Danmark: Yttervänsterpartiet Alternativet ligger högt

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 11 juni publicerades en mätning från Voxmeter, gjord för Ritzau:

Socialdemokratiet 26,1 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 9,4 procent
Alternativet 6,0 procent
Venstre 17,9 procent
Dansk Folkeparti 18,8 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 6,1 procent
Nye Borgerlige 1,0 procent

Också här ligger Socialdemokratiet i jämnhöjd med sitt valresultat. Yttervänsterkoalitionen Enhedslisten har ett mycket högt stöd.

På den borgerliga sidan har Dansk Folkeparti aningen högre stöd än Venstre.

Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,7 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,8 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 18,2 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 5,9 procent
Nye Borgerlige 1,4 procent

Norge: Chockresultat för Arbeiderpartiet

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

En ny mätning publicerades den 12 juni:

Norfaktas mätning gjordes under perioden 6-7 juni för Nationen och Klassekampen.

Høyre 25,5 procent (+ 1,6 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,4 procent (+ 1,4)
Venstre 3,0 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (- 0,6)
Senterpartiet 12,1 procent (+ 1,1)
Arbeiderpartiet 28,5 procent (- 5,2)
Sosialistisk Venstreparti 4,7 procent (+ 1,0)
Rødt 2,5 procent (+ 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,3)

Venstres kris verkar vara mer eller mindre konstant.

Men det verkligt anmärkningsvärda med den här mätningen är Arbeiderpartiets mycket låga siffra. Efter förlusten i förra stortingsvalet och det därpå följande partiledarbytet lyckades ju Jonas Gahr Støre vända partiets låga stöd; som bäst har Arbeiderpartiet i opinionsmätningarna varit uppe i in emot 40 procent. Varken texterna i de tidningar, där den aktuella mätningen har publicerats, eller andra ledarsidor jag har kollat innehåller några analyser av vad som har förorsakat det här häftiga opinionsraset – Arbeiderpartiet ligger i den här mätningen bara en liten bit över Høyre. För egen del kan jag tänka mig – fast det är alltså bara gissningar – att Arbeiderpartiet förlorar stöd i Distriktsnorge – på kusten och i de många små samhällen och jordbruk naturen, det vill säga fjälldalarna skapar. Det här är grogrund för ett utbrett motstånd mot oljeutvinning som hotar fisket, mot kommun- och fylkessammanslagningar och mot rationalisering av jordbruksnäringen. Det gamla Arbeiderpartiet hade som paroll ”Bygd og by”, alltså ”Land och stad”.

Danmark: Inga våldsamma förändringar

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 8 juni publicerades en mätning från Gallup, gjord för Berlingske:

Socialdemokratiet 26,4 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 7,5 procent
Alternativet 5,2 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 18,8 procent
Konservative Folkeparti 4,7 procent
Liberal Alliance 5,2 procent
Nye Borgerlige 1,3 procent

Här ligger Socialdemokratiet i jämnhöjd med sitt valresultat.

På den borgerliga sidan har Dansk Folkeparti lägre stöd än Venstre.

Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 5,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 18,1 procent
Konservative Folkeparti 4,3 procent
Liberal Alliance 5,9 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Eesti/Estland: Partiernas potential att ta röster från andra partier

Estniska samhällsforskare från Ühiskonnauuringute Instituut har genom en undersökning som mäter även partianhängarnas andrahandsval försökt ringa in, vilka väljare de olika partierna skulle kunna tänkas locka över från andra partier.

Största potentialen att locka över väljare från Keskerakond (Centerpartiet) har koalitionspartnern Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet). Motbjudande för centerväljare är väljare som nu väljer Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) eller Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) – märk att IRL ingår i den av Cenern ledda koalitionsregeringen.

EKRE-väljarna är lockade även av Vabaerakond (Fria partiet).

Fast bland Vabaerakonds väljare är det å andra sidan inte EKRE utan Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) som ligger hyggligt till. Men ännu fler av Vabaerakonds väljare skulle föredra ett helt nytt parti som alternativ.

Mot det regeringsledande Keskerakond anförs av många (estniska, antar jag) väljare partiets ryssvänlighet men också skattehöjningarna. Partiet förknippas också av många med korruption och skandaler.

Mot Socialdemokraterna anförs av många alltför stor Brüssel-följsamhet, benägenhet att höja skatterna och en hållning i immigrationsfrågor som hotar nationalstaten.

Suomi/Finland: Högerextremist ny partiledare – Sannfinländarna tvingas lämna regeringen?

Valet av ny ordförande för Perussuomalaiset (Sannfinländarna) sänder chockvågor genom finländsk politik.

