Titta Max!

Författaren Barbro Lindgren och illustratören Eva Eriksson hör till de riktigt stora inom svensk barnkultur, och när de – som i bilderböckerna om Max – samarbetar, blir de näst intill oslagbara. De här böckerna är skrivna på ett slags reducerat barnspråk, vars mening dock är mycket tydlig, särskilt mot bakgrund av de uttrycksfulla och komiska bilderna.

Tre av deras gemensamma verk finns återutgivna i samlingsvolymen ”Max favoriter” (Rabén & Sjögren, 2016).

”Max blöja” utgavs ursprungligen 1981. Max har blöja men vill hellre kissa på golvet, så när husets vovve passligt nog kommer, sätter Max blöjan på hunden. Sen kissar Max på golvet och vovven i blöjan – fast det kommer så mycket att det läcker ut på golvet även i hundens fall. Men då kommer mamma och är milt talat förbannad på båda. Så Max försöker göra allt gott igen genom att torka upp på golvet. Och får förstås en ny blöja.

”Max napp” kom 1994. I den gå Max ut, sugande på sin goda napp. Vovven vill också gärna prova nappen, men det får den inte. Och inte kissen heller. Men så kommer ankan och snor helt enkelt nappen. Då smäller Max till ankan så att den i häpenheten tappar nappen. Men ankan blir arg och jagar Max, som flyr med nappen i munnen.

”Max lampa” gavs ut 1982. I den vill Max nå sin taklampa, som har fin skärm. Så han sätter en pall framför stolen och klättrar därifrån upp på bordet. Men han når ändå inte lampan utan ramlar i stället ner på golvet. Där ligger han och skriker åt den dumma lampan – tills han upptäcker att han har fått ett sår på knäet och i stället börjar gråta. Men då kommer mamma med plåster. Och så slutar historien med ”Nu Max bra”.

Under mina år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) recenserade jag bland mycket annat också barnböcker och sparade då några av de bästa till en översikt över julens bästa barnböcker.

Pekboksavsnittet i julnumret, nummer 20 1981 avslutades med en kortrecension av de två allra första Max-böckerna, båda utgivna samma år:

”Men det bästa har jag sparat till sist. Själsfränderna Barbro Lindgren (text) och Eva Eriksson (bild) har med ”Max bil” och ”Max kaka” (Rabén & Sjögren) åstadkommit två vansinnigt roliga böcker för små barn. Att ställas in raden av barnklassiker!”

I julnumret, nummer 21 1982, fanns också en barnboksöversikt, där jag bland annat prisade tre under året utgivna Max-böcker:

”Men jämfört med dem (och med alla andra böcker för riktigt små barn) är Barbro Lindgrens (text) och Eva Erikssons (bild) böcker om Max (Rabén & Sjögren) fullkomligt vidunderliga. De har dessutom fått en extra komisk dimension av att de – på begäran av någon pedagogisk tokdjävel – har försetts med dels babyspråk, dels översättning till grammatikaliskt riktig svenska. ”Kissen leker bollen” respektive ”Kissen leker med bollen” och så vidare. ”Max lampa”, ”Max boll” och ”Max balja” tävlar med varann om drastisk humor, rolig handling och prickäker text (”Max kaka badar baljan”).”

Den åldersrekommendation förlaget vid något tillfälle har utfärdat är från ett år.

Men jag som snart är 80 har lika stort utbyte av de här böckerna, och jag tror inte att det beror på tilltagande åldersgaggighet.

Danmark: Nye Borgerlige tar väljare från Dansk Folkeparti

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 8 mars publicerades en mätning från Wilke, gjord för Jyllands-Posten. Den här mätningen kom alltså egentligen en dag före den mätning från Gallup, som jag redan har publicerat.

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 5,8 procent
Socialistisk Folkeparti 5,3 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 6,3 procent
Venstre 17,4 procent
Dansk Folkeparti 16,6 procent
Konservative Folkeparti 5,3 procent
Liberal Alliance 6,2 procent
Nye Borgerlige 3,4 procent

Enligt den här mätningen låg Socialdemokratiet exakt på sitt valresultat. Nye Borgerlige låg markant över tvåprocentsspärren och Dansk Folkeparti därmed mycket lågt.

