Politisk musik från det forna DDR

24 januari 2017 22:54 | Musik, Politik, Teater | 10 kommentarer

Jag har en av Sveriges största samlingar av politisk musik, på skiva och i sångböcker, har också själv redigerat ett par sångböcker med politiska sånger samt skrivit mapptext till skivor med politiskt innehåll. Det som ingår i mina samlingar är inte bara socialdemokratiskt material. Självklart innehåller min samling också till exempel kommunistiskt material, detta redan av skälet att socialdemokratins sångskatt också omfattar sånger som efter den kommunistiska rörelsens utbrytning sjöngs också i den nya politiska förgreningen, med samma text som tidigare eller med en modifierad eller ny text. Till det kommer att politiska vänsterrörelser har varit flitigare än de borgerliga partierna på att använda just sången som vapen. Åtskilligt i den kommunistiska sångtraditionen går naturligtvis inte att använda i den reformistiska delen av arbetarrörelsen, men man kan å andra sidan inte heller förneka, att till exempel ett politiskt mycket klandervärt samhälle som det östtyska rymde en rad teatermänniskor, sångskapare och artister som har lysande konstnärliga, ibland också faktiskt politiska sidor. Jag kan nämna till exempel Bertolt Brecht, Paul Dessau, Hanns Eisler, Gisela May, Helene Weigel och, faktiskt under en period, Wolf Biermann. Lotte Lenya har även hon, genom sitt äktenskap med Hanns Eisler och sina insjungningar av Brecht-texter, anknytning till den här gruppen.

Jag har dem alla på en mängd skivor, Brecht också i en mängd böcker samt på skiva: 20 CD med hela hans dramatik på tyska (jag har faktiskt en gång systematiskt lyssnat mig igenom allt det här!) och så en obeskrivligt rolig platta där hans förhörs av kommittén för kartläggning av oamerikansk verksamhet.

Den här inledningen är föranledd av att vi i förra veckan hade en återträff (seminarium plus middag) för gamla laboremiter från tidigt sextiotal här hos oss, och några av dem hade då med sig presenter. Av gamle vännen Nils-Åke Ericsson, som kommer i håg min vurm för politisk musik, fick jag i present dubbel-LPn ”100 Jahre deutsches Arbeiterlied. Eine dokumentation” (Eterna 8 10 015/16, 1973). Nils-Åke hade med mig i åtanke köpt ett begagnat exemplar med rätt medfaret konvolut men två helt orepade vinylskivor.

Ser man till sånghistorien i tysk arbetarrörelse, eftersom skivan utgavs i det dåtida DDR givetvis med tonvikt på den kommunistiska delen av den, täcker den åtminstone delvis också sådant som är känt bland tyska och andra socialdemokrater.

Som sig bör inleds den här sångsamlingen med ”Internationalen”, tyvärr i en lite för snabb och hurtig inspelning.

I ganska många fall har jag invändningen att materialet inte görs som unisont sjungna arbetarsånger ska låta och alltför ofta musikaliskt beledsagas av radioorkester, uppenbart mer van vid symfonier – den som sjunger solo betecknas till exempel som baryton och den övriga sången exekveras av en professionell kör.

Det här gör att jag ibland kanske inte uppfattar de musikaliska möjligheter originalen kan tänkas rymma.

Men framför allt sådant som väcker igenkännandets minnen väcker återhörandets glädje hos mig: ”Brüder zur Sonne, zur Freiheit”, ”Lied der Jugend” (”Det unga gardet”), Brechts-Eislers ”Solidäritetslied”, den klassiska koncentrationslägersången ”Die Moorsoldaten” och Paul Dessaus och Karl Ernsts sång ”Die Thälmann-Kolonne”, framförd av Ernst Busch och en kör av tyska spanienfrivilliga.

Under lyssnandet har jag också haft nytta av en östtysk sångbok som jag 1968 fick i present av min gamle kompis Anders Thunberg, känd bland annat som journalist på Dagens Eko, ”Mit Gesang wird gekämpft. Lieder der Arbeiterbewegung” (redaktör Inge Lammel, Diez Verlag, Berlin, 1967).

För egen del har jag aldrig varit i DDR, och till Östberlin kom jag först efter murens fall.