”This Machine Kills Fascists”
29 juni 2006 23:04 | Musik, Politik | Kommentering avstängdOm Woody Guthrie (1912-1967) har jag tidigare skrivit här på bloggen – se Kulturspegeln, Musik, om hans ”This Land Is Your Land” respektive om den amerikanska sångvänstern och andra världskriget.
Givetvis finns ”This Land Is Your Land”, Guthries mest kända sång, med på 3 CD-boxen ”This Machine Kills Fascists” (Snapper Music, SBOX 009, 2005).
”This Machine Kills Fascists” var den text Guthrie hade på sin Gibson-gitarr. Fascisterna nämns i det här urvalet uttryckligen i ”Jarama Valley”, som handlar om den amerikanska Lincoln-brigaden, som slogs mot Franco på den republikanska sidan i spanska inbördeskriget.
Jag nämnde ovan min text om den amerikanska sångvänstern under andra världskriget. Den var, i kommunistpartiets efterföljd, i början av kriget pacifistisk, men efter Hitlertysklands anfall på Sovjetunionen ändrade den uppfattning med besked. I den här CD-kollektionen representeras den nyvunna USA-patriotiska och starkt antinazistiska hållningen av ”Sally Don´t You Grieve” och ”Ship In the Sky”.
Under andra världskriget tjänstgjorde Guthrie själv i den amerikanska handelsflottan tillsammans med vännen och sångaren Cisco Houston. De flesta sångerna i det här urvalet (och över huvud taget) gör Guthrie solo, men många låtar gör han i par med Houston; ibland bildar de trio tillsammans med den svarte bluesmunspelaren Sonny Terry. I enstaka fall förekommer samarbete med medlemmar ur The Almanac Singers (som Guthrie också tillhörde): Bess Lomax och Pete Seeger. Om Seeger och The Almanac Singers finns mer att läsa i artikeln om den amerikanska sångvänstern, om Seeger också i recensionen av Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”.
Woody Guthrie är alltså en av förgrundsfigurerna i den amerikanska sångvänstern. Åtminstone tre av de längre sångcykler han skrev – sånger med ett gemensamt tema – har vänsterpolitiska förtecken.
I artikeln om ”This Land Is Your Land” har jag skrivit om hans Dust Bowl Ballads, som är en blandning av egna upplevelser från hemstaten Oklahoma och inspiration från John Steinbecks ”Vredens druvor”. Den här samlingen innehåller ”Dust Pneumonia Blues”, ”Going Down the Road Feeling Bad”, ”Dusty Old Dust”, ”Dust Bowl Blues”, ”Dust Can´t Kill Me”, ”Do-Re-Me” och ”Tom Joad”, den senare med figurer lånade från Steinbecks roman.
Från The Almanac Singers-perioden, då Guthrie (åtminstone periodvis) ingick i en uttalat politisk sånggrupp, finns ”Reuben James”, ”1913 Massacre” och så de redan nämnda beredskapssångerna.
Märkligt nog finns ingen sång med från en mycket poltisk sångcykel, den av Folkways på en LP utgivna ”Ballads of Sacco and Vanzetti” – Ed Cray, som har skrivit mapptext för urvalet gillar dem uppenbart inte.
Däremot har han, helt berättigat, med ett urval sånger, som Guthrie på beställning skrev åt Bonneville Power Administration för en film om dammbyggena i Columbia River: ”Talking Columbia”, ”Hard Travelin´”, Grand Coulee Dam” och ”Pastures of Plenty”. Det här är, liksom ”This Land Is Your Land”, hyllningar till det arbetande Amerika.
Det går förstås att hitta fler linjer i Guthries sångval. Som så många andra amerikanska sångare har han en kärlek till rövarballader, ofta på Robin Hood-tema, som ”Jesse James” och ”Pretty Boy Floyd”.
Någon vän av att hänga bovarna var han inte. ”Slipknot” är en makabert effektiv sång mot dödsstraff.
Och vid sidan av sådant finns exempel på de mycket rara och roliga sånger han skrev för sina barn (”Car Song”).
Guthrie hann, trots att han dog tidigt, skriva inte mindre än 1 400 sångtexter, de flesta av dem dock inte tonsatta eller, veterligen, skrivna till en specifik förefintlig melodi.
De som det finns melodi till är ungefär 400. De här sångerna är långt ifrån alltid tonsatta av Guthrie själv. Han ä r själv en god sångmakare, men han sjunger också andras sånger och han gör också lika ofta medvetna och, troligen, omedvetna lån, när han snickrar ihop sina melodier. Allt i god folkmusikanda.
”Old Paint”, ”Gipsy Davy”, ”Buffalo Skinners” och ”John Hardy” med flera är traditionella sånger. Leadbelly (Huddie Ledbetter), som också hörde hemma i de radikala sångkretsarna, har stått för det mesta av Guthries versioner av ”Jesse James” och ”Stewball”; dessutom har Guthrie lånat refrängen i Leadbellys ”Goodnight Irene” dels till ”Roll On, Columbia, Roll On”, dels till ”So Long”.
So what! Guthrie gjorde ju goda egna versioner av de här låtarna.
Och dessutom skrev han ju egna texter och egen musik, som har förts vidare av och inspirerat generationer av artister allt ifrån Pete Seeger över Bob Dylan till Billy Bragg och – Dolly Parton.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^