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,5 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,6 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 16,9 procent
Konservative Folkeparti 4,4 procent
Liberal Alliance 6,0 procent
Nye Borgerlige 1,9 procent

Sånt är livet

Jag skriver ju bloggtexter varje dag, i mitt fall ofta om politik i grannländerna, vilket fordrar, att jag håller mig orienterad om vad som sker där. Så utöver att varje dag läsa fyra-fem svenska tidningar kollar jag också på nätet, dag efter dag, vad som händer i våra grannländer. Det senare innebär att jag ibland hittar unik information, ofta hinner före svenska tidningar med att berätta även större nyheter.

Också annat, till exempel barnböcker jag läser, skriver jag om här på bloggen.

Men naturligtvis gör jag en massa andra saker, sådant som jag inte fortlöpande skriver om.

I lördags hade vi till exempel Birgittas faster Karin, också hon med efternamnet Dahl, på lunch. Karin är en dam med den aktningsvärda åldern 96 år och trots sin ålder fortfarande häpnadsväckande välorienterad och politiskt intresserad, också radikal. I hennes sällskap rinner timmarna i väg fort, alltför fort.

I söndags skulle Birgitta och jag göra två saker i Stockholm, varav den första tyvärr måste senareläggas: Sonens, Mattis, redan tidigare senarelagda födelsedag får lov att firas ännu senare, eftersom han den här gången hade drabbats av förkylning.

Men lite senare samma dag åkte vi ändå till Stockholm. Christina Mattsson fyllde nämligen 70.

Även om jag tidigt skaffade hennes och Bengt af Klintbergs ”Fula visboken”, är det främst Birgitta som under en lång tid har samarbetar med Christina, då styresman på Nordiska museet, i vars nämnd (styrelse) Birgitta var ordförande. Det här har inneburit att vi genom åren med jämna mellanrum har träffat både Christina och hennes man, konstnären Michael Söderlundh, son till Lille Bror Söderlundh och Lisbet Jobs. Jag har förresten av Christina sedan fått flera av hennes böcker, till exempel den om Lille Bror Söderlundh.

På den här födelsedagsfesten träffade vi också Christinas och Michaels dotter Hedda, som faktiskt på den tiden hon pluggade i Uppsala – hon finns numera på Södertörns högskola – var hem till oss i ett ärende. Hedda och jag hann ha ett ganska långt samtal innan födelsedagsfestens matdel startade. Det bör nämnas att stället vi var på är berömt för just sin mat.

Det här födelsedagsfirandet genomfördes på Spritmuseet, beläget inte så långt från Nordiska museet. I museidelen finns naturligtvis det husets namn antyder men också helt andra typer av utställningar. Just nu kan man där se verk av den mycket egensinnige Dan Wolgers, med en nästan lika stor volym av förklarande texter skrivna av Lena Andersson – för min del hade jag kunnat leva utan de här textmassorna. Sen fortsatte vi med att se även Martin Kellermans Rocky-utställning, högst intressant för mig, gamle seriefantast.

Redan under rundvandringen i museidelen kom konstnären Lenny Clarhäll, som jag tidigare har träffat, faktiskt också haft samarbete med, fram och hälsade och så pratade vi en stund. Lenny gjorde en av litografierna till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum och dessutom minnesmärket över Ådalen 31 i Kramfors – jag och Birgitta var med vid 50-årsminnet 1981.

Sen träffade vi och pratade med en rad andra bland Christinas födelsedagsgäster, till exempel Anna-Greta Leijon, Lena Rainer, Gun-Britt Mårtensson, Anna Ekström och många andra, Birgitta också med flera hon känner från sin tid i museivärlden.

