Melodikrysset nummer 21 2017

I går tog jag bussen in till Uppsala för att handla morsdagspresenter – vad jag köpte berättar jag inte, eftersom Birgitta brukar läsa min blogg.

Vädret var varmt och det uppländska landskapet grönskande vackert, och dagens väder här i Öregrund är verkligen inte sämre.

Men över till Melodikrysset.

Det började med ”Jag mötte Lassie”, vars melodi har skrivits av Benny Andersson. Men den här gången var det inte Ainbusk Singers som sjöng utan, mer ovanligt, Lotta Engberg.

Därmed är vi inne på låtar som handlar om djur:

Walt Disney’s ”Hitta Nemo” har en fisk som huvudrollsinnehavare.

Och så fick vi höra signaturen till ”Bamse”, en björn skapad av Rune Andréasson. Rune brukade få ”Aktuellt i politiken (s)”, som jag var chefredaktör för, därför att vi där publicerade en annan av hans serier, ”Lille Rikard och hans katt”, och när då Socialdemokraterna hade förlorat valet, sände han till partiexpeditionen i Stockholm en teckning med Bamse, som höll i hans ansökan om partimedlemskap. Vi publicerade den här teckningen som omslag, och det hela ändade i att han för AiP tecknad en Bamse-liknande björn, som efter en läsartävling döptes till Essbjörn.

Därmed är vi också inne på temat barnkultur, så det faller sig naturligt att här ta upp ytterligare en kryssfråga, som hade barnanknutet innehåll:

I TV gick 1970 och 1972 ”Ville, Valle och Viktor”, där Ville spelades av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren.

Jag är som bekant inte någon vän av innehållet i senare års Melodifestivaler och Eurovision Song Contest. Det var bättre förr – i dag fick vi ett lysande exempel, ”La det svinge, la det rock ’n roll”, 1985 års norska bidrag med Elisabet Andréassen och Hanne Krogh.

Också svensk populärmusik var bättre för, åtminstone i meningen att melodierna så lätt krokade fast sig i musikminnet. ”Vandraren” med Nordman är ett av många exempel.

Och bland de låtar som slog också bland vanliga radiolyssnare fanns till exempel sådana av Ulf Peder Olrog vars ”På en liten smutsig bakgård” i dag sjöngs av Sven Bertil Taube.

I TV 4s ”Så mycket bättre” korsas stilar och framförs låtar av nya och ibland oväntade artister. Vi hörde Danny Saucedo sjunga ”Jag är den enda du vill ha”, i original sjungen av Lisa Ekdahl, som jag för min del finner vara bättre.

I Eldemans då och då återkommande serie med kända låtar framförda på finska hörde vi i dag ”Needles” med för mig okända Kurre. Originalet har bland andra sjungits in av Smokie.

Fast ännu bättre är ”Sad Songs (Say So Much)”, tyvärr i dag i dansbandsversion och inte med upphovsmannen, Elton John.

Norah Jones finns i min egen skivsamling. I dag fick vi höra henne i ”Come Away With Me”.

Dagens musikaliska överraskning blev smakprovet ur musikalen ”Book of Mormon”. Jag är inte säker på att mormonerna själva gillar den här sortens musik, men i mina öron lät den mycket bättre än deras budskap. Jag har i min ungdom försökt argumentera med dem.

Eesti/Estland: Rysk minister tvingas avgå

Keskerakond (Centerpartiet), som de flesta ryssarna i Estland röstar på, har för att manifestera sitt intresse för landets ryssar utsett två ryssar till ministrar, men den ene av dem, Mihhail Korb (i Estland tillämpas estnisk stavning av ryska namn), regionalminister sen 22 november 2016, avgick den 24 maj 2017. Det hette att han avgick frivilligt, men i realiteten har den centerpartistiske statsministern med all sannolikhet tvingat honom att lämna regeringen.

Bakgrunden är följande:

Den 23 maj talade han för rysk publik i Haapsalu. Hur orden exakt föll är inte helt klart, men Korb tycks ha sagt, att han inte stöder Estlands medlemskap i NATO. Och eftersom regeringen är för landets NATO-medlemskap, bedömde säkert centerdelen av regeringen, bland dem statsministern/partiledaren Jüri Ratas, det här uttalandet som farligt för det ledande regeringspartiet – oron för den store grannen i öster har ju under senare tid ökat bland esterna.

Men skadan har naturligtvis redan skett, till och med innan också det här kom: I den senaste opinionsmätningen sjönk stödet för Centern just i den estniska delen av befolkningen i det rysstäta Tallinn.

