Sotis och Linlugg

Jag hör till dem som tycker, att Ilon Wikland är den kanske allra bästa av Astrid Lindgrens genom åren ganska många illustratörer. Från mitten av 1990-talet och framåt har Wikland ytterligare breddat sitt register genom att, oftast i samarbete med en barnboksförfattare, skapa barnböcker som också till innehållet i grunden är hennes egna – jag tänker då främst (men inte bara) på några berättelser som har sin bakgrund i Wiklands egen estniska bakgrund.

Bakgrunden till det hon i både ord och bild berättar i ”Sotis – en alldeles sann historia” (Brombergs, 2012) känner jag inte till, men den är en historia berättad i en liten flickas jagperspektiv. Historien är lätt berättad. Den handlar om en flicka som på kvällen kommer hem till huset där hon bor med sin mamma och sin katt, Sessan. När Sessan har fått mat, vill hon ut på en sån där utflykt som katter inte kan hindras från att göra. Flickan försöker följa efter katten, men just då kommer det en bil på vägen och kör över Sessan. Flickan bär hem henne, erbjuder mamma att hämta plåster, men plåster hjälper ju inte, när man är död.

Nästa dag hjälper mamma flickan med att gräva en grav åt Sessan, som får både blommor och ett kors över sitt sista vilorum.

Det känns så tomt efter Sessan.

Men när flickan sedan tittar ut genom fönstret, ser hon en ny katt titta upp mot fönstret.

Den får komma in och ser ut att trivas. Och eftersom den inte verkar ha något hem, får den det hos den lilla flickan, som, eftersom katten är så svart, döper den till Sotis.

Flickan själv är sinnebilden för begreppet Linlugg.

En underbar bok, inte minst när det gäller bilderna, men också om liv och död, sorg och lycka.

Danmark: Socialdemokratiet lika stort som de tre regeringspartierna tillsammans

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 5 mars publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau.

Socialdemokratiet 28,6 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,0 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,2 procent
Dansk Folkeparti 17,4 procent
Konservative Folkeparti 4,7 procent
Liberal Alliance 5,4 procent
Nye Borgerlige 1,4 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 28,1 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,2 procent
Dansk Folkeparti 16,8 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,1 procent
Nye Borgerlige 1,6 procent

Det röda blocket – om det nu finns – stöds för närvarande av 52,5 procent mot 46,7 procent för det blå blocket.

Orkla blir större inom glasstillverkningen

Jag brukar regelbundet skriva om norska konsumentvaruföretaget Orklas olika verksamheter och har tidigare skrivit om ett par företagsförvärv med anknytning till tillverkning av glass. 2016 köpte ett av Orklas dotterbolag, Idun Industri AS, skotska The Weaverley Bakery med bland annat glass-strutar och liknande produkter i tillverkningen, och samma år förvärvade företaget också majoritetsägandet i nederländska Broer Bakkerijgrondstoffen B.V., som bland annat tillverkar ingredienser till glass.

Nu meddelar Orkla, att man också har köpt nederländska Laan Heiloo B.V., en ledande leverantör av ingredienser i och tillbehör till mjukglass. Företaget har 15 anställda.

Ísland: En del av dem som röstade på Ljus framtid gillar inte partiets deltagande i den borgerliga trepartiregeringen

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av Gallup, fördelar sig partisympatierna så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 27,6 procent (- 0,4 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 24,3 procent (+ 1,5)
Píratar (Piratpartiet) 12,0 procent (- 1,4)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 10,7 procent (+ 0,2)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 8,3 procent (+ 1,0)
Björt framtíð (Ljus framtid) 6,4 procent (- 0,8)
Viðreisin (Renässans) 5,4 procent (+ 0,1)

En del av skillnaderna mot den mätning jag skrev om här om dan kan bero på att den här återgivna mätningen har gjorts under en mycket längre period.

Men en del tendenser finns i flertalet mätningar: Gröna vänstern har etablerat sig som Íslands ledande vänster- och oppositionsparti. Framstegspartiet, som står utanför den borgerliga regeringen, ökar något. Och ser man till de tre regeringspartierna, mår en del av Ljus framtids väljare illa.

Enligt den här undersökningen minskar stödet för trepartiregeringen med 2,5 procentenheter till 41,4 procent.

Suomi/Finland: Timo Soini avgår som ordförande för Sannfinländarna. Vem ska efterträda honom?

Veikko Vennamo grundade 1959 det som så småningom fick namnet Suomen Maasudun Puolue (Finlands landsbygdsparti). Det här partiet kom att få ganska många anhängare i framför allt de relativt lite utvecklade jordbruksbygderna i mellersta och norra Finland, men när dess stöd minskade, så också antalet väljare som röstade på det här partiet, gick partiet, nu med Raimo Vistbacka som ordförande, i konkurs och partiet upplöstes.

