Sommar i P1 med Angela Gui

13 juli 2017 0:59 | Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Den historia Angela Gui berättar i sitt ”Sommar” får inget avslut men är ändå hörvärd och spännande. Den handlar om hur Kina behandlar politiska frondörer. Och den handlar om hennes far, Gui Minhai.

Pappan kom 1988 till Göteborg som student och tog där också sin doktorsexamen. Han gifte sig med en kvinna som var svensk medborgare, och de fick 1994 dottern Angela. Gui Minhai fick också sympati för det politiska systemet i Sverige, blev svensk medborgare och avsade sig sitt kinesiska medborgarskap.

År 2000 startade han i Hong Kong tillsammans med två andra ett bokförlag, specialiserat på kritik av det politiska systemet i det kommunistiska Kina. Han kallade sig då Ah Hai, men det är klart att myndigheterna i Fastlandskina ändå kunde lista ut, vilka som låg bakom den här förgripliga bokutgivningen, där namngivna höjdare pekades ut för både det ena och det andra.

2015 – dottern Angela studerade då vid ett engelskt universitet – var Gui Minhai i Thailand; hans bostad i Hong Kong höll på att renoveras – bland annat byggde man om köket. Han brukade regelbundet ringa till dottern, men nu hördes han plötsligt inte av på länge. Eftersom han varken fanns i bostaden i Hong Kong eller kvar på sitt thailändska hotell, började hon göra efterforskningar. Och när pappan inte heller svarade på sin mobil, blev hon rejält orolig. Hon blev också uppringd av den ende medarbetare på förlaget, som inte, även han, hade försvunnit.

Hon påbörjar något som närmast kan liknas vid ett detektivarbete: kollar mejl och dokument, spårar upp hans advokatkontor som meddelar att han inte längre är deras klient. Men varför har han gett sig i väg från Hong Kong, där det fortfarande finns kvar en viss frihet?

Det Angela Gui lyckas få fram är bland annat att pappan på hotellet i Thailand tycks ha fått besök av ett par kineser och sen följt med dem i en bil. Spåren leder vidare till Kambodja, så hon anar att hans kanhända ofrivilliga resa har ändat i Fastlandskina.

Och med hjälp av ett kinesiskt TV-inslag får hon i slutet av 2015 reda på att pappan faktiskt finns i Kommunistkina. I ett TV-inslag i januari 2016 erkänner han, att han 2004 var inblandad i en trafikolycka där en kinesiska dödades. Oavsett hur det var med den saken, var saken när han förvann, alltså greps av kinesisk polis, preskriberad.

Den här förklaringen måste kinesiska myndigheter ha läckt till internationella media, eftersom representanter för dessa ringde ner henne för kommentarer.

Också med pappan har hon så småningom fått kontakt, först genom mejl på märklig engelska. Pappans sporadiska kontakter med henne har gått ut på att få henne att ligga lågt, detta med argumentet att han ju är skyldig och frivilligt har återvänt till Kina. Hon argumenterar emot, och det blir sista samtalet med honom.

Fast hon har fått stöd från annat håll. 2016 fick hon tala för USAs kongress – det här var före Trumps tid – och 19 september samma år för FNs människorättsråd. Hon har också fått framträda inför till exempel det brittiska parlamentet.

Sitt skivval, låtar från sextitalet, tillägnar hon pappan – det här är hans musik.

Första låten, Thomas Di LevasVem ska jag tro på?”, kan ju sägas ha bäring på det det här programmet handlade om, så också kanske ”We Did’nt Start the Fire” med Billy Joel.

Det blir kanske lite väl mycket Michael Jackson (men dit räknar jag då inte Jackson Five och ”I Want You Back”). Och det kommer mer som är bra: Peps Persson (”Oh Boy”), David Bowie (”Changes”), The Police (”Every Breath You Take”), The Beatles (”Let It Be”) och Max MartinsBang Bang” med Jessie J, Ariana Grande och Nicki Minaj.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^