Tankar efter Manchester

Terrordådet i Manchester är vidrigt, dessutom helt obegripligt, riktat som det är mot ungdomar på popkonsert. För min del har jag aldrig trott på dödsstraff – i det här fallet sprängde dock attentatsmannen sig själv till döds – men människor av hans typ, styrda av trosföreställningar enligt vilka man har rätt att utplåna andra som har andra uppfattningar om livet och dess mening, måste man förvara bakom lås och bom, om nödvändigt under mycket lång tid

För egen del har jag inte haft någon religiös tro sen mina tidiga tonår. Jag är uppfostrad av en mamma som förde över sin kristna tro på mig, men på mig hade konfirmationsundervisningen den främsta effekten, att jag, eftersom jag tog den på allvar, började fundera över livets mening och kyrkans förkunnelse, och mycket snart hade jag kommit fram till den slutsats jag allt sedan dess har omfattat: Det finns inget rimligt skäl för att tro, att det svenska kyrkan, andra kyrkor eller andra religioner skulle förklara någonting i egentlig mening.

Det här har lett till att jag, särskilt i yngre dar, var en aktivt antireligiös person, periodvis till och med en aggressivt antireligiös person.

I takt med att kyrkans gamla trosvälde har brutits och det svenska samhället blivit allt mer sekulärt har jag sedan dämpat min antitroshållning.

Men det betyder inte att jag accepterar förekomsten av islamister och andra trosfanatiker i det svenska samhället.

Manchester ser ju, tack och lov, ut att vara ett ganska modernt och olikhetsaccepterande samhälle, men av det senare följer ju inte, att man ger dem som på religiös grund anser sig ha rätt att styra andras liv, rent av ända det, fri lejd.

Fanatiker måste hindras att våldföra sig på andra, om nödvändigt genom att man burar in dem.

Följ Kerstin Kokk på Instagram

Jag har länk till min dotters, Kerstin Kokks blogg, men den hinner hon sällan uppdatera. Det var för övrigt hon och hennes dåvarande man, Bo Strömberg, som en gång i världen fick mig att börja blogga. Att hon numera själv inte hinner blogga (i alla fall inte ofta) har som bakgrund hennes arbete som bagare på Trillers, ett jobb som börjar okristligt tidigt, vilket i sin tur medför att man måste gå till sängs förhållandevis tidigt. Till det kommer andra plikter, gent emot barnen – hon är en mycket bra mamma – och så här års i den kolonilott hon har skaffat sig. Barnen tar hon med dit, till konstmuseer och på bio för att se bra film.

Hon publicerar nästan dagligen foton med kort bildtext på Instagram, och jag vill tipsa er som inte känner till det här att söka er dit. Där figurerar förstås hennes barn, Viggo och Klara, men i övrigt förekommer där mycket få andra personer – i bild vill säga; många av de många besökarna skriver kommentarer till hennes utlagda bilder.

Den här damen visar, utöver prov på sin eminenta förmåga att baka och laga mat, också upp ett sinne för estetisk kvalitet. Hennes lön som bagare är som ni kan förstå inte våldsamt stor, men på helgerna besöker hon loppisar och auktioner och butiker för gamla ting och gör där fynd, många av dem vittnesbörd om hennes sinne för skönhet. Hon köper till exempel svenskt porslin från 1960- och 1970-talen, vackra dukar och andra hemtextilier, vaser att ha blommorna från kolonilotten i och så vidare.

Många av dem som skriver kommentarer på hennes blogg verkar vara likasinnade, men i allmänhet har jag ingen aning om vilka de är.

Fast ibland får jag överraskningar. När jag för ett tag sen på vår lokala socialdemokratiska distriktskongress hälsade på Anna Ekström, sa hon avslutningsvis till min stora överraskning ”Hälsa Kerstin!”. Det visade sig att den här ministern aldrig har träffat Kerstin personligen men väl besökt hennes Instagram.

Och så sent som här om dan hittade jag där en hälsning från stockholmspolitikern (s) Veronica Palm. Också hon bloggade förr, och jag hade henne i min blogroll. Jag har förr skrivit om Veronica på min blogg, men henne känner jag inte ens personligen.

Till vägs ände

George Johansson var en gång i världen pressekreterare åt Birgitta Dahl, på den tiden då hon var miljö- och energiminister. Jag träffade honom då, men som nästan alla andra känner jag till honom främst för att han är en uppskattad barnboksförfattare.

Av hans sammanlagt ganska många böcker har ”Mulle Meck bygger en bil” just återutgivits (En bok för alla, 2017 – i original kom den ut 1993 på Berghs förlag).

