En av barndomens rimsagor

13 mars 2017 21:31 | Barnkultur | Kommentering avstängd

När jag, då sju år, mot slutet av andra världskriget kom till Sverige – vår familj hörde till den stora gruppen estniska flyktingar – kunde jag för länge sedan läsa; jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder. Men eftersom jag då inte kunde någon svenska, lät den tidens skolmyndigheter mig vänta med skolstarten: ”Pojken måste ju lära sig svenska först.”

Nå, det gjorde jag, och när jag sen fick börja skolan, kunde jag ju redan allt det där jag skulle lära mig: läsa, skriva, räkna.

När jag började skolan, Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, blev det så – detta för att mina föräldrar och yngre bröder bodde i ett fiskeläge där pappa fiskade – att jag för en kort period i början av höstterminen fick bo hos familjen Hallén, som hade ett hus nära skolan och där vi tidigare hade placerats som flyktingar.

Ett av mina tidiga minnen av skolstarten var att jag fick min första läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegvalds ”Vill du läsa?” (först utgiven 1935, men det visste jag förstås inte då). Efter skolan gick jag med den här boken i ryggsäcken hem till Halléns, gick upp till mitt rum på övervåningen och plockade upp den där underbara och lockande boken och läste på raken ut den från pärm till pärm.

I den här läseboken, utgiven i två band, fanns den av Elsa Beskow skapade bildvärlden rikt representerad, och jag fångades för tid och vighet av dess skönhet och magi.

Först senare i livet har jag kommit att läsa Elsa Beskows egna verk som bokutgåvor, bilderböcker eller samlingar eller sagoböcker, och när jag fick egna barn, blev mycket av det här godnattsagefavoriter. Med barnen försvann också det de hade fått i present, men jag har sedan gradvis skaffat stora delar av det av Elsa Beskow, som jag har hittat i bokhandeln.

Av någon anledning har jag hittills inte själv haft någon separatutgåva av en av dessa beskowklassiker, ”Hattstugan”, först utgiven 1930. Men nu har jag skaffat den i en utgåva från Bonnier Carlsen.

”Hattstugan” är en fantasieggande berättelse, dessutom parrimmad och med rimord två i varje parrim utelämnat, så att läsaren/åhöraren själv måste fylla i det saknade ordet.

Tomtemor, som bor på en ö i en sjö tillsammans med sina tre barn, måste ro till grannen, också han tomte och boende i en stubbe på en strand mitt emot. Sen fortsätter hon till fots för att uträtta ett ärende.

Det tomtebobarnen och deras mamma bor i är en av någon kvarglömd rundkullig hatt!

Och medan tomtemor är borta, börjar barnen fantisera om vad hon ska komma hem med och laga till på spisen, men så kommer de på att spisens skorsten nog måste sotas, och när skorstenen har blivit sotad, är de själva alldeles svarta. Så de måste förstås bada i sjön och också tvätta kläderna. De tänder en brasa utomhus för att värma bykvatten i en stor gryta.

Men elden tar fart och sprider sig till hatten där tomtefamiljen bor!

Tomtegubben på andra stranden ror då över i sin eka och börjar släcka, men förgäves. Barnen lyckas dock få slut på branden genom att fylla tomtens eka med vatten och välta det över elden. Men för sent – bara spisen och skorstenen står kvar.

Tomtegubben tycker då att de vore förtjänta av att få smäll, men barnen vädjar till honom om att i stället hjälpa dem att bygga en ny stuga, innan mamma kommer hem.

Så det gör tomten – det blir ett fint nytt hus med nävertak. Och barnen, som ju fortfarande inte har några torra kläder, skickar han i säng, en ny med björnmossfäll.

När tomtemor kommer hem, möts hon av kläder som måste tvättas men också av ett helt nytt hus.

Tomtemor gifter sig sen med tomten – en mullvad är vigselförrättare – och så får barnen smaka riset, som det hette förr i världen.

Men sen får de honungskaka.

Och i fortsättningen ska de bo i tomtens stubbe, där det är varmare och säkrare på vintrarna.