Efter det här partiets upplösning valde en del av dess tidigare medlemmar 1995 att bilda ett nytt politiskt parti, liksom föregångaren landsbygdsinriktat och populistiskt: Perussuomalaiset (Sannfinländarna). Som framgår av namnet var det här partiet också invandringskritiskt, till och med avogt inställt mot den svenska minoriteten i Finland.

Jag skulle inte karaktärisera dess nuvarande ordförande Timo Soini som högerextremist. Han och hans parti betonar Finlands självständighet, också på så sätt att man förordar utträde ur EU och NATO (vilket man ju kan göra utan att tillhöra den yttersta högerkanten).

Timo Soinis parti, framgångsrikt i förra riksdagsvalet, togs med i en borgerlig trepartiregering med Suomen Keskusta (Centern) och Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) som övriga beståndsdelar. Soini fick posten som utrikesminister (2015).

För Sannfinländarna har det sedan gått ganska brant utför – i opinionsundersökningarna tävlar partiet i dag i fråga om väljarstöd med Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) sedan Vihreä Liitto (De gröna) för länge sedan har passerat Soinis parti när det gäller väljarstöd.

Ändå har grundtipset varit, att Timo Soini skulle kandidera för omval till posten som partiordförande.

Men nu har han meddelat, att han inte ställer upp vid partiets kommande kongress, som genomförs i Jyväskylä i juni. Däremot vill han sitta kvar på posten som utrikesminister mandatperioden ut (vilket naturligtvis är avhängigt av både kommande eventuella regeringsombildningar och Sannfinländarnas egna beslut och val inklusive vem som efterträder honom som partiordförande).

Flera personer har anmält sitt intresse för partiledarposten, men den som förefaller ha mest stöd bland dem som vill bibehålla partiets nuvarande inriktning är Sampo Terho, medlem av EU-parlamentet 2011-2015 och sedan 2015 ledamot av riksdagen. Terho är ordförande för Suomalaisuuden liitto (Finskhetsförbundet), som driver kravet att avskaffa tvåspråkigheten i Finland.

Hans huvudmotståndare kan komma att bli Jussi Halla-alo, som dock ännu inte har meddelat om han ställer upp. Han är en mycket mer extrem motståndare till invandring och mångkultur, och han har många uppbackare; i kommunvalet i Helsingfors 2012 kom han på tredje plats när det gäller antalet personröster. Det märkliga är att han knappast alls har deltagit i fullmäktigesammanträdena. Men han är desto mer synlig på annat sätt, till exempel som bloggare. I juni 2012 dömdes han av Högsta domstolen till dagsböter för hets mot folkgrupp och brott mot trosfrid: Han skrev att islam är en pedofilreligion och att stöld och parasiterande på skattemedel är ett nationellt, kanske rent av genetiskt särdrag hos somalier. Det här är inte de enda utmanande uttalandena han har gjort.

Ísland: Ökat stöd till de borgerliga

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av MMR (Market and Media Research), fördelar sig partisympatierna så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 26,9 procent (+ 2,5 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,9 procent (- 3,1)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 12,2 procent (+ 1,5)
Píratar (Piratpartiet) 11,6 procent (- 0,3)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 8,0 procent (- 2,0)
Viðreisin (Renässans) 6,3 procent (+ 0,1)
Björt framtíð (Ljus framtid) 5,2 procent (- 0,2)

Två av de borgerliga regeringspartierna får ett ökat stöd, medan Ljus framtids anhängare inte riktigt verkar gilla sällskapet partiet har hamnat i. Det likaledes borgerliga Framstegspartiet ökar och går förbi Piratpartiet

Det ledande oppositionspartiet, de vänstergröna, ökade enormt i förra mätningen och blev då Íslands största parti, men den platsen förlorar det nu till regeringsledande Självständighetspartiet.

Socialdemokraterna, som ökade i förra mätningen, backar åter igen.

Stödet för den borgerliga trepartiregeringen ökar med 1 procentenhet till 37,9 procent, vilket fortfarande är långt från majoritet.

Livet som lösryckta dagboksblad

Jag är allt sedan unga år en hängiven serieläsare, har sedan senare delen av 1940-talet läst serier av alla slag i dagstidningar, veckotidningar och serietidningar. Jag har också tagit del av försök att på olika sätt förnya och bredda seriegenren – bland annat har jag i åratal läst den experimentella serietidningen Galago.

Man kan naturligtvis säga, att Galago – som nu i nummer 126 (1/2017) – spränger gränser men på ett sätt som knappast kommer att ge seriegenren det nödvändiga tillskottet av nya hängivna läsare. I och för sig är de nya serierna i Galago nu bättre tecknade än de periodvis har varit förr, men det som publiceras känns mer som lösryckta blad ur dagböcker än avslutade berättelser med knorr eller poäng.