Mot bakgrund av det jag inledningsvis berättar tror säkert många, att den handlar om tillkomsten av en bil, som går på något alternativt och särdeles miljövänligt bränsle, men bokens Mulle är bara en fiffig man som klarar att konstruera ett åkdon av en massa apparater, manicker, mojänger och molijoxer han har samlat på sig i sitt skrotförråd. Dessutom skruvar han fast en gammal soffa som säte bakom ratten.

Sammantaget får den unge läsaren en hygglig bild åtminstone av de huvuddelar en bil består av.

Att det blir en så charmerande bok av det här är i hög grad även illustratörens, Jens Ahlboms, förtjänst. Ahlbom fångar mästerligt Mulles minspel när han grubblar, får idéer, förvånas och kommer på lösningar. Det här förstärks ytterligare av att hans hund, boxern Buffa, hela tiden deltar i skapandeprocessen och visar upp samma minspel.

Mulle Meck och Buffa bor i ett skogsbryn, bortom en sjö, på branten av ett berg vid vägs ände.

När bilen till slut äntligen är klar, sätter sig Mulle bakom ratten och Buffa, iförd MC-glasögon, bredvid honom, och så rullar de i väg runt sjön, följer vägen bortom bergen, till vägs ände.

Limpan vill också ha korv

Eva Lindström är en ofta prisbelönt barnboksförfattare och barnboksillustratör.

Limpan i hennes ”Limpan är sugen” (En bok för alla, 2017, i original på Alfabeta 1997) är en hund, och ”också” i min rubrik syftar på att matte äter en stor korv utan att dela med sig.

Under den kommande natten har matte svårt att somna. Det beror nog inte på att hon har ont i magen av för mycket korv utan på att hon har dåligt samvete för att hon inte delade med sig. Till slut går hon ut för att släppa in Limpan, som är kvar utomhus. Hon går ut och runt huset för att leta rätt på hunden, men under tiden smiter hunden in.

Först ser hon inte till hunden där inne heller, men när hon sen får syn på den, blir hon väldigt glad – beslutar sig genast för att steka mer korv, den här gången en var till hunden och sig själv.

Berättelsen slutar med en bild på två glada korvätare.

Det här är en fin liten bok om relationer mellan människor och djur, rent av om rättvisa.

Det ovanliga med den är att den är en ren bilderbok utan text.

Jag har för egen del inga problem med att förstå dess innebörd, och jag tror nog att jag bild för bild skulle kunna tolka den för ganska unga barnbarn.

Men jag ser också ett problem. Ganska små barn lär sig snabbt utlämnade rimord i Tove Janssons eller Elsa Beskows rimsagor, och i de mest älskade godnattsagorna kan de varenda formulering utantill – läser då någon godnattsagaläsare fel eller försöker korta berättelsen, protesterar barnet genast.

Problemet i det här avseendet med ”Limpan är sugen” är förstås att det inte finns någon skriven berättelse att läsa upp, och det kan bli ett problem när man ”läser” den här boken för en mycket ung person, som vill höra exakt samma berättelse som förra gången.

I en lek- och låtsasvärld

Barbro Lindgrens (text) och Camilla Engmans (bild) bilderbok ”Vi leker att vi är pippifåglar” (Rabén & Sjögren, 2013) har av innehållet och de korta texterna att döma ganska små barn som målgrupp. De två barn som leker låtsaslekar uppfattar jag som pojkar, vilket också bekräftas av meningen ”Vi är bröder låssas vi”. Men Engman tecknar dem så könsneutralt, att små flickor man läser den för också kan identifiera sig med dem.

Fast utrustade med två fjädrar var, en i vardera handen, leker de att de är pippifåglar.

De två människobarnen, nu tecknade som fåglar, flyger och störtdyker, tar sig ända upp bland molnen. Därifrån vet de inte hur de ska hitta hem. Dessutom dyker det upp farliga örnar, som de måste flyga ifrån, och när en örn ändå kommer hotande nära, får den en stjärnsmäll av den ena ”fågeln”. Vilket leder till en tävling om vem som har de starkaste musklerna.

Nu närmar de sig marken, och då kommer nästa infall: ”Nu kommer mörkret låssas vi. VAR BOR VI? VAR BOR VI?” Dess värre börjar också bensinen ta slut, för det här är fåglar som går på bensin.

Där nere ser dom mamma och pappa – fast föräldrarna ser ju ut som tant Sveas höns – men pappan är förstås tupp. När de landar på taket på hönshuset, blir pappa tuppen så paff att han ramlar omkull rakt på en kopannkaka, det vill säga en stor blaffa koskit, och likadant går det för mamma hönan.

Slutkonklusion: ”Det gör väl ingenting, sen kan dom ju bada.”

