På glid

Ruben Östlunds ”Turist” handlar om en familj på skidsemester i Alperna, Tomas (Johannes Bah Kuhnke), Ebba (Lisa Loven Kongsli) samt barnen Vera och Harry (Clara och Vincent Wettergren). Jag är, för att uttrycka saken återhållet, måttligt intresserad av skidåkning och skulle aldrig komma på idén att åka till ett vintersporthotell i Alperna, men här fångas jag ganska snart av den underliggande psykologin: verklighetsflykt, rädsla och tillkortakommanden.

Framför allt är det familjefadern Tomas som börjar flippa ur, instängd i samma rum som familjen och avskild från sitt normala (arbets)liv. Han flyr ut i korridoren, bryter till slut ihop, också inför barnen, när Ebba så småningom får honom att gå in igen. Som katalysatorer fungerar ett par andra hotellgäster, Mats (Kristofer Hivju) och Fanny (Fanni Metelius.) Som ni därmed redan har förstått, är en del av skådespelarna norska, och de talar också norska.

Filmhandlingen berättas delvis med hjälp av klichéer, hämtade ur skildhotellens verklighet. Somligt av det här är träffande och roligt, men för min del tror jag att filmen hade vunnit på att inte ha med den avslutande bussfärden med en icke kommunicerbar chaufför, som är nära att avsluta alla ombordvarandes liv genom att forcera en skyddsvall och förvandla bussen till en flygbuss i bokstavlig bemärkelse.

Annat, som när den här familjen åker nerför i tät dimma och pappan lämnar barnen för att leta efter mamman som har kommit bort från dem, är så dumdristigt att jag får lust att slå de vuxna på käften.

Men det finns ett huvudtema, om faderns bristande självkännedom, som faktiskt gör den här filmen mycket sevärd. Det som får mig att bortse från alla invändningar är det gradvisa avslöjandet av det till slut helt uppenbara: Tomas rids av rädslor som till och med får honom att överge sina egna barn.

Familjen har satt sig på skidhotellets veranda för att äta lunch. Och så hör man ett muller som gradvis tilltar i styrka: En väldig, allt större lavin mullrar ner från en av de omgivande alptopparna och närmar sig med förfärande hastighet verandan med alla lunchgästerna. Tomas springer sin väg, helt inställd på att rädda sitt eget liv. Ebba och barnen lämnar han, styrd av sin egen rädsla, åt sitt öde.

Nu krossar den här lavinen ändå inte hotellet eller dess veranda. Familjen klarar sig helskinnad. Tomas vill inte prata om det här, men det som har hänt har förvandlat hans själsliga skavsår till ett öppet sår.

Och barnen förstår mer än föräldrarna nog anar. Kan det här ända med en skilsmässa?

Ísland: Socialdemokraterna nu snäppet större än Renässans

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent

Just nu lutar det åt en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid), men det i valet framgångsrika och sedan ännu större Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) har inte gett upp hoppet: De vill bilda regering tillsammans med Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) och socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) samt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), vilket skulle utesluta isländsk EU-anslutning; dessutom skulle en sådan regering få en mycket bred majoritet i Alltinget.

Det som också skulle kunna tänkas leda i riktning mot en sådan lösning är det faktum, att Renässans i den senaste mätningen från Gallup åter backar, den här gången med 0,5 procentenheter till 7,4 procent.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) får i den här mätningen 29 procent (+ 1,0 procentenheter jämfört med november)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) får 8,9 procent (- 0,1)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 20 procent (- 0,9)
Píratar (Piratpartiet) 14,6 procent (+ 0,9)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 8,9 procent (- 0,1)
Björt framtíð (Ljus framtid) 8,7 procent (+ 0,1)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 7,5 procent (+ 2,2)
Viðreisin (Renässans) 7,4 procent (- 0,5)

Lägg märke till att socialdemokratiska Samfylkingin nu, om än knappt, har gått om Viðreisin, och att det senare partiet nu har reducerats till landets minsta parti.

Intermezzo, 1936 års originalversion

Filmen ”Intermezzo” har spelats in två gånger, båda med Ingrid Bergman i en av bärande rollerna. Den svenska originalversionen i regi av Gustaf Molander och med manus av Molander och Gösta Stevens, gjordes 1936. 1939 gjordes i USA en ny engelskspråkig version, i princip efter samma manus men med ny regissör och nya skådespelare, bortsett alltså från Bergman i samma roll.

Men den här texten handlar alltså om originalversionen från 1936.

Den är klart sevärd, även om den är starkt tidspräglad, i sin syn på äktenskapet vad jag förstår till och med präglad av en ännu äldre tids moral, och dialogen i filmen känns ibland en smula teatralisk. Lite för lite utnyttjas de växlande miljöer handlingen utspelas i, men Åke Dahlqvists foto är ändå berömvärt.

