Ungersk blues

Som jag skrev i min donaurapport från Budapest, hittade jag där, i närheten av Saluhallen, en bra musikaffär, specialiserad på folkmusik, world music, jazz med mera. När jag frågade killen som jobbade där, om det fanns ungersk blues, lyste han upp och plockade fram Mátyás Pribojszki Band med ”Flavors” (PMCD 002/2004 – jag gissar att PM = Pribojszki Mátyás; ungrarna skriver själva sina namn med efternamnet först).

Matyás Pribojszki har spelat blues sen han var 15 och har flera CD med olika konstellationer bakom sig. Det band han spelar ihop med här består av Pribojszki, munspel och sång, samt Csaba Pengö, bas, Eric Kovács, keyboards och József Adamecs, trummor och percussion. Pengö och Adamecs är primärt jazzmusiker, och Kovács har aldrig tidigare spelat i ett bluesband, vilket faktiskt märks.

Till gästartisterna ska jag återkomma i den ordning de uppenbarar sig.

När jag sätter på CDn och försöker placera musiken, ger mig den första låten, ”Mátyás Walks”, omedelbart associationer till John Mayall och The Bluesbrakers, men under låtens lopp går tankarna också till tidig rock-n´-roll och dess föregångare, rythm-n´-blues. Här spelar den första gästartisten, Gabor Szücs på gitarr. Låtarna med gästartister har genomgående extra kvalitéer på den här CDn.

Jag tittar på de genomgående engelskspråkiga låttitlarna – ”Beauty Queen”, ”Wet Lips”, ”She´s 19″ – och finner dem banala. Men så inser jag, att texten till ”She´s 19″ är ett lån från Muddy Waters – Pribojszki har satt ny musik till den – och konstaterar, att så här ser ju också de amerikanska bluestitlarna ofta ut. I musiken till ”She´s 19″ finns, föga förvånande med tanke på musikernas bakgrund, tydliga jazzinfluenser.

Nästa låt, ”Wet Lips”, har också jazzinfluenser men är åter igen den där blandningen av Mayall-blues och tidig rock-n´-roll.

”Danger Zone” är en låt av den amerikanske bluesartisten Percy Mayfield, ingen av mina husgudar men förr använd som låtskrivare av Ray Charles.

”Beauty Queen” sägs enligt konvolutet vara inspirerad av Junior Wells. Här slår jazzen igenom igen. Och hör jag inte ett litet stänk av latino?

”TV Boogie” är hederlig boogie men med munspel som huvudinstrument.

En riktigt bra låt är ”I Heard the News”, där gästartisten Mike Sponzas hetsiga gitarrspel lockar också Mátyás Pribojszki till nya höjder.

”It´s All the Same” är traditionell, hygglig blues både till form och textinnehåll.

”Kenny´Theme” är inspirerad av Kenny Burrells ”Chitlins con Carne” från 1967 – åter igen alltså en jazzinfluerad låt.

Den kanske bästa låten på CDn är ”Get Myself Together”, en kraftfull, svängig traditionell blues, där gästartisten Ian Siegal inte bara spelar slidegitarr utan också sjunger, bra, med, god amerikansk accent. När man hör Siegal sjunga, slås man av att det är munspelet, inte sången, som är Pribojszkis bästa gren.

Med den låten som bakgrund ter sig den avslutande ”What You Give” som lite mesig – men den tar sig på slutet.

Sammanfattningsvis: ingen höjdarskiva men ändå rolig att lyssna på.

Och en avslutande reflektion: När hörde ni ungersk musik sist (om vi nu bortser från Béla Bártok och Franz Liszt)? Svensk musikimport är absolut skruvad, ensidigt riktad mot USA och i någon mån den övriga anglosaxiska världen. OK, world music går mot den här strömmen – man hittar godbitar från andra håll både i P1s ”Klingan” och i välsorterade skivaffärer.

Men ändå. Det görs säker mycket bra musik i till exempel Ungern, utan att vi någonsin kommer i kontakt med den. Jag är ju inte mycket för EU, men kunde inte den där byråkratin börja subventionera kultur i stället för jordbruksprodukter?

Går det inte att sälja skivor med namn som Pribojszki, Pengö och Szücs? Nähä. Men att föra ett politiskt samtal över de europeiska språk- och nationsgränserna klarar vi?

Kerstins (och nu Klaras) sommarklänningar

Gå över till Kerstins blogg, http://kerstin.kokk.se, och titta på avsnittet Duktig Klara och Busig Klara. Där finns bilder på sommarklänningar, som Birgitta sydde till Kerstin när hon var liten, klänningar som nu har gått i arv till Klara.

Birgitta är verkligen duktig på det som ibland benämns kvinnokultur: hon syr, stickar, broderar, lagar mat, alltsammans med både stor skicklighet och god smak. I hennes fall är det här ett arv efter mamma Anna Brita, som var lanthushållslärare och dessutom exekverade alla de här konsterna med samma skicklighet. Efter pensioneringen lever Birgitta ut de här böjelserna inte bara privat utan också som ordförande för hemslöjdens gård Sätergläntan och för Nordiska museets nämnd.

