En kväll med Stravinsky, Bach och Pärt

Vi började konsertkvällen med middag på Musikens hus näraliggande Lucullus. Bengt och Inger hämtade oss i sin bil, och medan Bengt sen parkerade, gick vi övriga en bakväg in på gården där restaurangens entré finns. Inger är nyopererad i det öga med vilket hon ser, så Birgitta höll henne under armen. Redan på vägen dit hade Bengt fått meddelande om att Anna, som i sin bil hade hämtat dottern Amanda i Västerås, skulle bli lite försenad på grund av oförutsedda trafikhinder. Men den moderna telefonteknikens under gjorde att de i sin bil kunde kolla Lucullus’ matsedel och sen meddela Bengt sina önskemål om mat.

Själv valde jag att äta en beprövat god rätt ur det jugoslaviska köket, cevapčici, grovmalda köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis, och till det drack jag Pripps blå lättöl.

Under de här konsertkvällarna träffar vi alltid en mängd bekanta, den här gången till exempel kommunalrådet Jacob Spangenberg (C), som kom och tackade Birgitta för senast. I veckan var Birgitta nämligen i Östhammar, där hon hade inbjudits att tala om sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Hon hade med sig en hel rullväska böcker för försäljning och lyckades sälja samtliga.

* * *

Nå, över till det egentliga ämnet, torsdagskvällens konsert i konserthuset i Uppsala, även kallat Musikens hus.

Uppsala kammarorkester dirigerades den här kvällen av Stefan Klingele, som vi också tidigare har mött som gästdirigent. Och han lockade verkligen det bästa ur den här orkestern – det blev en mycket givande musikkväll, särskilt före pausen och sen i första delen efter den – så långt spelade orkestern på grund av musikens karaktär med reducerad besättning.

Fler musiker medverkade i kvällens avslutande nummer, Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Symfoni nummer 3 i A-moll” (1842), kallad ”Den skotska symfonin”, detta eftersom han under en vistelse i Edinburgh inspirerades till dess upptakt.

Jag har inget horn i sidan till Mendelssohn och hans musik – där finns verk jag tycker om – men den här skotska symfonin grep mig inte.

Fast det gör inget, eftersom resten av konserten var desto bättre.

Den började med Igor Stravinskys (1882-1971) ”Dances Concertantes” (1942). Det tillkom under Stravinskys första tid i USA, där han levde och verkade fram till sin död. Dess förinnan hade han, under perioden 1920 fram till krigsutbrottet 1939, bott i Paris. Ändå skulle få förneka, att Stravinsky har sina musikaliska rötter i rysk modernism.

”Dances Concertantes” har, som titeln antyder, också komponerats för att kunna användas som balettmusik, och musiken i den har hämtat impulser från olika tider och stilar.

Den här konsertkvällens huvudnummer blev dock utan tvekan Johann Sebastian Bachs (1685-1750) ”Konsert i D-moll för två violiner, stråkar och generalbas” från, möjligen, cirka 1830. Att det blev så bra berodde utan tvekan främst på de två violinisternas, Nils-Erik Sparfs och Klara Hallgrens, samspel, men hela den här reducerade orkestern lät fantastiskt bra.

Jag har en ganska stor samling skivor med musik av Arvo Pärt (född 1935), och jag vågar påstå att redan de många skivorna, utgivna i många olika länder, vittnar om att den här estniske tonsättaren håller på att få en plats bland de stora klassikerna från olika århundraden. Och så en alldeles personlig sak: När min något yngre bror Matti begravdes hösten 2007, använde jag i den profana begravningsakt jag hade skapat som ett av musikinslagen Arvo Pärts ”Spiegel im Speigel”.

”Wenn Bach Bienen gezüchet hätte” heter ett minimalistiskt Pärt-stycke, komponerat 1976, samma år som den mer kända ”Für Alina”. I Pärts musik finns kopplingar till Johann Sebastian Bach, och i det här verkets inledning finns en musikalisk anknytning till ljudet från de i titeln nämnda bina. För er som inte kan tyska: Titeln kan översättas som ”Om Bach hade varit biodlare”.

Konsertmästare var under den här konserten Bernt Lysell, också han violinist.

Norge: Senterpartiet på sin högsta nivå sedan 1997

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Den 9 mars publicerades tre nya opinionsmätningar:

Kantar TNS har för norska TV 2 gjort en undersökning enligt vilken Senterpartiet nu når sin högsta nivå sedan valet 1997. Om man jämför med förra stortingsvalet – se ovan – har stödet för partiet fördubblats.

Liberala Venstre ligger under fyraprocentsspärren, och Fremskrittspartiet backar märkbart.