Eftersom det är en film med två musiker i de ledande rollerna, har filmen fått sitt namn efter Heinz Provosts ”Intermezzo” (och den innehåller också andra kända musikstycken). Handlingen kräver instrumenthantering av både Gösta Ekman den äldre, som är violinist i rollen som virtuosen Holger Brandt, och av hans ackompanjatris Anita Hoffman, spelad av Ingrid Bergman, och eftersom ingen av dem ju var musiker, fick man – skickligt, måste jag säga: man tror verkligen att det är skådespelarna som spelar – här ta assistens av yrkesmusiker.

Anita Hoffman, alltså Bergman, kommer in i familjen Brandts hem i egenskap av pianolärare åt dottern i huset, Ann-Marie (Britt Hagman), och har till att börja med, förutom med henne, mest att göra med modern i huset, Margit Brandt (Inga Tidblad), som enligt tidens sed i de välbärgade klasserna ägnar sig åt barn och hem, det senare dock med hjälp av anställd personal. Hon har inte velat följa med maken/violinisten på hans senaste turné, vilket väl har skapat en smula avstånd mellan dem, och när han så kommer hem, dras han till den unga och vackra och, som det visar sig, mycket pianokunniga Anita Hoffman. Tycke uppstår men skildras mycket återhållet, så även när det här uppenbart får inslag av erotisk samvaro. De båda träffas ute på en känd stockholmskrog, och trots en viss försiktighet finns där ögon som känner igen den berömde violinisten och per brev underrättar fru Brandt. Till slut konfronterar hon honom med vad hon har fått veta, och det hela slutar med att han bryter upp från hemmet, där, förutom hustrun och dottern, också en lite äldre bror till Ann-Marie, Åke, väl spelad av Hasse Ekman, finns.

Lägligt nog har Holger Brandts ackompanjatör Thomas Stenberg (Hugo Björne) beslutat sig för att göra något annat, så Brandt städslar i stället sin nya kärlek som ackompanjatris. Det funkar bra, men under en andhämtningspaus i Alperna, i en liten by i Tyrolen, nås Anita av ett brev från Musikaliska akademien om ett stipendium på 5.000 kronor – märk att det här utspelas i mitten av 1930-talet. Hon tänker först avstå från stipendiet men tackar sen ja till det i alla fall.

Både vi som ser filmen och Anita lägger nämligen märke till att Holger Brandt också längtar efter sin familj – han köper till exempel en present åt dottern, och inte heller kommer han till skott när det gäller den väntade skilsmässan.

Frun skickar också brev på brev till honom. Ändå dröjer det sen lång tid innan han tar sig före att åka till Stockholm.

Han går med sitt presentpaket till dotterns skola och får där syn på henne tvärs över gatan. Där, bland andra skolbarn, ser dottern plötsligt sin pappa, ger upp ett glädjerop och störtar mot honom över gatan. Som dess värre är biltrafikerad. Och så blir flickan överkörd.

Här stegras åter tempot och dramatiken i filmhandlingen. Flickan förs medvetslös till ett sjukhus, och pappan följer med, får där en nervös väntan på besked från ansvarig läkare.
Som till slut meddelar att flickan kommer att klara sig.

Under tiden anländer också mamman och flickans bror till sjukhuset, och den otrogne och försumlige pappan kan både ställa till rätta och förenas med sin hustru i en omfamning som andas både botgöring och uppflammande gammal kärlek.

Lite väl mycket idyll på slutet således, men väldigt många i den tidens filmpublik ville säkert se ett sådant slut.

Ísland: Ny borgerlig trepartiregering på gång

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent

Eftersom valet inte resulterade i någon given lösning av regeringsfrågan, har budet att bilda ny regering sedan i tur och ordning gått till ledarna för Självständighetspartiet, De vänstergröna och Piratpartiet men inte lett till någon koalitionsregering, som kunde ha fått majoritet i Alltinget. För det fordras stöd av minst 32 av de sammanlagt 63 ledamöterna. Hittillsvarande försök att bilda ny regering har alla stupat inte bara på motvilja att samverka över blockgränserna utan också på att det inom blocken har funnits så starka motsättningar i vissa sakfrågor, att regeringssamverkan inte har ansetts möjlig.

Nu ser Ísland till slut ändå ut att få en borgerlig majoritetsregering, om än med knappast möjliga majoritet. Den skulle i så fall bestå av det stora borgerliga partiet, Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) med 21 mandat, det nya borgerliga partiet Viðreisin (Renässans), en mer liberal utbrytning ur liberalkonservativa Självständighetspartiet, med 7 mandat och så det likaledes liberala Björt framtíð (Ljus framtid), som i valrörelsen var en del av oppositionen och som i valet fick 4 mandat. De här partierna har tillsammans just de nödvändiga 32 mandaten.

En av valets stora förlorare, Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som också är borgerligt men inriktat på att slå vakt om sina väljares, främst bönders, intressen, vill de två sista av de ovan nämnda tänkta koalitionspartierna inte ha med i regeringen, men det finns naturligtvis enskilda frågor, främst penningpolitiken, där detta före detta regeringsparti kan tänkas göra gemensam sak med en regering av det slag, som nu tycks vara på gång.

På de andra två stora knäckfrågorna tycks de regeringsbildande partierna nu ha nått kompromisslösningar.