Eesti/Estland: Nye IRL-ledaren börjar tala ur skägget

Nyligen valdes, med knapp majoritet, Helir-Valdor Seeder till ny partiledare för det nationalkonservativa estniska partiet Isamaa ja Res Publica Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publica).

IRL ingår i en regeringskoalition, som i övrigt består av Keskerakond (Centerpartiet) och Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet). I den här regeringen står IRL utan tvekan längst till höger.

IRL kämpar i dag med mycket låga opinionssiffror, under eller strax över 5-procentsspärren, och många undrar förstås vad partiet under sin nye ledare tänker göra för att locka till sig fler väljare.

Nu har Seeder (det estniska ordet för Ceder) gjort en del markeringar, som förmodligen väcker oro hos de båda andra regeringspartierna. Bland det han föreslår för att stärka budgeten finns neddragningar av utlovade ökningar av lönerna till regeringstjänstemännen och, lite mer opreciserat, en större återhållsamhet med offentliga utgifter. Seeder säger vidare att hans parti instämmer i näringslivets kritik mot höjda skatter och avgifter och att IRL i Riigikogu (Riksdagen) inte kan stödja sådana förslag fastän regeringen tidigare har fattat principbeslut om dem.

Samtidigt gör Socialdemokraternas partiledare Jevgeni Ossinovski, till lika minister för hälsovård och sysselsättning, på sitt partis hemsida ett stort nummer av ett principbeslut han den 14 april fick igenom i regeringen: Hälsovården tillförs 215 miljoner euro (2018 37 miljoner + 2019 49 miljoner + 2020 53 miljoner + 2021 76 miljoner. Han nämner då särskilt att de kostnader ålderspensionärerna drar på det här området helt ska finansieras över statsbudgeten.

Seeder nämner inte just den här expansionen, men man anar att det pågår en dragkamp inom regeringen.

Danmark: Socialdemokratiet och Dansk Folkeparti bildar allians i allt flera fall

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 20 maj publicerades en mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 25,7 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 5,1 procent
Venstre 18,4 procent
Dansk Folkeparti 19,3 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,6 procent

Här ligger alltså Socialdemokratiet under sitt valresultat. På vänstersidan får Enhedslisten ett högt stöd, kanske eftersom partiet har synts mycket i media – det har haft kongress.

På den borgerliga sidan har i den här mätningen Dansk Folkeparti högre stöd än regeringsledande Venstre. Man noterar också att ultrahögerpartiet Nye Borgerlige här åter ligger under tvåprocentsspärren – i andra mätningar har man legat över den, men det är säkert svårt att korrekt mäta stödet för ett så litet parti.

Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,6 procent
Radikale Venstre 5,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,6 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 18,0 procent
Konservative Folkeparti 4,2 procent
Liberal Alliance 5,9 procent
Nye Borgerlige 1,7 procent

Värt att förmedla till svensk publik är att den traditionella blockbildningen och -sammanhållningen allt mer urholkas. Flera danska tidningar har under den senaste tiden noterat att Socialdemokratiet och högerpopulistiska Dansk Folkeparti i allt flera fall bildar allians i Folketinget – senast har de tvingat den Venstre-ledda regeringen på reträtt i en fråga.

Orkla köper danskt hudvårdsföretag

Det stora norska konsumentvarukonglomeratet Orklas avdelning Orkla Care har köpt 100 procent av aktierna i det danska hudvårdsföretaget Riemann Holding A/S – produkterna har namnen P 20 och Perspirex. Det här företaget, beläget i Hillerød, exporterar, trots att det alltså har sin hemmamarknad i Danmark, cirka 90 procent av sina produkter till länder i övriga Europa och är inriktat på solkräm och antiperspiranter. Omsättningen har växt med 8 procent per år under senare tid.

Jag har tidigare berättat om Orklas expansion på livsmedelsomådet, men också Orkla Care har en vittförgrenad verksamhet i många länder, delvis tillverkade och välkända också här i Sverige.

I den här produktgruppen hittar man
Aqua Derma hudkräm
Blenda tvättmedel
Comfort tillsatser för tvättmaskin
Detina hårvårdsprodukter
Family Fresh duschtvål och schampo
Jif rengöringsmedel
Jordan tandborstar
Lano tvål och duschtvål
Maxim sportdryck och liknande produkter
Milo tvättmedel
Møllers tran kosttillskott
Nutrilett bantningsprodukter
OMO tvättmedel
Pierre Robert badkläder, underkläder, strumpor
Solidox tandkräm
Sterilan roll on
Sun maskindiskmedel
Sunsilk schampo och balsam
Zalo diskmedel

Och jag gör ändå inte anspråk på att ha åstdkommit någon fullständig produktlista.