Ísland: Ny borgerlig trepartiregering

10 januari 2017 20:44 | Politik | Inga kommentarer

Stommen i Íslands nya borgerliga regering, med fem ministerposter (+ talmansposten), blir Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet). Det mer liberala Viðreisin (Renässans) får tre ministerposter och det likaledes liberala Björt framtíð (Ljus framtid) två. Men det talas också om ytterligare en ännu inte inrättad ministerpost.

Statsminister blir Bjarni Benediktsson, ledare för det stora borgerliga, både liberala och konservativa Självständighetspartiet. Däremot är det ännu inte klart vilka som ska ha de olika fackministerposterna – jag ber att få återkomma till detta.

EU-anslutningsfrågan avgörs inte nu utan aktualiseras i slutet av mandatperioden, då det eventuellt kan bli en folkomröstning i frågan.

En översyn kommer att göras av jordbrukspolitiken, senast 2019. Också frågan om fiskekvoterna ska ses över.

Ökade resurser till sjukvården aviseras. Anslagen ska gå till att korta vårdköerna och att sänka patientavgifterna.

Vad mera exakt löftena om höjd pensionsålder, satsningar på äldrevården och förlängd föräldraledighet innebär återstår att se.

Ett filmiskt fyllepurgatorium

10 januari 2017 17:14 | Film | 2 kommentarer

Edward Albee skrev 1962 sin mycket uppmärksammade pjäs ”Who’s Afraid of Virginia Woolf?” (”Vem är rädd för Virginia Woolf?”). Den kom 1966 att, med samma namn, också bli film i regi av Mike Nichols och fick svensk premiär hösten 1966. Vid oscarsgalan 1967 belönades den med fem Oscar.

Bland dem som belönades fanns filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare, Elisabet Taylor i rollen som Martha, men jag skulle för egen del gärna ha sett, att även Richard Burton, som spelade hennes man George (och i verkligheten var gift med henne två gånger av i hennes fall sammanlagt åtta giftermål), också hade fått en Oscar. Nu gick det andra priset, om vi ser till skådespelarna, i stället till kvinnan i det yngre par som också har framträdande roller i handlingen, Honey, spelad av Sandy Dennis. Den fjärde i handlingen, som har någon roll att tala om, är hennes man, Nick (George Segal).

Redan den här snäva personkretsen indikerar, att filmen är baserad på ett drama för scen, vilket ytterligare understryks av de få platserna där handlingen utspelas (i huvudsak Marthas och Georg’s hem och en vägkrog) men framför allt av den centrala roll dialogen har i handlingen.

Filmens George är en akademiker, som inte har nått högst upp på karriärstegen i det college i New England där han arbetar. Men han har lyckats gifta sig med Martha, dotter till collegets dean. Redan i filhandlingens början dricker framför allt hon för mycket. Och inte nog med det: det visar sig också, att hon har bjudit hem ett yngre par, som de tidigare på kvällen träffade på ett party – de känner alltså inte varann sen tidigare.

Under den ständigt underhållna och gradvis ökade fyllan, mästerligt skildrad på film, kryper så småningom lögnerna och livslögnerna fram. Honey, kvinnan i det yngre paret, som inte har fått något barn, har kanske i själva verket gjort en abort. Och den son, som vid 16 års ålder mitt under filmhandlingen visar sig ha omkommit i en bilolycka, är också ett fantasifoster av Martha och George, som inte kan få några barn – en av de oändliga tvekamperna mellan de här makarna blir att han inför det gästande paret tar livet av sonen/fantasifostret.

I övrigt är filmhandlingen rik på repliker och nyanser, som jag avstår från att försöka återge. De kommer bäst till sin rätt, om man själv ser filmen.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^