Den inledande serien (utan namn), signerad Agnes Jakobsson, om ett förhållande, som inte verkar vara något förhållande, slutar i en rulltrappa i T-banan.

Steve Nybergs likaledes namnlösa serie skildrar ett vilset irrande med inslag av rån.

My Palms ”Festens charmigaste tjej”, berättar om partyfylla och ett påföljande samlag, båda lika oplanerade, och sen hur man blir av med en annan, inte heller önskad, karl.

Amerikanen Noah Van Scivers berättelse om scientologikyrkan kunde kanske ha blivit något intressant men slutar ute i skogen.

Och polskan Daria Bogdanskas ”The Post-Communist Dream” kunde kanske ha blivit intressant, om den inte hade gjorts som en tecknad essä. (Märk att jag inte angriper den för språkfelen.)

Den ansvarige redaktören under det här halvåret, rimligen Johannes Klenell, beskriver i numrets ledare redaktionen som ”olönsamma kommunister”.

Jag är inte säker på att han med detta lockar några nya läsare.

Andra chansen

För min del tyckte jag, att av de åtta låtarna som hade gått vidare till Andra chansen bara en, och då framför allt i refrängen, hade element, som talade för att den borde få gå vidare i tävlingen: ”Her Kiss” med Boris René.

Övriga låtar har jag, av lite olika skäl, gjort ner redan när de var med i sina respektive deltävlingar, och eftersom jag inte känner behov av att göra ner dem ytterligare, tar jag inte upp dem här.

Med ett undantag: ”Statements” med Loreen.

Jag har inget otalt med henne. Hennes segerlåt 2012, ”Euphoria”, hade obestridliga förtjänster.

Men hennes musikaliska omdöme klickade totalt när hon i år valde att återkomma med ”Statements”, en låt helt utan schlageregenskaper och -kvalitéer.

För mig är det mycket begripligt, att den först inte gick direkt till final och nu åkte ur tävlingen.

Säkert är hon ledsen, och jag vill verkligen inte strö salt i såren.

Skälet till att jag återkommer till den här låten och dess öde är att flera av de av sina tidningar uppbackade melodifestivalkommentatorerna har skrivit upp den och i förväg korat Loreen till vinnare åtminstone i den här andra omgången.

Förstår sig de här kommentatorerna över huvud taget på schlager? För mig får de gärna fortsätta skriva om musik de behärskar och gillar, men Melodifestivalen borde de förbjudas att skriva om.

Melodikrysset nummer 9 2017

Jag tyckte att dagens melodikryss var ganska svårt, och det beror förstås på att Anders Eldeman spelade musik jag inte känner till särskilt väl, i flera fall aldrig hade hört tidigare.

Ett exempel på det senare är låten på dalmål om ishockey, där också själva ämnet ligger utanför min kunskapssfär. Men jag vet fortfarande inte vem som framförde det här.

”Twin Peaks” har jag aldrig sett, men när jag hade fått tre bokstäver av fyra i första ordet i titeln, mindes jag, att det fanns en serie med det här namnet.

”Titanic”har jag faktiskt aldrig heller sett, men här hjälpte det, att ”My Heart Will Go On” med Céline Dion ju har spelats i radio ganska mycket.

Operetten ”Lilla helgonet” har jag heller aldrig sett på scen, men den har ju filmats. Här skulle vi klara, att den har en ung dam som har tänkt bli nunna i huvudrollen.

Vi håller oss kvar i genren i vid mening: Stephen Sondheim skrev ”A Little Night Music” 1973, och ur den spelade Dana Dragomir ”Send In the Clowns”, vilket skulle leda oss till det sökta ordet clowner.

Och apropå helgon: vi hörde Peg Parnevik i ”Ain’t No Saint”.

En annan förnekare är Zara Larsson med ”Ain’t My Fault”.

”And Your Bird Can Sing” av John Lennon och Paul McCartney har jag förstås i min Beatles-samling. Men jag hadfe faktiskt inte en aning om att Per Gessle har gjort en svensk version, inspelad av Gyllene Tider.

Amy Diamond har jag inget med i min skivsamling. Men jag har förstås hört henne i Melodifestivalen, till exempel den 2009 – nio – där hon sjöng ”It’s My Life”.

Den kom jag inte ens i håg. Däremot mindes jag Lars Ekborgs arga revymaning, ”Köp en tulpan, annars får’u en snyting”.

Och då passar det väl bra att gå vidare till nästa blomma. Vi hörde nämligen Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros”.

