Danmark: Lars Løkke Rasmussen kostade Venstre inemot 180.000 röster

Det borgerliga, regeringsledande partiet Venstre tappade nära 180.000 röster i det senaste danska valet. Bakgrunden är det jag tidigare har skrivit om, statsministerns berikande av sig själv, till exempel lyxresor på skattebetalarnas bekostnad.

Den här slutsatsen drar två valforskare, Rune Stubager och Kasper Møller, i sin bok ”Oprør fra udkanten – Folketingsvalget 2015”, rapporterar nyhetsbyrån Ritzau.

Norge: Senterepartiet åter uppåt

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

InFact har för – OBS! – Senterpartiet gjort en undersökning enligt vilken Senterpartiet inte bara når sin högsta nivå sedan valet 1997 utan också ännu högre än i tidigare redovisade undersökningar. Undersökningen är daterad 21 mars.

Høyre 20,1 procent
Fremskrittspartiet 11,1 procent
Venstre 4,3 procent
Kristelig Folkeparti 5,1 procent
Senterpartiet 14,3 procent
Arbeiderpartiet 33,7 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent
Rødt 2,7 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,7 procent

De här resultaten skiljer sig ganska mycket från dem i andra mätningar, så det är bäst att avvakta fler, innan det är dags att dra några säkra slutsatser.

När Kråkan flög fortare än han brukar

Rabén & Sjögren har gjort ett jättekap, när förlaget i sin barnboksutgivning kunde införliva böckerna om Mamma Mu, ursprungligen skapade av Jujja och Tomas Wieslander och utgivna av Natur & Kultur. Men när Tomas Wieslander dog, lyckades Jujja Wieslander få den mästerlige Sven Nordqvist som ny illustratör och bytte då också förlag till Rabén & Sjögren, som alltså numera ger ut de här böckerna med mycket stor publik.

Sven Nordqvists mästerskap som tecknare – fantasi i förening med teknik – präglar också ”Mera fart Mamma Mu!” (Rabén & Sjögren, 2016). Mamma Mus följeslagare Kråkan gör med hjälp av sin uppfinning, avsedd att driva roddbåten, en hisnande och snabb flygfärd, och om man flyger fortare än sig själv blir man snurrig i huvudet.

Det här är bra nog, men eftersom det är Jujja Wieslander som står för handlingen, har Sven Nordqvist inte riktigt samma utrymmer för märkliga detaljer och utvikningar, som i sina egna böcker. Men högst läsvärt är det i alla fall.

Ísland: Det går utför med stödet för regeringspartierna

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av MMR, fördelar sig partisympatierna så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 25,4 procent (- 1,5 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,5 procent (- 0,4)
Píratar (Piratpartiet) 13,7 procent (+ 1,4)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 11,4 procent (- 0,8)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 8,8 procent (+ 0,8)
Viðreisin (Renässans) 5,5 procent (- 0,8)
Björt framtíð (Ljus framtid) 5,0 procent (- 0,2)

Stödet för trepartiregeringen är nu så lågt som 34,5 procent. Särskilt för de två små koalitionspartierna är läget prekärt – Ljus framtid ligger precis på spärrgränsen.

Suomi/Finland: Ganska jämnt inför kommunalvalet

Den 9 april är det kommunalval i Finland.

Kantar TNS har för Helsingin Sanomat gjort en gallup, där Socialdemokraterna är störst men där det är ganska jämnt i toppen – inom parentes anges repsektive partis stöd i förra kommunalvalet.

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) 19,9 procent (19,6 procent i kommunalvalet 2012)
Suomen Keskusta (Centern) 19,6 procent (18,7)
Kokoomus (Samlingspartiet) 19,0 procent (21,9)
Vihreä Liitto (Gröna förbundet) 11,4 procent (8,5)
Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 9,4 procent (12,3)
Vasemitoliitto (Vänsterförbundet) 9,1 procent (8,0)
Svenska Folkpartiet 4,8 procent (4,7)
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) 3,9 procent (3,7)

Den här gallupen gjordes under perioden 13 februari-10 mars och var ganska stor – 2.246 personer intervjuades (dock inte på Åland som ju har sin egen partistruktur).

På middag med en krets av socialdemokratiska ämbetsmän, alla med anknytning till miljö och energi

I söndags var vi bjudna på middag i Stockholm.

Birgitta var ju en gång i världen miljö- och energiminister, och samtliga män utom jag i det här middagssällskapet har haft en ämbetsmannamässig relation till den här delen av politiken, men jag ska återkomma till detta.