Under måndagen fick vi – tidigare än aviserat; jag var fortfarande klädd i morgonrock – besök av Namibias ambassadör, som ville lära känna Birgitta, eftersom hon tidigt besökte Namibia. Birgitta, som alltid är välorganiserad, hade förberett besöket genom att plocka fram skriftlig information och foton.

I morse gick vi upp tidigt, eftersom vårt fläktsystem skulle inspekteras, och när inspektörerna till slut kom, satt vi redan och åt lunch. Vi fick godkänt för det byte av spisfläkt vi har gjort.

Och sen åkte jag med bussen ner på stan för att fylla på matförråden, vilket jag gör i Coop nere vid Uppsala C.

På vägen därifrån mötte jag vår gamle vän Hans O Sjöström och vi fick en liten pratstund.

Ja, sånt är livet.

En av barndomens rimsagor

När jag, då sju år, mot slutet av andra världskriget kom till Sverige – vår familj hörde till den stora gruppen estniska flyktingar – kunde jag för länge sedan läsa; jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder. Men eftersom jag då inte kunde någon svenska, lät den tidens skolmyndigheter mig vänta med skolstarten: ”Pojken måste ju lära sig svenska först.”

Nå, det gjorde jag, och när jag sen fick börja skolan, kunde jag ju redan allt det där jag skulle lära mig: läsa, skriva, räkna.

När jag började skolan, Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, blev det så – detta för att mina föräldrar och yngre bröder bodde i ett fiskeläge där pappa fiskade – att jag för en kort period i början av höstterminen fick bo hos familjen Hallén, som hade ett hus nära skolan och där vi tidigare hade placerats som flyktingar.

Ett av mina tidiga minnen av skolstarten var att jag fick min första läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegvalds ”Vill du läsa?” (först utgiven 1935, men det visste jag förstås inte då). Efter skolan gick jag med den här boken i ryggsäcken hem till Halléns, gick upp till mitt rum på övervåningen och plockade upp den där underbara och lockande boken och läste på raken ut den från pärm till pärm.

I den här läseboken, utgiven i två band, fanns den av Elsa Beskow skapade bildvärlden rikt representerad, och jag fångades för tid och vighet av dess skönhet och magi.

Först senare i livet har jag kommit att läsa Elsa Beskows egna verk som bokutgåvor, bilderböcker eller samlingar eller sagoböcker, och när jag fick egna barn, blev mycket av det här godnattsagefavoriter. Med barnen försvann också det de hade fått i present, men jag har sedan gradvis skaffat stora delar av det av Elsa Beskow, som jag har hittat i bokhandeln.

Av någon anledning har jag hittills inte själv haft någon separatutgåva av en av dessa beskowklassiker, ”Hattstugan”, först utgiven 1930. Men nu har jag skaffat den i en utgåva från Bonnier Carlsen.

”Hattstugan” är en fantasieggande berättelse, dessutom parrimmad och med rimord två i varje parrim utelämnat, så att läsaren/åhöraren själv måste fylla i det saknade ordet.

Tomtemor, som bor på en ö i en sjö tillsammans med sina tre barn, måste ro till grannen, också han tomte och boende i en stubbe på en strand mitt emot. Sen fortsätter hon till fots för att uträtta ett ärende.

Det tomtebobarnen och deras mamma bor i är en av någon kvarglömd rundkullig hatt!

Och medan tomtemor är borta, börjar barnen fantisera om vad hon ska komma hem med och laga till på spisen, men så kommer de på att spisens skorsten nog måste sotas, och när skorstenen har blivit sotad, är de själva alldeles svarta. Så de måste förstås bada i sjön och också tvätta kläderna. De tänder en brasa utomhus för att värma bykvatten i en stor gryta.

Men elden tar fart och sprider sig till hatten där tomtefamiljen bor!

Tomtegubben på andra stranden ror då över i sin eka och börjar släcka, men förgäves. Barnen lyckas dock få slut på branden genom att fylla tomtens eka med vatten och välta det över elden. Men för sent – bara spisen och skorstenen står kvar.

