Fönstret som TV

Lukas i Niklas Ahlboms ”Lukas i fönstret” (En bok för alla, 2017, ursprungligen utgiven av Rabén & Sjögren, 1992) är sjuk, och eftersom han är ensam hemma, tillbringar han mycket tid framför fönstret.

På gräsmattan utanför kan han se skator, men plötsligt flyger de i väg – det kommer en katt. Men också katen slinker i väg, för nu kommer brevbäraren på sin cykel. Sen kommer grannens hund Buster, men han skräms i väg av grannens gräsklippare. Grannen, farbror Olsson, måste maka på sig, när hans fru kommer i bil. Och så är det dags för sopbilen och sen bussen.

Men vem kom med bussen? Det var ju mamma, och hon vinkar till sin Lukas. Och när hon kommer in, har hon med sig en glass till sin lilla pojke, som har klarat att vara ensam hemma.

En sympatisk berättelse om hur det kan vara, när man är sjuk.

Norge: De flesta tror att Jonas Gahr Støre blir ny statsminister i höst

Norska LO har hos Opinion beställt en opinionsundersökning om vem norrmännen tror blir statsminister efter höstens val.

Bara 21 procent tror att det blir Erna Solberg, som leder dagens koalition mellan Høyre och Fremskrittspartiet – men frågan gällde alltså inte regeringens sammansättning.

45 procent tror att hon ersätts av Jonas Gahr Støre från Arbeiderpartiet. Men inte heller i det fallet ställdes frågan om vilka partier som ska ingå i en ny regering.

Suomi/Finland: Sampo Terho har störst stöd bland Sannfinländarnas väljare

Bytet av partiledare i Perussuomaliset (Sannfinländarna) väcker våldsamt intresse i Finland. Helsingin Sanomat har låtit Kantar TNS undersöka dels hur Sannfinländrnas egna väljare – OBS inte kongressombud eller partimedlemmar – respektive väljare över lag väljer mellan de två mest kända konkurrenterna om posten, Sampo Terho (som har meddelat att han kandiderar), Jussi Alla-aho (som ännu inte har gett besked men som backas upp av de mest främlingsfientliga delarna av partiet) och vidare den mindre kända Leena Meri.

Preferenserna fördelar sig så här:

46 procent av Sannfinländarnas anhängare och 40 procent av samtliga tillfrågade föredrar Sampo Terho.

24 procent av Sannfinländarnas anhängare och 17 procent av samtliga vill ha Jussi Alla-aho.

7 procent av Sannfinländarnas anhängare och 11 procent av samtliga föredrar Leena Meri.

9 procent av dem som röstar på Sannfinländarna och 5 procent av samtliga skulle helst se någon annan vald.

Och 14 procent av dem som betecknar sig som Sannfinländare och 32 procent av samtliga kan över huvud taget inte ta ställning.

På Internationella kvinnodagen

I dag är det Internationella kvinnodagen. Initiativet till den togs av tyskan Klara Zetkin, först socialdemokrat, från 1916 aktiv i det av Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och henne själv grundade Spartacusförbundet och under senare delen av sitt liv kommunist.

Från mina tidiga år har jag inga minnen av att socialdemokrater firade just Internationella kvinnodagen. Jag har inte forskat i det här, men en förklaring kan vara, att den här dagen på den tiden betraktades som en av kommunisternas märkesdagar. Begripligt men ändå åt fanders: den som vet något om de länder, där kommunisterna hade gripit makten, vet ju också, att inte samhällsförhållandena där, allra minst den politiska makten, präglades av jämställdhet.

En rimligare invändning mot en särskild internationell kvinnodag är att alla då, under en enda av årets 365 dagar, hyllar jämställdhet – ni har väl läst dagens morgontidningar? – men att allting från i morgon och framåt präglas av den vanliga ojämställdhetslunken.

Själv är jag uppvuxen i en ganska traditionell arbetarklassmiljö, där mannen och kvinnan i en familj sågs ha i viktiga avseenden skilda roller. Det här ledde förstås till att jag inte fick lära mig utföra det som ansågs vara kvinnosysslor, och i mina tidiga år, när jag började intressera mig för det motsatta könet, snurrade det runt tankar om hur flickor (man sa inte ”tjejer” på den tiden) var beskaffade, och jag talar nu inte om det som fysiskt utmärkte deras kön, även om naturligtvis också det var intressant.

Under gymnasietiden under 1950-talet i Sundsvall var könsrollerna fortfarande de som gällde ute i samhället, men nu mötte jag för första gången kvinnliga elever, som hade samma slags intellektuella och estetiska intressen som jag själv, och en stipendieresa till Norge under ett par höstveckor 1956 innebar en veritabel revolution i det här avseendet: Jag blev, utan att det hade någon sexuell innebörd, vän, därefter brevvän, med några kvinnliga stipendiater från läroverk i helt andra delar av landet.

När jag 1959 kom till Uppsala och 1960 valdes till ordförande i Laboremus, slogs jag ganska snart av att den här ärevördiga socialdemokratiska föreningen var så präglad av ett slags manlig elitkultur. Jag gjorde därför avsevärda insatser för att bredda rekryteringen, och kvinnorna – nåra av dem briljanta – kom. Snart bestod styrelsens majoritet av kvinnor.

Lite senare var det självklart att som tema vid föreningens lördagskaffen ha genomlysningar av hela samhället med jämställdhet som uttalat mål. Som studiematerial använde vi Ingrid Fredrikssons debattantologi ”Jämställdhet”.

Jämställdhetsperspektivet fanns invävt i rapporten från jämlikhetsgruppen, ”Jämlikhet” (1969) – Alva Myrdal var gruppens ordförande och jag var en av sekreterarna.

Ett jämställt samhälle med samma rättigheter och samma ansvar för män och kvinnor i familj, arbetsliv och samhälle, var krav i partiprogrammet från 1975, vid vars tillkomst jag var programkommissionens huvudsekreterare. I 1990 års partiprogram – jag var då fortfarande huvudsekreterare – utvecklade detta ytterligare, bland annat i följande formulering<. "Formellt har män och kvinnor lika rättigheter, men i praktiken råder inte jämställdhet vare sig i arbets- och samhällsliv eller i omsorgen om barnen. Kvinnornas massiva inträde på arbetsmarknaden innebär ett stort framsteg. Jämställdhetsarbetet måste med kraft drivas vidare. Detta visas av kombinationen av tendenser till skilda arbetsmarknader för kvinnor och män, av det faktum att en så stor andel av kvinnorna arbetar deltid och av en fortlevande ojämlikhet, när det gäller mäns respektive kvinnors uppgifter i hemmen." I det politiska programmet har Jämställdhet nu fått en lång egen punkt, punkt nummer 5. * * *

Som läsarna kanske har märkt, har jag konsekvent använt mig av begreppet jämställdhet, inte av begreppet feminism. Skälet till detta är enkelt: Vad jämställdhet är tror jag alla begriper spontant. Feminismen tolkas däremot olika av olika grupper – läs gärna artikeln på Wikipedia. Själv är jag för samma rättigheter och samma ansvar för män och kvinnor på livets alla områden, och då måste vi – båda könen – också vara inställda på att dela med oss och ta till oss det andra könets färdigheter.