Birgitta kom med ett tåg från Värmland, där hon hade varit för att tala, på Skoghalls arbetarekommuns 100-årsjubileum. Jag tog ett tåg från Uppsala redan före lunch för att kunna möta henne på Stockholm C, och vi hade bestämt träff utanför Jakobs Take Away, ett ställe som serverar mycket goda danska smørrebrød. De vi åt var utmärkta. Det enda problemet med det här stället – sett i mitt perspektiv – är att man inte kan betala med kontanter. Men hustrun betalade snällt med kort.

Därifrån gick vi till ytterligare ett ställe i centralhallen, en blomsterhandel som erfarenhetsmässigt har mycket fina blommor. Vi valde ut en bukett att ge till dagens middagsvärdinna, Ingrid Skogö, och nu kunde jag betala med kontanta pengar.

Sen gick vi till tunnelbanan och tog ett T-banetåg till Fruängen, där paret Skogö numera bor. Ingemar hämtade oss i bil vid T-banestationen.

Paret Skogö bor i en lägenhet, högt uppe i huset där de bor. Utsikten genom fönstren är fin, och genom fönstren – många i det utvidgade vardagsrummet – kommer det in mycket ljus.

Snart kom också de övriga inbjudna gästerna, där alla männen har haft framträdande värv inom miljö- och energisektorn. Men de kom naturligtvis som par: Rolf och Monica Annerberg. Kjell Jansson och Ulla Svedjelid, Håkan och Kerstin Heden.

Håkan och Kerstin Heden är de enda jag inte känner från förr, men Håkan har alltså varit chef för energienheten på Näringsdepartementet. Fast han är allmänt en samhällsengagerad person. Vid kaffet efter gårdagens middag satte han sig bredvid mig, och vi hade ett långt samtal om konsumentkooperationen och dess butiker. Kerstin har jag vid en tidigare sådan här middag haft på samtalshåll och fört samtal med.

Sen gammalt känner jag däremot de två som har varit Birgittas statssekreterare, också deras hustrur.

Rolf Annerberg var statssekreterare på miljö- och energidepartementet. Sen blev han generaldirektör på Naturvårdsverket, kabinettssekreterare hos Margot Wallström när hon var EU-kommissionär och generaldirektör för forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande.

Jag känner också hans fru, Monica, allt sedan hennes tid på departementet. Under gårdagens middag påminde vi oss en sjösjuketyngd färd med Smyril Line till Färöarna och alla märkliga saker vi råkade ut för där. Det var lång och vindlande väg upp till hotellet där vi bodde, och Monica mindes hur jag, när vi passerade ett par ensamma träd, utbrast, att ”nu passerar vi trädgränsen”. Där uppe bodde också delegationer från de andra nordiska länderna, och jag mindes bland annat att jag vid ett tillfälle, när jag tittade ut genom fönstret och på det gräsbevuxna taket utanför fick syn på en asberusad dansk delegat som ålade sig fram där. Jag ropade på Birgitta, informerade henne med en parafras på en på den tiden populär TV-replik, som i original tillskrevs invandrare: ”Dansket kruper!”

Jag känner också sedan gammalt Kjell Jansson och hans hustru Ulla Svedjelid.

Också Kjell har varit Birgittas statssekreterare. Senare har han varit generaldirektör för Svenska Kraftnät, Tullverket, NUTEK (verket för näringslivsutveckling) och SCB, Statistiska Centralbyrån.

Han och Ulla har, liksom Rolf och Monica, hälsat på oss i vårt sommarhus i Öregrund, och där har vi ett par vittnesbörd om att Ulla har konstnärlig talang, bland annat en tavla med ett Evert Taube-citat med knytning till orten.

Ingemar Skogö arbetade en gång i världen på Industridepartementet med energifrågor. Sen har han varit statssekreterare på Kommunikationsdepartementet, generaldirektör för Luftfartsverket och Vägverket och landshövding i Västmanland.

Eftersom alla de här människorna också är politiska meningsfränder, talades förstås mycket politik under kvällen.

Men när Birgitta med anknytning till sitt jubileumstal i Värmland vid middagsbordet hade talat både om nöden och svälten och om statsministern Hammarskjöld, han som av folket kallades Hungerskjöld, och Håkan Heden sedan hade en lång litania om den dyrbara tandvården, begärde jag replik och tackade värdinnan för den utsökta middagen.

Melodikrysset nummer 11 2017

Jag är ensam hemma. I morse åkte Birgitta till Värmland – Skoghalls arbetarekommun har bett henne tala vid deras jubileum. Birgitta kan mycket om svensk historia, inte minst arbetarrörelsehistoria, och det är ett jubileumstal med den inriktningen hon ska hålla. Dessutom har hon med sig en rullväska med sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016).

Det är fascinerande, och en smula hoppingivande, att den äldre och mer radikala socialdemokrati både hon och jag i våra unga år anslöt oss till åter börjar väcka intresse. Nu i veckan var till exempel två unga kvinnor, Anna Jonsson och Sara Nilsson, här hos oss för en lång intervju med Birgitta. De skriver en pjäs om trädkramaraktionen i Bohuslän, och deras attityd var verkligen inte fientlig mot den forna miljöministern.