Tomtegubben tycker då att de vore förtjänta av att få smäll, men barnen vädjar till honom om att i stället hjälpa dem att bygga en ny stuga, innan mamma kommer hem.

Så det gör tomten – det blir ett fint nytt hus med nävertak. Och barnen, som ju fortfarande inte har några torra kläder, skickar han i säng, en ny med björnmossfäll.

När tomtemor kommer hem, möts hon av kläder som måste tvättas men också av ett helt nytt hus.

Tomtemor gifter sig sen med tomten – en mullvad är vigselförrättare – och så får barnen smaka riset, som det hette förr i världen.

Men sen får de honungskaka.

Och i fortsättningen ska de bo i tomtens stubbe, där det är varmare och säkrare på vintrarna.

En rimsaga om vänskap

Jag gillar Ulf Stark mycket, både på grund av hans böcker och på grund av filmatiseringen av ”Kan du vissla, Johanna?”.

Hans bok om vänskap ”Kanel och Kanin och alla känslorna” (En bok för alla, 2017, tidigare utgiven på Rabén & Sjögren, 2012) är också sympatisk, möjligen lite haltande här och var i rytmen – det här är nämligen en verssaga.

Men innehållsligt behandlar den viktiga saker, om vänskap och de problem som uppstår också mellan små kompisar. I den här historien känner sig Kanin, i vanliga fall bästis med Kanel, svartsjuk, när Kanel tar hand om en liten ekorre och ger den nötter.

Men det slutar med ett kompiskalas där de båda vännerna bland annat äter kanelbulle.

Charlotte Ramel, som har gjort de jättefina illustrationerna, fångar där på samma bild dels den kanelbulle Kanel äter, dels Kanels hår, som hon tecknar som en virvel, på pricken lik en kanelbulle som står på kant.

Danmark: Kommer Nye Borgerlige in i Folketinget sker det huvudsakligen på bekostnad av Dansk Folkeparti

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 9 mars publicerades en ny mätning från Gallup, gjord för Berlingske.

Socialdemokratiet 27,4 procent
Radikale Venstre 5,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 16,7 procent
Konservative Folkeparti 4,3 procent
Liberal Alliance 6,2 procent
Nye Borgerlige 3,0 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,7 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 16,9 procent
Konservative Folkeparti 4,2 procent
Liberal Alliance 6,0 procent
Nye Borgerlige 1,8 procent

Det kanske mest intressanta med Gallups mätning är att ytterhögerpartiet Nye Borgerlige ligger över den danska tvåprocentsspärren. Bildandet av det här nya partiet har med all säkerhet bidragit till Dansk Folkepartis jämfört med valet påtagligt lägre siffror.

Norge: Senterpartiet har upphört att växa, Arbeiderpartiet får lite bättre resultat

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Ytterligare två nya opinionsmätningar har publicerats, och de skiljer sig en smula från dem som i övrigt har publicerats under senare tid.

In Fact har för Verdens Gang gjort en undersökning enligt vilken Senterpartiet fortfarande ligger på sin nya mycket höga nivå. Men väl så intressant är att partiet därmed ligger hack i häl på Fremskrittspartiet, vilket möjligen har sin bakgrund i att det förra partiet belönas och det senare straffas för sin hållning till decentralisering.

Intressant i den här undersökningen är kanske framför allt att Arbeiderpartiet åter går upp.

Undersökningen gjordes 6-8 mars och publicerades 10 mars.

Høyre 20,8 procent (- 0,2 procentenheter)
Fremskrittspartiet 11,1 procent (- 2,1)
Venstre 5,1 procent (+ 0,6)
Kristelig Folkeparti 4,9 procent (- 0,6)
Senterpartiet 11,0 procent (+ 0,8)
Arbeiderpartiet 35,6 procent (+ 2,6)
Sosialistisk Venstreparti 4,3 procent (- 0,6)
Rødt 1,8 procent (- 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 3,1 procent (- 0,3)

Norfakta har för Nationen och Klassekampen gjort en undersökning, publicerad den 11 mars.