Høyre 23,7 procent (+ 1,6 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,2 procent (- 2,5)
Venstre 3,6 procent (- 0,3)
Kristelig Folkeparti 5,4 procent (+ 1,5)
Senterpartiet 11,1 procent (+ 1,2)
Arbeiderpartiet 32,5 procent (- 0,7)
Sosialistisk Venstreparti 4,7 procent (+ 0,8)
Rødt 2,5 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 2,7 procent (- 0,9)

Norstat har för NRK gjort en undersökning under perioden 28 februari-6 mars.

Också här är Senterpartiets siffra hög och stigande. MDG ligger ännu sämre till. Här ligger Venstre knappt under spärren. Att plus- respektive minusresultaten skiftar mellan mätningarna kan ha att göra med när föregående mätning i samma serie gjordes förra gången.

Høyre 22,4 procent (- 2,2 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,4 procent (+ 1,4)
Venstre 3,9 procent (+ 0,5)
Kristelig Folkeparti 4,6 procent (- 1,2)
Senterpartiet 10,9 procent (+ 2,3)
Arbeiderpartiet 32,8 procent (- 0,2)
Sosialistisk Venstreparti 4,4 procent (- 0,7)
Rødt 2,0 procent (+ 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 2,1 procent (- 1,0)

Respons Analyse har gjort en mätning för Aftenposten.

Också i den här mätningen ökar Senterpartiet. För egen del tror jag, att den här uppåtgående trenden främst har som bakgrund partiets motstånd mot kommunsammanläggningar och centralisering. Partier som inte på samma sätt har ställt upp för by (i svensk mening) och bygd straffas av väljarna.

Värt att notera även i den här mätningen är Venstres och MDGs sits.

Høyre 24,8 procent (+ 0,4 procentenheter)
Fremskrittspartiet 11,4 procent (- 2,0)
Venstre 3,7 procent (- 0,1)
Kristelig Folkeparti 5,4 procent (+ 0,8)
Senterpartiet 10,7 procent (+ 1,6)
Arbeiderpartiet 32,0 procent (- 2,8)
Sosialistisk Venstreparti 4,4 procent (+ 0,3)
Rødt 2,6 procent (+ 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 3,5 procent (- 1,2)

Flertalet mätningar just nu indikerar att den blå-blå regeringen i nästa val inte kommer att få förnyat mandat.

Suomi/Finland: Sannfinländarna backar även inför kommunalvalet men inte så mycket som i de rikspolitiska mätningarna

Tiettöykkönen har för Alma Media gjort en undersökning av partisympatierna inför kommunalvalet, som genomförs den 9 april. 1.500 personer tillfrågades.

Så här svarade de som kunde uppge partisympati (inom parentes visas resultatet för respektive parti i kommunalvalet 2012):

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) 20,8 procent (19,6 procent i kommunalvalet 2012)
Suomen Keskusta (Centern) 19,2 procent (18,7)
Kokoomus (Samlingspartiet) 17,6 procent (21,9)
Vihreä Liitto (Gröna förbundet) 12,4 procent (8,5)
Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 10,0 procent (12,3)
Vasemitoliitto (Vänsterförbundet) 8,3 procent (8,0)
Svenska Folkpartiet 4,5 procent (4,7)
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) 4,0 procent (3,7)

Tendenserna liknar dem i de rikspolitiska mätningarna men indikerar möjligen att Sannfinländarna ligger lite högre och Vänsterförbundet lite lägre när man som här frågar hur folk tänker rösta i kommunalvalet.

Nu är Socialdemokraterna etta och Samlingspartiet trea i storlek – i valet 2012 var det tvärt om.

Fönstret som TV

Lukas i Niklas Ahlboms ”Lukas i fönstret” (En bok för alla, 2017, ursprungligen utgiven av Rabén & Sjögren, 1992) är sjuk, och eftersom han är ensam hemma, tillbringar han mycket tid framför fönstret.

På gräsmattan utanför kan han se skator, men plötsligt flyger de i väg – det kommer en katt. Men också katen slinker i väg, för nu kommer brevbäraren på sin cykel. Sen kommer grannens hund Buster, men han skräms i väg av grannens gräsklippare. Grannen, farbror Olsson, måste maka på sig, när hans fru kommer i bil. Och så är det dags för sopbilen och sen bussen.

Men vem kom med bussen? Det var ju mamma, och hon vinkar till sin Lukas. Och när hon kommer in, har hon med sig en glass till sin lilla pojke, som har klarat att vara ensam hemma.

En sympatisk berättelse om hur det kan vara, när man är sjuk.

Norge: De flesta tror att Jonas Gahr Støre blir ny statsminister i höst

Norska LO har hos Opinion beställt en opinionsundersökning om vem norrmännen tror blir statsminister efter höstens val.

Bara 21 procent tror att det blir Erna Solberg, som leder dagens koalition mellan Høyre och Fremskrittspartiet – men frågan gällde alltså inte regeringens sammansättning.