Jag avslutar i dag med den evergreen vars engelska originaltitel Eldeman efterlyste: ”As Time Goes By”, känd främst genom filmen ”Casablanca” (1942) med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart, men faktiskt skriven redan 1931:

Men tiden går
Engelsk originaltext och musik: Herbert Haufrecht (”As Time Goes By”. 1931)
Svensk text: Hans Alfredson och Tage Danielsson för ”Glaset i örat” på Berns, 1973

You must remember this
a kiss is still a kiss
a sigh is just a sigh
The fundamental things apply
as time goes by

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj
I baren drog en pianist
As time goes by

Hjältar som alltid kom från USA
Tyskar som aldrig gjorde något bra
Negrer som bara stod och sa god dag
vad enkelt allting va

Sheriffer var så snygga
och ryssar var så stygga
mot stackars FBI
Vad svårt det blir ju mer man lär sig
as time goes by

John Wayne var allas vän
en riktig man bland män
med mycket kortklippt hår
Och rödskinn var som dumma får
men tiden går

En guling var en guling
en elak liten fuling
på honom sköt dom prick
Bob Hope var alltid väldigt kvick
men tiden gick

För fred och frihet gick dom ut i fält
och som en tomte smajlade Roosevelt
Han gjorde aldrig nånting kriminellt
Amerika var snällt

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj
I baren spela pianisten
As time goes by

Den sjöngs av Monica Zetterlund, som också sjöng in den på en egen skiva.

Estland: Deportationerna till Sibirien. Avrättningarna

Det finns förmodligen inte många ester bland dem som upplevde den första sovjetockupationen under andra världskriget vilka inte med fasa upplevde de massdeportationer till Sibirien och de avrättningar som genomfördes sommaren 1941. Samma öde drabbade grannländerna Lettland och Litauen. Mer än 40.000 balter landsförvisades. En del av framför allt männen avrättades, men flertalet av de deporterade hamnade i Sibirien, där också många dog av svält och umbäranden.

Det här skildras i en estnisk långfilm, ”Där vindarna möts” (i original ”Risttuules”, 2014), i regi av Martti Helde, en både historiskt/dokumentärt välgjord och konstnärligt stark spelfilm.

Helde bygger filmscenariot på de brev och dagboksanteckningar Erna Tamm (i filmen spelad av Laura Peterson) skrev allt ifrån de ödesdigra händelserna 1941 och 15 år framåt, till dess att hon äntligen kunde återvända till hemlandet från Sibirien.

Erna och hennes man Heldur (Tarmo Song) samt deras dotter Eliide (Mirt Preegel) valde, sangviniskt på grund av Ernas lite oskuldsfulla verklighetsuppfattning, att stanna i Estland när ryssarna tog över, men för de nya makthavarna räckte det att Heldur hade varit med i en frivilligorganisation av hemvärnstyp. Hela familjen deporterades, mamman och dottern till Sibirien – vad det kom att bli av maken/pappan undrade hon sedan över under alla deportationsåren; några svar på breven hon skrev kom aldrig. Förts i slutet av filmen får man reda på att han ganska snart efter fängslandet förstod vad som skulle hända med honom – inga av de fängslade som fördes till rättegång verkade bli frikända, och detta slutade alltid framför en exekutionspatrull.

Men det är Ernas och Eliides fortsatta öde som är filmens fokus. Eliide blir sjuk redan under den långa tågtransporten och förblir sängliggande under deras nya liv i Sibirien. Matransonerna är små, och barnen får ingen extra tilldelning, så när Erna en gång försöker få reda på vad dottern drömmer om, blir svaret, hur hon än försöker, bara ”bröd”.

En gång stjäl mamman ett stycke bröd ur förrådet men stölden upptäcks och hon kallas till kolchosledaren, som ställer henne inför valet att antingen skickas till något värre ställe eller dricka vodka och ligga med honom.

Till den här filmens suveräna berättarteknik hör att den aldrig visar det förnedrade samlag hon tvingas till, bara den utnyttjade kvinna som finns där som en rest, efteråt.

Och inte räddade det här någonting heller. Lilla Eliide dör och får sin grav i det från Estland fjärran Sibiriens jord.

Hennes mamma visar sig ha en enastående tåga och livsvilja: arbetar hårt och lyckas mot slutet rent av få ihop pengar till en egen ko. I motsats till en del andra estniska kvinnor finner hon sig inte, bildar inte par med någon rysk man.

Och efter femton år, när det redan har gått en tid efter Stalins död (1953), får hon till slut tillstånd att återvända till sitt gamla hemland, Estland.

Där förstås inte mycket längre är sig likt och där hennes älskade Heldur inte heller finns.

Och ändå är den här filmen så vacker, i Erik Põllumaas suveräna foto, allt från bilderna av sommarens idyll 1940 över bilderna från Sibirien till det sorgsna slutet.