Också här är Senterpartiets siffra hög men minskar nu något. MDG ligger som vanligt risigt till. Här ligger Venstre under spärren och Kristeig Folkeparti betänkligt nära den. Senterpartiets uppåtgående trend tycks vara bruten. Inte heller i den här undersökningen går det längre utför för Arbeiderpartiet.

Høyre 25,3 procent (+ 0,3 procentenheter)
Fremskrittspartiet 12,6 procent (- 0,1)
Venstre 3,3 procent (+ 0,6)
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4)
Senterpartiet 8,9 procent (- 0,2)
Arbeiderpartiet 34,4 procent (+ 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (+ 0,5)
Rødt 2,7 procent (+ 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 2,1 procent (+ 1,1)

Suomi/Finland: Jussi Alla-aho vill bli partiledare för Sannfinländarna

Timo Soini tänker alltså, som jag tidigare har skrivit, lämna uppdraget som partiledare för Perussuomalaiset (Sannfinländarna). Bäst till för att ta över ligger Sampo Terho, som i en opinionsmätning jag har redovisat stöddes av 46 procent av dem som ser sig som sannfinländare, och han hade då också meddelat, att han kandiderar. På andraplats i samma opinionsmätning hamnade den ganska långt åt det högerextrema hållet stående Jussi Alla-aho, som dock när mätningen gjordes inte hade meddelat om han kandiderar eller inte – han stöddes ändå av 24 procent.

Men nu har han gett besked: Han kandiderar. Att lämna Terho mer eller mindre ensam på banan skulle inte ge dem som egentligen inte vill ha honom något alternativ, och Terho skulle då kunna väljas i falsk enighet.

Någon schlager kommer vinnarlåten aldrig att bli

Melodifestivalen och även Eurovision Song Contest är numera något helt annat än det den här tävlingen var från början. Förr tävlade de deltagande länderna med bidrag, som, oavsett till exempel slag av använd musik, hade utsikter att bli schlager, det vill säga slå hos en bred publik och, lika viktigt, genast fastna i musikminnet, också kunna sjungas – åtminstone refrängen – av lyssnarna.

Allt det här är ett minne blott. Be alla dem som lyssnade/tittade på årets svenska final och sen röstade att själva sjunga det de röstade på, och jag är inte säker på att många skulle klara ens den segrande låten, ”I Can’t Go On” med Robin Bengtsson. Det fanns i och för sig enstaka låtar med krokar som fastnade i musikminnet, men till exempel ”Her Kiss” med Boris René hamnade först på åttonde plats.

I dag tycks lyssnarna/tittarna lika mycket bedöma utanverket som musiken, så kanske förde ramen Robin Bengtsson till segern.

Varför han och ”I Can’t Go On” skulle kunna vinna Eurovision Song Contest är närmast obegripligt, men jag kan för all del övervärdera publikens i de övriga deltagande länderna musiksmak och förmåga till bedömning.

Här kunde jag i och för sig sluta, men också annat behöver, tycker jag, sägas.

Owe Thörnqvist med ”Boogieman Blues” hamnade allra sist. Christer Björkman har, enligt media, i sina instruktioner till de internationella juryerna bett dem beakta bidragens internationella gångbarhet, vilket enligt samma media kan ha uppfattats som en uppmaning att inte lyfta fram låtar som känns lite udda. Jag hävdar inte att ”Boogieman Blues” är någon av Owes allra bästa låtar, men jämfört med allt det enahanda som serverades i den här tävlingen kändes det här tävlingsbidraget som fräscht och avvikande. Så för min del ser jag gärna, att den internationella juryn helt avskaffas.

Och vidare – vad hände med de svenska röstarna, som i den deltävling där han framträdde röstade honom direkt till finalen? Själva röstningssystemet är helt obegripligt – varför ska man över huvud taget få rösta flera gånger (så långt nu detta över huvud taget i dag går att kontrollera)? Och eftersom det uppenbart förekommer röstningskampanjer – borde man inte i stället sampla fram en mycket stor telefonjury, som är representativ för svenska folket och dess musiksmak? Som det nu är exkluderas ju i praktiken mycket stora delar av den äldre publiken, som, även om de till äventyrs skulle behärska den teknik som används, på grund av sin ålderslångsamhet ändå inte hinner rösta.