Det sista ger en lämplig övergång till åtminstone två ljudillustrationer i dagens melodikryss.

Dels spelades ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin. (Fast när det gäller musiken ägnade sig Eldeman åt något som jag avskyr, särskrivning: regndropps preludiet.)

Dels spelade han ”Sång om syrsor”, skriven av Jules Sylvain men i dag inte sjungen av Zarah Leander utan av Arja Saijonmaa.

Och på tal om politik: När det gäller Moderaternas nya samarbetshållning till Sverigedemokraterna, ber jag att få citera Magnus Uggla: ”Jag mår illa” (i dag dock i Lennart Palms tappning).

Och för att sen en smula byta ämne – för egen del har jag i min skivsamling det mesta av en gammaldags radikal, Ulf Lundell. I dag hörde vi honom i ”Jag vill ha fest”, som jag av någon anledning inte har på skiva.

Lasse Åberg känner jag rent av, bland annat för att han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) intervjuade vi honom, och han bekände då, att han var sosse. Men detta har ju egentligen ingenting att göra med innehållet i hans ”Den ofrivillige golfaren”, där den musik vi hörde dock skrevs av Stefan Nilsson, som jag en gång i världen var med om att ge ut på salig a disc. Men det är bäst att ni också får det sökta ordet, golf.

Vi fortsätter på filmlinjen. Vi hörde ”Bel Ami”, också titeln på en bok av Guy de Maupassant som vi har i en av våra många bokhyllor.

Från film är inte steget långt till TV.

”Jubel i busken” har jag väl sett åtminstone lite av, men sambandet mellan ”Knö dig in” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt och, mer allmänt, Albert och Herbert tyckte jag inte var solklart.

Fast den riktigt svåra frågan, i alla fall för mig, var i dag den som till svar hade ”American Pie”. Efter mycket nätletande kom jag fram till att det vi hörde var knutet till ”American Pie – the Wedding”, 2003. Rätta mig om jag har fel (dock sannolikt inte i fråga om själva svarsordet).

Desto flera gånger – bland annat i Melodikrysset – har jag hört ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polkadot Bikini”. Men det är ju en kul låt.

För egen del blir jag inte lika entusiastisk över Lisa Ajax och ”I Don’t Give A”. Men det vet ju ni som har läst mina utgjutelser över årets Melodifestival.

Allt var inte bättre förr, men då skrevs det schlager som mycket lättare fastnade i musikminnet och också fick ett längre liv. ”Du gamle måne” skrevs redan 1924 av danskarna Normann Andersen och Alfred Kjærulf, men i radio spelades den fortfarande under 1950,talet, som var min tonårstid. Här kändes frågan sökt igen – det månen ibland är är halv; i vart fall ser vi ibland en halvmåne.

Från den tiden – närmare bestämt 1956 – minns jag också ”That’s Amore” med Dean Martin. I texten finns en referens till en stad i Italien som jag har besökt, Neapel, på italienska Napoli.

Och då passar det väl bra att avsluta med Anna Netrebko och ”O mio battino caro”, en aria ur ”Gianni schiacchi” (1918) av Giacomo Puccini.

Hujedamej, vilken bra bok!

”Och nu så vill jag sjunga
att sommaren är skön,
och träden är så fina
och marken är så grön,
och blommorna är vackra
och höet luktar gott
och solen är så solig
och vattnet är så vått.
Och lilla fågeln flyger
i boet ut och in,
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.”

Den här sången, med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel, har gett namn åt en sångbok med 30 av Astrid Lindgrens mest kända sångtexter, ”Och nu så vill jag sjunga” (redaktörer Susanna Hellsing och Birgitta Westin, musikarrangemang och notskrift Klas Widén, Rabén & Sjögren, 2014. För tonsättningarna står främst Georg Riedel, men också Bengt Hallberg, Ulf Björlin, Björn Isfält, Jan Johansson och Lille Bror Söderlundh har komponerat musik till Astrids texter. Och vi som har läst alla Astrids böcker kan nästan inte tänka på dem utan att också minnas illustratörerna: Ingrid Vang Nyman, Björn Berg, Ilon Wikland, Eric Palmquist. Kan ni tänka er Pippi utan att se den Pippi Ingrid Vang Nyman tecknade, en annan Emil än den som skapades av Björn Berg eller en annan Madicken än den som Ilon Wikland ritade?