Ny ordförande blir EU-parlamentarikern Jussi Halla-aho, en man med mycket extrema åsikter framför allt i invandringsfrågor – han är dömd för hets mot folkgrupp.

Finländska media har hoppats och trott att Sampo Terho, vars åsikter mer liknar den avgående partiordförandens, Timo Soinis, skulle bli vald, men Halla-aho vann med övertygande marginal redan i första valomgången, 946 röster mot Terhos 629. Övriga kandidater var chanslösa: Leena Meri fick 60 röster, Veera Ruoho 44 och Riku Nevapää 8.

Valet innebär en chock för de övriga två partierna i den borgerliga koalitionsregeringen. Både statsministern, Juha Sipilä, till lika partiordföranden i Suomen keskusta (Centerpartiet) och Petteri Orpo, finansminister och partiordförande i Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) har redan gett bekymrade kommentarer om valet av Jussi Halla-aho, som ju så starkt fokuserar på sin hjärtefråga. Skulle Halla-aho komma in i regeringen – och han kan ju dessutom i egenskap av partiledare kräva att få en för honom strategisk post – skulle detta sannolikt drabba också de båda övriga regeringspartierna.

Så grundtipset är att Sannfinländarna tvingas lämna regeringen. (Till exempel Svenska Folkpartiet har redan anmält intresse för att bli ersättare, men det räcker ju inte; partiet är för litet.)

Sannfinländarna är å andra sidan redan nere på för partiet mycket låga opinionstal, och med det här ledarbytet lär inte utsikterna vara stora för att partiet skulle börja växa igen.

Ytterligarer en fråga är vad den del av partiet som mer är populister än rasister nu gör. Redan tidigare har avhopp skett till exempel till Socialdemokraterna, Sosialidemokraattinen Puolue, och fler kan ju reagera med att byta parti fast åt olika håll. Jag har redan läst om en ung sannfinländsk kvinnlig riksdagsledamot som nu kräver ett samtal med den nye partiledaren för att avgöra, om hon kan stanna kvar.

Melodikrysset nummer 23 2017

Jag skulle inte säga att dagens melodikryss var våldsamt svårt, men det innehöll åtminstone några frågor, som ligger utanför det jag genast kan.

Dansbandsmusik hör inte till det jag gärna lyssnar på, ännu mindre vill dansa till. En gång i världen, när det spelades sådan på en socialdemokratisk kongressfest och jag kände mig förpliktigad att ändå bjuda upp min hustru, väste jag, när vi dansade förbi en kompis, i örat på honom: ”Ful (med tjockt l) musik!”. Han stod kvar länge och skrattade högt.

Men som gammal svensktoppslyssnare har jag förstås ändå hört en hel del i den här genren, och om en låt, i det här fallet ”Man ska leva för varandra” med Trio me’ Bumba, har legat så länge som 26 veckor på Svensktoppen 1968-1969, måste man ju vara tondöv för att inte minnas den.

”Tillbaka till Tennessee” tror jag dock inte att jag tidigare har hört. Fast redan när jag hade ett par ledbokstäver gissade jag, att de som spelade var Streaplers, och allt efter som jag fick fler bokstäver, fick jag det bekräftat.

Ben E King tror jag Eldeman har spelat förut, men själv har jag aldrig, heller inte när han var med i The Drifters, lyssnat särskilt mycket på honom. Vilket inte ska tolkas som kritik av ”Stand by me”, som spelades i dag.

Och jag kan väl säga ungefär detsamma om ”So What” med Pink, i dag med ”So What”.

Sonja Aldén, i dag med ”Du får inte” med flera låtar, är heller inte så pjåkig som sångerska, men jag har inte skaffat några skivor med henne.

Det har jag inte heller med Afro Dite (Gladys del Pilar, Blossom Tainton och Kayo Shakoni), men deras ”Never Let It Go”, som vann i Melodifestivalen 2002 och sen hamnade på åttonde plats i ESC, minns jag i alla fall mycket väl.

Däremot har jag mängder av skivor med Arja Saijonmaa, som i ”Ljuvliga ungdom” (på finska ”Kultainen nuoruus”) sjöng om glädjen med att vara ung, något som jag själv som fyller 80 den 19 juni håller med om. Visste ni förresten att Saijonmaa 1982 ställde upp som elektor i finska presidentvalet – hon stödde då den socialdemokratiske kandidaten Mauno Koivisto. Vi hade en artikel om det i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Ja, Koivisto är nu död och har just begravts.

Därmed är vi inne på det jag, måhända på grund av min ålder, tyckte var lätt.

Dansken Ulrik Neumann, på sin tid känd som en del av Swe-Danes, hördes i dag i ”Kärleksvisa”.