Att se Kerstins gamla klänningar rör förstås även fadershjärtat. Jag minns så väl det midsommarfoto av Kerstin och hennes lillebror Matti, som Kerstin nämner i texten på sin blogg.

Och så minns jag en hjärtknipande återförening mellan far och dotter strax före midsommar här i Öregrund.

Birgitta hade, efter riksdagens sommaravslutning, åkt ut till Öregrund med ungarna, medan far i huset fortfarande måste arbeta en tid, innan han fick semester. Så blir det då äntligen midsommar, och jag tar bussen ut till Öregrund. Jag går gången upp mot huset, och där, mitt på gången, precis vid de vita blommande och doftande bondrosorna, står lilla dottern, ungefär som hon hade stått och väntat där hela veckan, och säger med lätt förebråelse i rösten:

– Var har varit då då?

Hurdalsrosen

Till mina finaste rosor hör Hurdalsrosen. Jag fick den på 60-årsdagen av Berith Andersson, Christina Örvi och ytterligare några kvinnliga arbetskamrater på 68an. Valet av presentros hade en klar anknytning till ett av mina dåtida värv: jag var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare, väl förtrogen med Hurdalsrosens hemland Norge.

Fast från Norge kom den ju inte ursprungligen. En norsk prästson lär ha hämtat hem den från Giessen i Tyskland. Det är en ros tillhörig Alba-gruppen, men dess exakta ursprung är inte känd. Lennart Mellbye skriver i sin ”Rosor i Sverige” (Rabén Prisma, 1994), att Rosa Alpina troligen finns i släkten. Lars-Åke Gustavsson skriver i sin rosbibel ”Rosor för nordiska trädgårdar” (Natur och Kultur, 1998), att den, ”vad gäller bladverk, glandelhår och blommor, uppvisar likheter med Rosa villosa ssp plommonros och sorten `Duplex´”.

Prästsonen tog hem den här rosen till prästgården i Hurdal, som ligger nordost om Oslo. Genom sin fantastiska blomning blev den populär bland släkt och grannar och fick sen vidare spridning, först i Norge, sen i Sverige, även i Holland.

Den här versionen finns hos både Mellbye och Gustavsson. Själv har jag hört ytterligare en variant, en mer romantisk och sorglig: Enligt den hemfördes den av en sjöman till sin käresta, som arbetade på prästgården i Hurdal. Hon hade dock under hans långa bortovaro hittat en annan. Men rosen fick hon, och den men alltså inte kärleken levde vidare.

Hurdalsrosen, en buskros, har en imponerande växtkraft. Den kan bli tre meter hög och upp till två och en halv meter bred. Jag har min i en liten rabatt, anlagd mot en bergknalle, och där trivs den. På ena sidan har den en Paradisbuske, som jag en gång fick i födelsedagspresent av Birgittas (nu döda) mamma Anna Brita; de här båda blommar samtidigt och harmonierar i färg. På dess andra sida finns en New Dawn-ros (sport av Dr W van Fleet), remonterande, 300-400 cm, vit till blekrosa; eftersom den är en klätterros, är den utmärkt att ha just mot en bergknalle.

Hurdalsrosen har stora halvfyllda blommor i omväxlande ljust och mörkt rosa, som hänger liksom i girlanger längs de utspärrade grenarna. Blomningen är riklig – den börjar kring midsommar och varar juli ut. Blommorna har knappast någon doft alls, men nyponen doftar.

Hurdalsrosen är mycket vacker att ha i buketter och står sig längre i vas än bondrosen, som jag nyligen skrev om.

Hurdalsrosen vore något för Göran Greiders Hagen, eftersom den kan odlas ända uppe i zon 7.

Frukost, en sommarmorgon

På bordet: Vit vaxduk och en Jobs-löpare med sommarblommor. En bukett med vita bondrosor. Ett glas Verum hälsofil. Ett glas Önos fläderblomsdricka (utan socker). Två smörgåsar – en (sten)hård från Roslagsbröd i Gimo med en skiva cognacsmedvurst, en skiva Polarbröd (osötat, 100 procent fullkorn) med italiensk Prosciutto Crudo. En kopp (Arabia Flora) med rykande, doftande nykokt kaffe. Morgontidningar.

Över bordet: en lampa med Malmsten-skärm med torkade löv.

Under bordet: en blå trasmatta.

Runt bordet: Pinnstolar och en gammaldags utdragssoffa (som barnen sov i en gång i världen) målade mörkblå med lackfärg.

Tvärs över bordet, bakom soffan: ett jättestort fönster, fönsterbänk, karmar och spröjs målade i samma mörkblå färg. I fönstret pelargoner; en vit blommar.

Utanför fönstret: Till vänster en ros, Nevada, (La Giralda x Rosa Moyesii), 200 cm, blomman vit med gyllene ståndare i mitten. (Den här rosen är köpt hos Kjell Eriksson på Ulva trädgård.) Till höger en stor äkta fläder, som just har börjat blomma på solsidan, gräddvit.

Där bortom: grönska och en oändlig blå himmel.