45 procent tror att hon ersätts av Jonas Gahr Støre från Arbeiderpartiet. Men inte heller i det fallet ställdes frågan om vilka partier som ska ingå i en ny regering.

Suomi/Finland: Sampo Terho har störst stöd bland Sannfinländarnas väljare

Bytet av partiledare i Perussuomaliset (Sannfinländarna) väcker våldsamt intresse i Finland. Helsingin Sanomat har låtit Kantar TNS undersöka dels hur Sannfinländrnas egna väljare – OBS inte kongressombud eller partimedlemmar – respektive väljare över lag väljer mellan de två mest kända konkurrenterna om posten, Sampo Terho (som har meddelat att han kandiderar), Jussi Alla-aho (som ännu inte har gett besked men som backas upp av de mest främlingsfientliga delarna av partiet) och vidare den mindre kända Leena Meri.

Preferenserna fördelar sig så här:

46 procent av Sannfinländarnas anhängare och 40 procent av samtliga tillfrågade föredrar Sampo Terho.

24 procent av Sannfinländarnas anhängare och 17 procent av samtliga vill ha Jussi Alla-aho.

7 procent av Sannfinländarnas anhängare och 11 procent av samtliga föredrar Leena Meri.

9 procent av dem som röstar på Sannfinländarna och 5 procent av samtliga skulle helst se någon annan vald.

Och 14 procent av dem som betecknar sig som Sannfinländare och 32 procent av samtliga kan över huvud taget inte ta ställning.

På Internationella kvinnodagen

I dag är det Internationella kvinnodagen. Initiativet till den togs av tyskan Klara Zetkin, först socialdemokrat, från 1916 aktiv i det av Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och henne själv grundade Spartacusförbundet och under senare delen av sitt liv kommunist.

Från mina tidiga år har jag inga minnen av att socialdemokrater firade just Internationella kvinnodagen. Jag har inte forskat i det här, men en förklaring kan vara, att den här dagen på den tiden betraktades som en av kommunisternas märkesdagar. Begripligt men ändå åt fanders: den som vet något om de länder, där kommunisterna hade gripit makten, vet ju också, att inte samhällsförhållandena där, allra minst den politiska makten, präglades av jämställdhet.

En rimligare invändning mot en särskild internationell kvinnodag är att alla då, under en enda av årets 365 dagar, hyllar jämställdhet – ni har väl läst dagens morgontidningar? – men att allting från i morgon och framåt präglas av den vanliga ojämställdhetslunken.

Själv är jag uppvuxen i en ganska traditionell arbetarklassmiljö, där mannen och kvinnan i en familj sågs ha i viktiga avseenden skilda roller. Det här ledde förstås till att jag inte fick lära mig utföra det som ansågs vara kvinnosysslor, och i mina tidiga år, när jag började intressera mig för det motsatta könet, snurrade det runt tankar om hur flickor (man sa inte ”tjejer” på den tiden) var beskaffade, och jag talar nu inte om det som fysiskt utmärkte deras kön, även om naturligtvis också det var intressant.

Under gymnasietiden under 1950-talet i Sundsvall var könsrollerna fortfarande de som gällde ute i samhället, men nu mötte jag för första gången kvinnliga elever, som hade samma slags intellektuella och estetiska intressen som jag själv, och en stipendieresa till Norge under ett par höstveckor 1956 innebar en veritabel revolution i det här avseendet: Jag blev, utan att det hade någon sexuell innebörd, vän, därefter brevvän, med några kvinnliga stipendiater från läroverk i helt andra delar av landet.

När jag 1959 kom till Uppsala och 1960 valdes till ordförande i Laboremus, slogs jag ganska snart av att den här ärevördiga socialdemokratiska föreningen var så präglad av ett slags manlig elitkultur. Jag gjorde därför avsevärda insatser för att bredda rekryteringen, och kvinnorna – nåra av dem briljanta – kom. Snart bestod styrelsens majoritet av kvinnor.

Lite senare var det självklart att som tema vid föreningens lördagskaffen ha genomlysningar av hela samhället med jämställdhet som uttalat mål. Som studiematerial använde vi Ingrid Fredrikssons debattantologi ”Jämställdhet”.

Jämställdhetsperspektivet fanns invävt i rapporten från jämlikhetsgruppen, ”Jämlikhet” (1969) – Alva Myrdal var gruppens ordförande och jag var en av sekreterarna.