”Arivederci Roma” – alltså Rom – med Mario Lanza spelades mycket i radio förr i världen – den blev känd genom en film från 1960.

Ännu äldre är ”Barndomshemmet” (Där som sädesfälten böja sig för vinden) med Harry Brandelius. Det amerikanska originalet hette ”On the Banks of the Wabash Far Away”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager så sällan spelas i dagens radio.

Ett exempel är den fullkomligt lysande ”Drömmens skepp”, en text skriven av skalden Bo Setterlind, tonsatt och 1979 insjungen av Staffan Percy.

Ytterligare ett exempel på lysande text och tonkonst är ”I folkviseton” (Kärleken kommer, kärleken går), Torgny Björks tonsättning av en dikt av Nils Ferlin, som jag har läst intensivt allt sedan tonåren och har allt av i en av bokhyllorna – och Torgny Björk finns förstås i skivhyllorna. Här hörde vi den sjungen av Rolf Wikström, som jag väl har samtliga skivor av. Dessutom har jag hört Wikström live på en restaurang i hamnområdet i Öregrund.

Norge: Strid på kniven runt spärren

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

En ny mätning publicerades den 9 juni:

InFacts mätning gjordes under perioden 2-7 juni för Verdens Gang.

Høyre 20,5 procent (- 1,1 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,5 procent (+ 1,3)
Venstre 3,2 procent (- 0,7)
Kristelig Folkeparti 4,8 procent (- 0,7)
Senterpartiet 11,8 procent (- 0,9)
Arbeiderpartiet 32,3 procent (- 0,3)
Sosialistisk Venstreparti 4,5 procent (+ 0,1)
Rødt 3,5 procent (- 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 3,6 procent (+ 0,6)

Det enda notabla här är uppgången för två av de små partierna. Både Rødt och, för första gången på länge, MDG närmar sig spärrgränsen. Men vi bör avvakta även andra mätningar. Venstres kris verkar vara mer eller mindre konstant.

Reykjavík, Ísland: Vänstersidan verkar behålla makten i huvudstaden

Den politiska opinionen i stora städer, främst huvudstäder avviker ofta från den som kännetecknar landet i övrigt. Levnadsmönstret och sättet att försörja sig skiljer sig inte bara om man jämför med ren landsbygd, och det här gäller förstås också erfarenheter och värderingar. Det här blir också tydligt i fallet Reykjavík, och till det bidrar förstås huvudstadens andel av landets totala befolkning: av Íslands cirka 215.000 invånare bor i runda tal 123.000 i Reykjavík.

I kommunvalet 2014 blev fördelningen av rösterna i den isländska huvudstaden den här:

Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, blev största parti med 31,9 procent av rösterna.
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, blev näst störst med 25,7 procent.
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, fick 8,3 procent.
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, stöddes av 11,0 procent.
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett centristiskt och liberalt parti, samlade 10,7 procent.
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, stöddes av 6,9 procent.

Socialdemokraterna, De vänstergröna, Ljus framtid och Piratpartiet fick sammanlagt 61,7 procent av rösterna, vilket gav nio av femton mandat i fullmäktige, och de nämnda partierna bildade tillsammans ett majoritetsstyre.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av Gallup för Viðskiptablaðið, fördelar sig partisympatierna i Reykjavík så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 26,8 procent.
Samfylkingin (Samlingsfronten), alltså Socialdemokraterna, får nu 22,9 procent och halkar ner till andra plats.
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) kommer tätt efter med 20,8 procent.
Píratar (Piratpartiet) ökar sitt stöd till 13,7 procent.
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) är nu nere på 6,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), gör ett jättetapp och hamnar på 4,6 procent. Möjligen innebär det här att partiet inte kommer in i fullmäktige.

Men även om Ljus framtid skulle åka ut, kommer övriga partier i den sittande majoriteten att behålla sitt övertag. Till det bidrar också Framstegspartiets nedgång.

Eesti/Estland: Regeringsledande Centern och det största oppositionspartiet lika stora. Ryssarnas partisympatier förändras?

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i viss avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,7 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som då bildades har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

Turu-uuringute AS har för ERR, Eesti Rahvusringhääling, under perioden 25 maj-6 juni genomfört en partisympatimätning, som omfattade 1.000 tillfrågade, av vilka 33 procent inte kunde uppge någon partisympati:

Keskerakond (Centerpartiet) 26 procent (26 procent också i förra mätningen).
Reformierakond (Reformpartiet) 26 procent (25 procent i förra mätningen).
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 11 procent (12 procent i förra mätningen).
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 10 procent (14 procent i förra mätningen).
Vabaerakond (Fria partiet) 8 procent (8 procent även i förra mätningen).
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 6 procent (4 procent i förra mätningen).

