Sagor, sånger, lekar och pyssel

Det är väl inte riktigt säsong för ”Nu är det äntligen jul”, sagor, sånger, lekar och pyssel utvalda och redigerade av Suzanne Öhman och Susanna Hellsing (Rabén & Sjögren, 2016) – jag fick den själv i julklapp – men det är faktiskt en bok av bestående värde. Framför allt några av sagorna hör till de klassiska julberättelserna: Astrid Lindgrens ”Kajsa Kavat hjälper mormor”, illustrerad av Ilon Wikland, och ”Mössens julafton” av Alf Prøysen med illustrationer av Kjell Midthun. Inte lika kända men mycket läsvärda är också Prøysens av Jens Ahlbom illustrerade ”Snickar Andersson och jultomten” och Lindgrens ”Tomten är vaken”, illustrad av den själv prisbelönta Kitty Crowther.

Lennart Hellsings versartade ”Tomten” (illustrerad av Catarina Kruusval) är en trevlig bagatell, och den följs av ytterligare en höjdare, ”Måns och Mari firar jul”, hämtad ur Kaj Beckmans ”Måns och Mari om vintern”, utgiven av Folket i Bilds förlag 1974. Borde inte Rabén & Sjögren ge ut alla de fyra årstidsböckerna av Kaj Beckman igen?

”Är det jul nu igen! sa lilla spöket Laban” av Inger och Lasse Sandberg är också trevlig men inte någon av de allra bästa historierna om lilla spöket Laban. och ungefär detsamma tycker jag om Jean de Brunhoffs ”Babar och jultomten”.

Några klassiska julsånger innehåller den här boken också. Närmast självklara är Astrid Gullstrands ”Tre pepparkaksgubbar” och Alice Tegnérs ”Sockerbagaren”, och det är verkligen inget fel på Catarina Krusvals illustrationer, men i de fallen är åtminstone jag så fångad av Elsa Beskows klassiska illustrationer, att jag har svårt att ta till mig andra. Mia Nilssons nya bilder till Alfred Smedbergs ”Tomtarnas julnatt” känns helt OK. Lite svårare har jag för Maria Nilsson Thores bilder till Rafael Hertzbergs ”Nu har vi ljus här i vårt hus”, men jag vacklar och är inne på att det kanske är en fråga om tillvänjning.

Och OBS: Jag vet att ”Mössens julafton” också är tonsatt av Prøysen, kan också melodin. Men jag har redan från början upplevt den främst som en sagobok.

Lekarna och pysslet i slutet av boken är väl OK, men för mig kunde de gärna ha utelämnats.

Byracka av obestämd ras är heller inte så dumt

Anna Härmäläs ”Du hör inte hit, Beiron” kom ut på finlandssvenska Schildts 2011 och återutgavs av En bok för alla 2016.

Den är en i alla avseenden, text såväl som bild, originell barnbok, dessutom med ett angeläget budskap, om rasism om än bland hundar.

Beiron är en nyfiken hundracka, dock med lust både för att sova och för att äta. det senare ibland med påföljden atr han får ont i magen. Han har en kompis också, Jori, som är både klokare och äldre än han själv.

En dag hittar han på ett träd inom sitt revir en affisch med reklam för HUNDUTSTÄLLNING / KOIRANÄYTTELY – det här äger nämligen rum i Finland. I den här boken kan svenska barn också få lära sig att TAX på finska heter MÄYRÄKOIRA och FINSK SPETS SUOMEN PYSTYKORVA.

Beiron vill vara med i hundutställningen och beger sig därför dit.

Det visar sig dock att hundarna tävlar i olika rasgrupper, så Beiron testar några. Nej, Chihuahua är han nog inte – han är för stor. Och afghanhundarna kallar honom för snorvalp. Han klistrar på sig ludd som han hittar i ryggsäcken, detta för att likna en pudel, men så kommer det en vindpust och avslöjar honom. Han utger sig också för att vara bulldog men blir avslöjad, när gummibandet som håller in nosen går av. Och när han målar prickar på sig för att bli dalmatiner, häller en riktig sådan vatten på honom, så att han i stället blir randig som en zebra.

Till slut är han nära att lyckas, när han rakar av sig pälsen och låtsas vara nakenhund, men då får han själv dåligt samvete och avslöjar att han har lurats.

Och så blir han utsparkad från hundutställningen.

Väl hemma igen hälsas han välkommen av Jori och de andra kompisarna, som tycker att han är skogens modigaste hund. De bär honom i guldstol till en riktig hundfest, där ingen är förmer än den andre. Ett riktigt kalas blir det!

Janssons frestelse

Jag kollar dagligen Helsingin Sanomat på nätet. Primärt för att hitta politiska nyheter från vårt östra grannland.

Men i den här nätupplagan förekommer också Pertti Jarlas serie ”Fingerpori”, som också någon stockholmstidning borde publicera.

I dagens nätutgåva av Helsingin Sanomat finns en fullkomligt obetalbar strip:

Man ser en Tove Jansson-lik kvinna med en spis med ugn i bakgrunden och en aluminiumform med ett livlöst Mumintrollet liggande däri. I nästa serieruta har kvinnan förslutit formen och på locket skrivit ”Janssonin kiusaus”, på svenska ”Janssons frestelse”.