Och så är det Astrids texter, dessutom alltid så sångbara: ”Här kommer Pippi Långstrump”, ”Du käre lille snickerbo’”, ”Lille katt”, ”Idas sommarvisa” som är den mest sjungna sången vid svenska skolavslutningar, ”Pilutta-visan”, ”Världens bästa Karlsson”, ”Sjörövar-Fabbe”, ”Hujedamej”, ”En till som jag”, ”Tänk jag drömde i natt”, ”Fattig bonddräng” och ”Merja merja mojsi”, den sista från när Pippi seglade på de sju haven. Plus en hel hoper andra. Kan ni dem inte, heller inte noter, så finns det i den här boken ett ljudband med ackompanjemang, inspelade av Sunniva Abelli, nyckelharpa, Johanna Hellsing, ukulele, flöjt och mungiga, Klas Widén, gitarr, tramporgel, melodika, dragspel och många andra instrument – Klas har även gjort arrangemangen.

”Det spelas och sjungs för fullt i Astrids böcker” börjar Ulf Stark sitt förord, ett av de bästa förord jag har läst i hela mitt liv.

I Astrids böcker finns överallt ljud som gör hennes texter ännu mer levande, och även i hennes mest sorgliga sagor kan fattighjon få höra en spelande lind och en sjungande näktergal, skriver han. Och människorna sjunger.

Astrid var en trallande jänta från Småland, uppvuxen med slagdängor, skillingtryck, kärleksvisor och psalmer.

Tycker ni om sagor och sånger ska ni absolut köpa den här boken, åt barnbarnen eller åt er själva.

Skulle svensk socialdemokrati börja samarbeta med Sverigedemokraterna, skulle jag lämna det parti jag har arbetat för i hela mitt liv

Nej, ingenting tyder i dag på att något sådant skulle kunna tänkas ske här i Sverige.

Men det faktum att danska Socialdemokratiet flirtar med Dansk Folkeparti gör ändå inte tanken orimlig, särskilt som så många av de klassiska socialdemokratiska partierna i så ringa grad vårdar sig om sin ideologi, den demokratiska socialismen, och inte längre med samma glöd försvarar de utsatta gruppernas intressen.

I den svenska debatten om hur man ska hejda extremhögerns framryckning förekommer uppslaget om en stor koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, hur nu väljarna skulle kunna tänkas svälja ett socialdemokratiskt samarbete med ett parti, som just har sålt ut sin politiska själ – med effekten att det här har legitimerat synen på Sverigedemokraterna som ett normalt och rumsrent parti.

Men det finns andra invändningar att göra mot ett socialdemokratiskt närmande till Moderaterna. Ett bra exempel erbjuder det just avslutade valet i Nederländerna.

I kommentarerna till valet i Holland är alla – berättigat – glada över att Geert Wilders frihetsparti PVV inte blev största parti. Men det blev näst störst med 13,1 procent (+ 3,0 procentenheter) och 20 mandat (+ 5).

Överlägset största parti blev dock högerliberala VVD, fastän det minskade både i stöd och antal mandat.

Men en riktig stjärnsmäll åkte socialdemokratiska PvdA, Partij van de Arbeid, på. Partiet minskade med 19,1 procentenheter till 5,7 procent, med 29 mandat till 9. Ytterligare ett klassiskt socialdemokratiskt arbetareparti är näst intill utplånat.

Hur kunde det gå så här?

Partiet har suttit i en koalitionsregering, ledd av högerliberala VVD, och helt uppenbart har den här regeringen inte levererat någonting, som väljarna förknippade med socialdemokrati. Så varför skulle de då rösta på just socialdemokraterna?

I bästa fall kommer det här att få ledningen i PvdA att ta nya, mer klassiskt socialdemokratiska tag. Och få ledningarna i andra socialdemokratiska partier att inse, att man inte får kompromissa bort sin särart och själ.

Norge: Arbeiderpartiet under valresultatet

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

I den mätning Opinion Perduco har har gjort för Avisenes Nyhetsbyrå ligger Senterpartiet fortfarande högt men har upphört att öka.

Men mest intressant i den här undersökningen är kanske framför allt att Arbeiderpartiet nu faller under sitt mediokra resultat i stortingsvalet 2013.

En tröst för vänstersidan är Sosialistisk Venstrepartis lyft och liberala Venstres resultat under fyraprorocentsspärren.

Men märk att Høyre samtidigt gör ett rejält lyft och att den här underökningen ger borgerlig majoritet.

Undersökningen gjordes 7-13 mars och publicerades 16 mars.

Høyre 26,3 procent (+ 3,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,3 procent (+ 0,1)
Venstre 3,8 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 5,5 procent (+ 1,1)
Senterpartiet 9,7 procent (+ 0,1)
Arbeiderpartiet 29,5 procent (+ 2,6)
Sosialistisk Venstreparti 5,4 procent (+ 1,4)
Rødt 1,5 procent (- 1,8)
Miljøpartiet De Grønne 2,2 procent (- 0,4)