Det här betyder att det ledande regeringspartiet, Keskerakond, och det ledande oppositionspartiet, Reformierakond, nu är jämnstora. Sotsiaaldemokraatlik Erakond, också i regeringsställning, fortsätter att ligga under sitt resultat i förra valet. Tredje benet i den sittande koalitionsregeringen, IRL, är kvar på en mycket låg nivå men har den här gången lyckts ta sig över femprocentsspärren – kanske har där den nye partiledaren Helir-Valdor Seeders i media uppmärksammade krav på de övriga koalitionspartierna bidragit.

I sin kommentar till den aktuella undersökningen, publicerad av tidningen Postimees, berättar undersökningsföretaget, att Keskerakond, traditionellt det parti ryssarna i Estland har röstat på, gradvis får minskat stöd av landets ryssar: 83 procent i april, 79 procent i maj och 68 procent i juni.

Socialdemokraterna, som har valt en ryss som partiledare (Jevgeni Ossinovski), har försökt tävla med Centern om de ryska rösterna, men om detta har lyckats (och således förklarar motsvarande tapp hos Centern), måste partiet i så fall, eftersom det rent av minskar med en procentenhet, på kuppen ha förlorat estniska röster. Men man kan ju alternativt tänka sig att de ryssar som har tappat tron på Centerpartiet gradvis har gått till den väljarandel, som för närvarande inte kan uppge någon partipreferens. Hur det verkligen är framgår inte av den artikel jag refererar.

Intressant är också att det estnationalistiska och främlingsfientliga Konservativa folkpartiet har tappat 4 procentenheter i stöd på en månad.

En bitvis svårfångad men ändå högst sevärd film

Ella Lemhagen bor numera i Stockholm men kommer ursprungligen från Uppsala – hennes far, Ingmar Lemhagen (som jag minns från min studenttid), bor fortfarande kvar i Uppsala, vad jag förstår i samma stadsdel som jag själv.

Var Ella Lemhagens (manus och regi) debutlångfilm ”Drömprinsen – filmen om Em” (1996) utspelar sig vet jag inte – den är mer inriktad på de människor den skildrar, främst unga Em, Emily, spelad av Jenny Lindroth, men i den här filmen förekommer det också så många andra karaktärer, verkligen inte bara bifigurer, att det, när man har sett filmen till slut, är svårt att minnas alla och deras respektive namn. Men om vi använder Ems olika relationer till killar som exempel, är det i hennes ålder inte särskilt ovanligt att man dras till olika killar, ibland fixerar sig vid någon av dem, men också känner motvilja mot andra som så gärna själva vill. Ungdomsmiljöerna med moppar och fyllor och naturligtvis intresset för sex är hur som helst väl fångade.

Till det här kommer en vuxenvärld med otrohet, fixering vid materiella framgångar och krav på barnen att de ska lyckas med det papporna har satt upp som mål.

Det intressanta men samtidigt svårtolkade med den här filmen är Ems vuxenblivande: Vad händer egentligen, och vad är drömmar och fantasiprojektioner? Hennes drömmar kretsar kring Jakob (Niclas Broberg), men hon känner som sagt intresse för, alternativt motvilja mot också andra killar. Men vad är sant och vad är Ems drömmar om Jakob: skridskoturerna med honom – han visar sig vara en virtuos på skridskor – och hans karriär som spelare i ett ryskt lag, om hans homosexuella dragning till en annan manlig spelare och Ems seger över hans känslor när hon avklädd låtsas drunkna? Hur mycket är han hennes drömprins med tonvikt på dröm?

Den här känslan av dröm och overklighet kommer också över en, när man ser de allt mer dramatiska sekvenserna om den utvecklingsstörde brodern, som Em ska ta hand om men tappar bort efter att ha visat ut honom ur kyrkan när han kryper under några kvinnliga kyrkobesökares kjolar för att titta. Den här grabben går då ner till stranden och luras av en av killarna där att gå ut i vattnet för att leta efter sin nyckelknippa, som killen i fråga har låtsats kasta ut i sjön, där han försvinner, för evigt visar det sig; han hittas heller inte.

Em kommer före filmens final på vem som är den skyldige och stjäl en pistol för att döda honom. Man hör ett skott och ser honom falla. Men när Em sen grips och förhörs visar det sig, att vi åter har blivit vilseledda. I själva verket är det en annan person i handlingen – jag avslöjar inte vilken – som sköt. Ems mod svek henne.

Den här filmen har sina tillkortakommanden, men den vittnar ändå om att Ella Lemhagen har talang för att göra film.