Rapport från Donau: Vidin 5/6

28 juni 2006 22:50 | Politik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Vårt besök i Bulgarien ligger egentligen mitt emellan två rumänska anhalter, men eftersom resan slutar i Rumänien, tar jag de senare samtidigt, som slutpunkt för vår donauresa.

I Bulgarien har Birgitta men inte jag varit tidigare. Som vanligt försöker jag ta reda på grundläggande fakta om det land jag befinner mig i.

Historien berättar att det första bulgariska riket i dess nuvarande område bildades i slutet av 600-talet, när bulgarerna eller protobulgarerna bosatte sig där. Då fanns där redan slaviska stammar, som de blandades med.

Det är, som ofta i såna här sammanhang, inte alldeles klart, varifrån protobulgarerna ursprungligen härstammade. De är indoeuropéer och kommer troligen från Centralasien, kanske Pamir-området. Vi ska här inte fördjupa oss i deras tidiga (och dunkla) historia, men de har, innan de anlände till Bulgarien, bland annat bott i områdena mellan Svarta havet och Kaspiska havet.

Efter en tid av turkiskt styre bröt sig protobulgarerna fria och bildade där på 500-talet ett eget bulgariskt rike. När detta rike år 665 föll, startade en ny folkvandring; den största gruppen vandrade västerut och erövrade det som skulle bli dagens Bulgarien; de kom här att blandas med de slaviska stammar, som hade anlänt före dem. Under khanen Boris I antog bulgarerna kristendomen som religion år 864.

Den fornbulgariskan närstående fornkyrkoslaviskan kom att användas som liturgiskt språk inte bara av bulgarerna utan också av andra slaviska folk och utvecklades till de varianter av kyrkoslaviska, som än i dag används i östligt ortodoxa kyrkor i slaviska länder.

Från slutet av 900-talet till slutet av 1100-talet var Bulgarien i huvudsak en del av det Bysantinska riket men blev 1186 åter självständigt, under en period rent av en balkansk stormakt. I slutet av 1300-talet erövrades Bulgarien av det Osmanska riket. Det osmanska väldet varade i bort emot 500 år, 1396-1878.

Under det osmanska väldet blev det tidigare i huvudsak ortodoxt kristna Bulgarien delvis muslimskt, dels genom inflyttning av turkar, dels genom omvändelse av bulgarer. När Bulgarien år 1878 blev självständigt, var inte mindre än 40 procent av befolkningen muslimer! Därefter har denna andel kraftigt minskat, till stor del genom emigration. I början 2000-talet fanns det dock fortfarande nära en miljon muslimer i Bulgarien, vilket är drygt 12 procent av befolkningen (sammanlagt ungefär sju och en halv miljoner invånare).

1946 grep kommunisterna makten i Bulgarien. Den kommunistiska diktaturen varade här fram till 1990. Inom östblocket ansågs Bulgarien pålitligt sovjetvänligt, vilket kan ha haft att göra med att Ryssland på sin tid gav aktivt stöd vid skapandet av den självständiga bulgariska nationen.

Socialistpartiet (det reformerade kommunistpartiet) har haft en förhållandevis stark ställning under den nya, demokratiska eran. Men Bulgarien uppvisar, liksom många andra kommunistländer, tvära kast i valen, också plötsliga framgångar för rörelser som inte har någon motsvarighet i de mogna demokratierna i den västra och nordliga delen av Europa. Det senaste valet genomfördes i juni 2005. I regeringen, en koalition, sitter för närvarande bland annat socialistpartiet och Nationella rörelsen Simeon II. Den senare är exempel på de mer märkliga partibildningarna i det forna kommunisteuropa: Simeon II är en tronföljare ur det avsatta kungahuset. Han leder själv sitt parti och lovade väljarna både det ena och det andra, som han knappast kunde hålla.

Den unga kvinnliga guide (extraknäckande lärare) som visar oss vårt bulgariska resmål, Vidin, är dock fortfarande en övertygad anhängare av Simeon II: Han och ingen annan kan greja alla problem! Guiden är till och med inne på att Simeon kanske, på något mystiskt sätt, kunde få assistans (till makten?) av vår svenske kung Carl Gustaf!

Bulgariens ekonomi försämrades drastiskt efter 1989, då COMECON-marknaden, som Bulgarien hade varit en del av, försvann. Levnadsnivån föll till att börja med med hela 40 procent! En viss återhämtning har skett, men en besiktning med blotta ögat under vår promenad runt Vidin säger mig, att Bulgariens utlovade inlemmande i EU kommer att förorsaka det övriga EU ekonomiska bördor och knappast heller kommer att lösa landets problem förrän kanske på sikt. (Jämför inlemmandet av forna DDR i Tyskland.)