Renässans tycks få en lösning på den fråga, EU-anslutningsfrågan, som utgjorde den främsta grunden för dess bildande, som till stor del skedde i form av en utbrytning ur Självständighetspartiet. Enligt ännu inte officiellt bekräftade uppgifter ska man nu ha kommit överens om en prövning av frågan i två steg. Först ska man genomföra en folkomröstning om frågan om förhandlingarna om EU-medlemskap ska återupptas. Sen ska ytterligare en omröstning hållas om medlemskapet, då förstås med förhandlingsresultatet som grund.

Man ska då veta, att inte bara Framstegspartiet är starkt emot en EU-anslutning – även Självständighetspartiet är EU-skeptiskt. Det senare är också Gröna vänsterns hållning. Medan det numera mycket lilla socialdemokratiska partiet är för EU-anslutning.

Något slags liberalisering av fisket, ja till och med jordbrukspolitiken, tycks också vara på gång.

Finland: Stödet för den borgerliga regeringen minskar

Den borgerliga regeringen – Centern (Suomen Keskusta), Samlingspartiet (Kokoomus) och Sannfinländarna (Perussuomalaiset) – minskar i popularitet enligt en mätning som Taloustutkimus har gjort för kvällstidningen Iltalehti. Regeringen stöds nu av bara 39 procent. I maj stöddes regeringen av 45 procent.

De tillfrågade – drygt 1 200 finländare deltog i undersökningen – var bland annat missnöjda med statsminister Juha Sipiläs (c) ledarstil och kritiska till regeringens invandringspolitik.

Finland: Socialdemokraterna störst också inför kommunalvalet

Kommunalval genomförs i Finland den 4 april 2017.

I en ny opinionsmätning, gjord inför kommunalvalet av Tiettoykkönen för Alma Media, är Socialdemokraterna fortfarande största parti.

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet), som i rikspolitiken är det ledande oppositionspartiet, stöds av 20,8 procent, rejält mer än i riksdagsvaletvalet 2015, då partiet bara fick 16,9 procent.

Regeringens ledande parti, Suomen Keskusta (Centern), får i den här mätningen 19,2 procent. I riksdagsvalet 2015 fick partiet stöd av 21,1 procent.

Centerns främsta stöttepelare i regeringen, Kokoomus (Samlingspartiet), som i förra kommunalvalet blev största parti och i riksdagsvalet fick 18,2 procent, stöds nu av 17,6 procent.

Det tredje benet i den borgerliga koalitionsregeringen, Perussuomalaiset (Sannfinländarna), är kvar på en låg nivå också inför kommunalvalet, 10 procent, men detta är faktiskt aningen mer än partiet fick i förra kommunalvalet, 8,5 procent. Men i valet 2015 stöddes partiet av 17,7 procent av väljarna.

Vihreä Liitto (Gröna förbundet) får i den här mätningen 12,4 procent, vilket betyder att partiet blir fyra i storleksordningen. I riksdagsvalet 2015 fick partiet 8,5 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) stöds inför kommunalvalet av 8,1 procent, alltså mer än det partiet fick i riksdagsvalet 2015, 7,1 procent.

Svenska Folkpartiet får 4,5 procent. I riksdagsvaletvalet fick partiet stöd av 4,9 procent.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) får 4 procent. Det senaste resultatet i ett riksdagsval var 3,5 procent.

1.500 personer svarade på undersökningen.

Danmark: Det ledande partiet i den borgerliga regeringen och dess stödparti tappar väljare. Nytt högerpopulistiskt parti klarar spärren

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 21 december publicerades en ny mätning från Greens, gjord för Børsen.

Socialdemokratiet 26.7 procent
Radikale Venstre 7,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 15,9 procent
Dansk Folkeparti 16,1 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,2 procent
Nye Borgerlige 2,7 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,5 procent
Radikale Venstre 5,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4.4 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 6,3 procent
Venstre 17,9 procent
Dansk Folkeparti 16,5 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 6,9 procent
Nye Borgerlige 2,1 procent

Både enligt den sena

Danmark: Invandringsministern mest populär bland väljarna

Den hårdföra invandringsministern Inger Støjberg, Venstre, får det högsta betyget av danskarna i en mätning, gjord av Gallup för Berlingske. På andra plats kommer statsminister Lars Løkke Rasmussen från samma parti, och på tredje respektive fjärde plats finansminister Kristian Jensen och skatteminister Karsten Lauritzen, också de från Venstre.

På sjätte plats hamnar en företrädare för en av de två nya koalitionspartierna, Søren Pape Paulsen från Konservative Folkeparti. Han är ny justitieminister.

Danskarna tillfrågas i den här undersökningen också om ifall de tycker att breddningen av regeringen har gjort den bättre eller sämre, och där är det jämnt mellan huvudalternativen. 28 procent tycker att det har blivit bättre, medan 28 procent tycker att det har blivit sämre. Aningen fler, 30 procent, tycker att regeringsbreddningen inte har gjort någon skillnad.