikte på en ny publik. Och Lyrikvännen-redaktören Jenny Tunedal har ju just bevisat, att hon är kapabel att redigera den sortens urvalsvolymer, som var FiBs lyrikklubbs signum. Jag tänker på den av henne sammanställda Sonja Åkesson-volymen ”Vara vit mans slav och helt andra dikter”. Utgiven på Norstedts visserligen. Men det var bara menat som ett exempel på en möjlig inriktning.