Vidin påminner, med sina gator och uteserveringar och fattiga människor, lite om Grekland för årtionden sedan. En ren plåga är dessutom zigenarbarnen, som tigger och tigger och tigger och inte heller ger sig. Vid ett tillfälle ser jag en man – oavsiktligt, hon är i vägen – trampa en tiggande zigenarflicka på de bara tårna. Tilläggas bör att det är vardag och att alla de här ungarna alltså borde vara i skolan.

När vi vid ett tillfälle passerar en gatubrunn utan lock, förklarar guiden, att locken gång på gång ersätts men ständigt stjäls av zigenarna. Locken är av metall och därmed säljbara.

Någon tillförlitlig statistik över hur många romerna är har jag inte sett, och jag tvivlar på att den finns. Jag återkommer till ämnet i den avslutande rapporten från Rumänien.

Vidin är en stad med nära 70 000 invånare, belägen i nordvästra Bulgarien, med hamn vid Donau. Området är låglänt, och flodstranden har följaktligen fördämningar, vilket inte har förhindrat översvämningar.

Vidin har en mäktiga fästning, Baba Vida – ”Baba” betyder mormor eller farmor, och vår lokala guide knyter följaktligen en historia till borgen om en god kvinna som bodde där och skyddade staden. Borgen var en viktig försvarspost vid Donau för turkarna. Under vår guidade vandring runt stan får vi också se det gamla turkiska post-, telegraf- och bankhuset och en byggnad som nu är restaurang men som tidigare har varit turkiskt bad.

I Vidin samsas kyrkan med en moské, och där finns också en synagoga från 1891. Judarna flyttade dock på 1950-talet till Israel. Eftersom bulgarerna skyddade judarna under andra världskriget, har Vidin i nutid fått en judisk donation, en minnestavla, som tack. Men synagogan har förfallit; judarna har ju flyttat därifrån.

Vidin har utan tvekan en potential som turistort. Utom Baba Vida finns där en lång strandpromenad, som det kunde bli mycket mer av, intressant gammal bebyggelse som kunde restaureras och lite ankomna men i grunden fina parker, också en stadsmur. Vi hittar, när vi blir sugna, lätt en trevlig uteservering med gott espressokaffe.

***

Uppe vid borgen hittar några amerikanskor från vår båt ett bestånd blommande malva och undrar, förtjusta, vad det är. Jag förklarar och säger att de kan slå upp det latinska namnet, Malópe, i en blombok. Finns det inte malva i USA?

Jösses, flickor! Det är allsång på Skansen

28 juni 2006 14:35 | Helga Henschens Vänner, Musik, Politik | 6 kommentarer

Till medlemmar i Helga Henschens Vänner – han är själv medlem – skickade Gunnar Edander ett mejl, där han, under rubriken ”Hemligt! Hemligt!”, aviserade, att ett gäng från Stockholms stadsteaters prisade uppsättning av ”Nya Jösses flickor” skulle genomföra ett (planerat) motdrag mot den totala mansdominansen i premiärprogrammet i årets serie av ”Allsång på Skansen”.

Och mansdominerat var det, inte minst genom ODs, Orphei Drängars, medverkan. Om OD har jag för övrigt inget ont att säga.

Roligt var det också att återse det gamla Knäpp Upp-paret Povel Ramel och Britta Borg. Jag såg båda live på Sågplan i Juniskär, vars midsommarfester och fiskarfester på 1950-talet hörde till Norrlands största publikevenemang.

Jag ser att Karolina Fjällborg i sin ”Karrometer” i Aftonbladet rankar OD sist och Povel Ramel näst sist bland de medverkande artisterna.

Om Ramel skriver hon: ”Jag vet att Povel Ramel är en nationalklenod och skulle aldrig våga drömma om att såga honom.” (Hur ska man i så fall tolka placeringen? Hon fortsätter:) ”Han är ju en skön och glad gubbe. Men var det någon som blev gladare av sammelsuriumet i går?”

Sammelsuriet, som det heter, var en fyndig lek med Povels gamla hits, där han sjöng fel texter till sina välkända melodier. Men dem – varken texterna eller melodierna – kan väl inte Fjällborg. Det är så att man har lust att bli omvänd åldersfascist.

Monica Dominique och gänget från Stadsteatern placerar Fjällborg på tredje plats nerifrån. Själv tyckte jag det var kul att få höra de här välkända och entusiasmerande parollerna – ”Vi måste höja våra röster för att höras” – igen. Jag ska försöka få biljetter åt mig och Birgitta till föreställningen, som återkommer i höst, men det lär vara svårt, har jag hört.

Och jag ska självfallet skaffa CDn ”Jösses flickor – återkomsten”, som Gunnar Edander berättar att han, tillsammans med Monica och Carl-Axel Dominique (ytterligare ett par KSF-vänner från förr!), just har kontrollyssnat sig igenom.