Melodifestivalen är i dag en tävling, där både flertalet av de tävlande och av dem som röstar är ganska unga – det jag här skriver om de röstande är en gissning, men jag tror att den är ganska rätt.

Slutligen, kan man inte under en ganska lång period före och under Melodifestivalen samt dess europeiska final låsa in Christer Björkman i en cell utan möjligheter till kommunikation med yttervärlden?

Sen kan vi börja om på helt ny kula.

Melodikrysset nummer 10 2017

Senast skrev jag här på bloggen om Stravinsky, Bach och Pärt, men att jag går på konserter med musik av det slaget hindrar mig inte från att ägna mig också åt mer lättfärdiga saker som Melodikrysset. För övrigt är krysset ett kryssande mellan musikgenrer, även om inslaget av klassisk musik är litet, i dag lika med noll.

I dag tyckte jag krysset var ganska lätt – det lilla jag inte kunde spontant kunde ganska lätt hittas på nätet.

Mel Brooks Det våras för-filmer känner jag förstås till, men från vilken var den musik som spelades hämtad? Jag plockade fram den här filmserien på Wikipedia och fann, att längden på svaret + det e jag hade indikerade, att det rörde sig om ”Det våras för Frankenstein”.

Äldre TV-program är kanske inte så lätta för de yngre lyssnarna, men är man i min ålder, minns man ”Kvitt eller dubbelt”.

Jag hörde också till dem som såg ”Helgonet”, skriven av Leslie Charteris och med Roger Moore i huvudrollen.

Jag har också tillsammans med barnen sett Leif Krantz’ välgjorda ”Kråkguldet”, och Thorstein Bergman som vi hörde sjunga ”Balladen om kråkguldet” har jag flera gånger träffat personligen. (Han hör hemma inom sångvänstern.)

Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus” hörde till de kära godnattsagorna i vår barnkammare.

Också Marcus och Martinus har jag hört – bland annat hos Skavlan. Finns det någon som har undgått dem?

Jag har allt med Beatles och massor med skivor insjungna av Ella Fitzgerald, dock inte hennes insjungning av Paul McCartneys ”Hey Jude”.

Det fanns egentligen bara en fråga, där jag inte spontant kunde namnet på sångaren. Jag kände förvisso igen låten, ”When I Need You”, och eftersom jag hade första och sista bokstaven av tre i förnamnet, var det ganska lätt att gissa att sångarens namn var Leo. Och jo, en nätkoll visade att Leo Sayer har sjungit in den här låten. Men honom minns jag faktiskt inte.

Schlagernördarna – jag är en av dem – fick sitt i en dubbelfråga. Dels spelades ”Vi ska gå hand i hand”, fast i dag i finsk version med Tapani Kansa, ”Käymme yhtessä ain”. Dels spelades en ABBA-klassiker, ”Ring, ring”, som skulle leda oss till det svårfunna verbet ringa.

Schlager har väl också ”Du är min sommar Marie” varit, men här hörde vi den i dansbandsversion med Vikingarna, dessutom på tyska.

Svensk viskonst odlas i dag varken av skivbolagen eller i radio, men jag avslutar dagens kryssredovisning med två exempel.

Krysset inleddes med att vi hörde Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, från 1922 och tryckt i ”Fridas visor”. Här sjöngs den av Mikael Samuelson, ackompanjerad av Mats Bergström.

Och så fick vi höra ”Balladen om Eken”, som skrevs av legendaren Ruben Nilson – läs gärna mer om honom ovan under Kulturspegeln, Musik. Sjöng här gjorde Fred Åkerström, som jag också har allt med på skiva och dessutom använde som en av sångarna/allsångsledarna vid lanseringskonserten i Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp” (1970),