Ett jämställt samhälle med samma rättigheter och samma ansvar för män och kvinnor i familj, arbetsliv och samhälle, var krav i partiprogrammet från 1975, vid vars tillkomst jag var programkommissionens huvudsekreterare. I 1990 års partiprogram – jag var då fortfarande huvudsekreterare – utvecklade detta ytterligare, bland annat i följande formulering<. "Formellt har män och kvinnor lika rättigheter, men i praktiken råder inte jämställdhet vare sig i arbets- och samhällsliv eller i omsorgen om barnen. Kvinnornas massiva inträde på arbetsmarknaden innebär ett stort framsteg. Jämställdhetsarbetet måste med kraft drivas vidare. Detta visas av kombinationen av tendenser till skilda arbetsmarknader för kvinnor och män, av det faktum att en så stor andel av kvinnorna arbetar deltid och av en fortlevande ojämlikhet, när det gäller mäns respektive kvinnors uppgifter i hemmen." I det politiska programmet har Jämställdhet nu fått en lång egen punkt, punkt nummer 5. * * *

Som läsarna kanske har märkt, har jag konsekvent använt mig av begreppet jämställdhet, inte av begreppet feminism. Skälet till detta är enkelt: Vad jämställdhet är tror jag alla begriper spontant. Feminismen tolkas däremot olika av olika grupper – läs gärna artikeln på Wikipedia. Själv är jag för samma rättigheter och samma ansvar för män och kvinnor på livets alla områden, och då måste vi – båda könen – också vara inställda på att dela med oss och ta till oss det andra könets färdigheter.

Ät inte strumpor!

Lotta Olsson som är författare bland annat till barnböcker ska inte förväxlas med DNs kritiker (barn- och ungdomsböcker, deckare) med samma namn.

Tillsammans med illustratören Maria Jönsson har hon bland annat gjort en rad böcker om hunden Morris, till exempel ”Morris och strumpan” (En bok för alla, 2017, först utgiven av Bonnier Carlsen, 2002).

Morris är en hundvalp, bara fyra månader gammal (fast det vet han inte) och av en ovanlig fransk hundras (fast det vet han inte heller). Men han växer; han ha redan växt ur skokartongen han tidigare brukade ligga och sova i. Han äter förstås hundmat, hundgodis och tuggben men dessutom det mesta som han kommer över (gurka, skorpor, bröd, filmjölk, skor, tuggummi, servetter, tidningar, soffkuddar, servetter, krukväxter och kattbajs).

Man måste ju prova på allt! En dag hittar han till exempel en strumpa på trottoaren och äter upp den.

Av det fick han ont i magen. Han blev så dålig att han fick åka till djursjukhuset.

Där fick han stanna i tre dar, och han fick inte äta något, bara dricka lite. Och så hade han dropp i tassen.

Sen kom strumpan ut genom stjärten. Matte fick komma och hämta honom (men inte strumpan).

Hemma blev det en stor skål hundmat och ett tuggben.

De man läser den här boken för förstår kanske, att sjukhus även kan hjälpa små barn. Men någon så övertydlig pedagogik ägnar sig inte Olsson & Jönsson åt.

Danmark: En lite tidigare undersökning

Jag har redan återgett en gallup från Voxmeter, publicerad den 5 mars, men jag har därefter hittat en dansk opinionsmätning, som publicerades aningen tidigare.

Men vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 2 mars publicerades en ny mätning från Greens, gjord för Børsen.

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 5,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,3 procent
Venstre 18,8 procent
Dansk Folkeparti 17,4 procent
Konservative Folkeparti 4,2 procent
Liberal Alliance 5,5 procent
Nye Borgerlige 2,3 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,8 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,4 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 16,9 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,0 procent
Nye Borgerlige 1,7 procent

I Greens mätning ligger Socialdemokratiet lite lägre än i flera andra undersökningar och Nye Borgerlige över tvåprocentsspärren.

Suomi/Finland: Socialdemokraterna störst inför kommunalvalet, men nästan hälften kan inte uppge någon partisympati

Taloustutkimus har för YLE gjort en undersökning av partisympatierna inför kommunalvalet, som genomförs den 9 april. Det är en mycket stor undersökning – 4.862 personer är tillfrågade – men den har ett stort osäkerhetsmoment: Bara 54,6 procent av de tillfrågade kan uppge, hur de tänker rösta.

Så här svarade de som kunde uppge partisympati – plus- respektive minussiffrorna är en jämförelse med hela utfallet i kommunalvalet 2012:

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) 20,8 procent (+ 1,2 procentenheter)
Suomen Keskusta (Centern) 18,9 procent (+ 0,2)
Kokoomus (Samlingspartiet) 18,4 procent (- 3,5)
Vihreä Liitto (Gröna förbundet) 13,7 procent (+ 5,2)
Vasemitoliitto (Vänsterförbundet) 8,6 procent (+ 0,6)
Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 8,4 procent (- 3,9)
Svenska Folkpartiet 4,6 procent (- 0,1)
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) 4,1 procent (+ 0,4)

Tendenserna liknar dem i de rikspolitiska mätningarna, men sedan beror ju resultatet i valet på om de många i dag osäkra går och röstar och hur de röstar.