Estland: Deportationerna till Sibirien. Avrättningarna

Det finns förmodligen inte många ester bland dem som upplevde den första sovjetockupationen under andra världskriget vilka inte med fasa upplevde de massdeportationer till Sibirien och de avrättningar som genomfördes sommaren 1941. Samma öde drabbade grannländerna Lettland och Litauen. Mer än 40.000 balter landsförvisades. En del av framför allt männen avrättades, men flertalet av de deporterade hamnade i Sibirien, där också många dog av svält och umbäranden.

Det här skildras i en estnisk långfilm, ”Där vindarna möts” (i original ”Risttuules”, 2014), i regi av Martti Helde, en både historiskt/dokumentärt välgjord och konstnärligt stark spelfilm.

Helde bygger filmscenariot på de brev och dagboksanteckningar Erna Tamm (i filmen spelad av Laura Peterson) skrev allt ifrån de ödesdigra händelserna 1941 och 15 år framåt, till dess att hon äntligen kunde återvända till hemlandet från Sibirien.

Erna och hennes man Heldur (Tarmo Song) samt deras dotter Eliide (Mirt Preegel) valde, sangviniskt på grund av Ernas lite oskuldsfulla verklighetsuppfattning, att stanna i Estland när ryssarna tog över, men för de nya makthavarna räckte det att Heldur hade varit med i en frivilligorganisation av hemvärnstyp. Hela familjen deporterades, mamman och dottern till Sibirien – vad det kom att bli av maken/pappan undrade hon sedan över under alla deportationsåren; några svar på breven hon skrev kom aldrig. Förts i slutet av filmen får man reda på att han ganska snart efter fängslandet förstod vad som skulle hända med honom – inga av de fängslade som fördes till rättegång verkade bli frikända, och detta slutade alltid framför en exekutionspatrull.

Men det är Ernas och Eliides fortsatta öde som är filmens fokus. Eliide blir sjuk redan under den långa tågtransporten och förblir sängliggande under deras nya liv i Sibirien. Matransonerna är små, och barnen får ingen extra tilldelning, så när Erna en gång försöker få reda på vad dottern drömmer om, blir svaret, hur hon än försöker, bara ”bröd”.

En gång stjäl mamman ett stycke bröd ur förrådet men stölden upptäcks och hon kallas till kolchosledaren, som ställer henne inför valet att antingen skickas till något värre ställe eller dricka vodka och ligga med honom.

Till den här filmens suveräna berättarteknik hör att den aldrig visar det förnedrade samlag hon tvingas till, bara den utnyttjade kvinna som finns där som en rest, efteråt.

Och inte räddade det här någonting heller. Lilla Eliide dör och får sin grav i det från Estland fjärran Sibiriens jord.

Hennes mamma visar sig ha en enastående tåga och livsvilja: arbetar hårt och lyckas mot slutet rent av få ihop pengar till en egen ko. I motsats till en del andra estniska kvinnor finner hon sig inte, bildar inte par med någon rysk man.

Och efter femton år, när det redan har gått en tid efter Stalins död (1953), får hon till slut tillstånd att återvända till sitt gamla hemland, Estland.

Där förstås inte mycket längre är sig likt och där hennes älskade Heldur inte heller finns.

Och ändå är den här filmen så vacker, i Erik Põllumaas suveräna foto, allt från bilderna av sommarens idyll 1940 över bilderna från Sibirien till det sorgsna slutet.