På glid

4 januari 2017 23:52 | Film | 5 kommentarer

Ruben Östlunds ”Turist” handlar om en familj på skidsemester i Alperna, Tomas (Johannes Bah Kuhnke), Ebba (Lisa Loven Kongsli) samt barnen Vera och Harry (Clara och Vincent Wettergren). Jag är, för att uttrycka saken återhållet, måttligt intresserad av skidåkning och skulle aldrig komma på idén att åka till ett vintersporthotell i Alperna, men här fångas jag ganska snart av den underliggande psykologin: verklighetsflykt, rädsla och tillkortakommanden.

Framför allt är det familjefadern Tomas som börjar flippa ur, instängd i samma rum som familjen och avskild från sitt normala (arbets)liv. Han flyr ut i korridoren, bryter till slut ihop, också inför barnen, när Ebba så småningom får honom att gå in igen. Som katalysatorer fungerar ett par andra hotellgäster, Mats (Kristofer Hivju) och Fanny (Fanni Metelius.) Som ni därmed redan har förstått, är en del av skådespelarna norska, och de talar också norska.

Filmhandlingen berättas delvis med hjälp av klichéer, hämtade ur skildhotellens verklighet. Somligt av det här är träffande och roligt, men för min del tror jag att filmen hade vunnit på att inte ha med den avslutande bussfärden med en icke kommunicerbar chaufför, som är nära att avsluta alla ombordvarandes liv genom att forcera en skyddsvall och förvandla bussen till en flygbuss i bokstavlig bemärkelse.

Annat, som när den här familjen åker nerför i tät dimma och pappan lämnar barnen för att leta efter mamman som har kommit bort från dem, är så dumdristigt att jag får lust att slå de vuxna på käften.

Men det finns ett huvudtema, om faderns bristande självkännedom, som faktiskt gör den här filmen mycket sevärd. Det som får mig att bortse från alla invändningar är det gradvisa avslöjandet av det till slut helt uppenbara: Tomas rids av rädslor som till och med får honom att överge sina egna barn.

Familjen har satt sig på skidhotellets veranda för att äta lunch. Och så hör man ett muller som gradvis tilltar i styrka: En väldig, allt större lavin mullrar ner från en av de omgivande alptopparna och närmar sig med förfärande hastighet verandan med alla lunchgästerna. Tomas springer sin väg, helt inställd på att rädda sitt eget liv. Ebba och barnen lämnar han, styrd av sin egen rädsla, åt sitt öde.

Nu krossar den här lavinen ändå inte hotellet eller dess veranda. Familjen klarar sig helskinnad. Tomas vill inte prata om det här, men det som har hänt har förvandlat hans själsliga skavsår till ett öppet sår.

Och barnen förstår mer än föräldrarna nog anar. Kan det här ända med en skilsmässa?

5 kommentarer

  1. Intressant att du anser att bussfärden i slutet av filmen är överflödig. Jag ser den scenen som filmens peripeti.

    Moderns agerande i bussen är exakt detsamma som det hon har så svårt att hantera när hennes man gör samma sak: hon rusar ut ur bussen för att rädda sig själv. Utan en tanke på att avkomman finns kvar i bussen.

    Dessutom är det den norske vikingen som tar den myndiga kvinnor-och-barn-först-rollen i bussen. Tvärtemot vad hans unga älskarinna tror om honom.

    Mina sympatier finns hela filmen igenom hos Tomas. Hans fru har en del att jobba med. Vi får vackert acceptera att vår partner bara är en människa med fel och brister. Det är inget vi har rätt att lasta den andre för. Besviken, ja, men anklaga, nej. Som jag ser det så är det hon som brister, som inte kan ta emot Tomas, när hans fasad krackelerar. Så nog är de lika goda kålsupare.

    Comment by anita lindblad — 2017 01 05 11:22 #

  2. Till Anita Lindblad: Jag tar till mig din tolkning av bussfärden.

    Comment by Enn Kokk — 2017 01 05 12:08 #

  3. Det fina med film (och konst överhuvudtaget) är att det inte finns något rätt eller fel, utan det står oss fritt att göra våra personliga tolkningar.

    Jag förvånades över min egen reaktion på filmen. Hade kanske trott att sympatierna skulle vara på kvinnans sida, men så blev det inte. Jag tycker hon reagerar både våpigt och egocentriskt.

    Scenen där han kommer bärande på henne, och hon reser sig och går bort från kameran när han släpper ner henne, tycker jag är svårtolkad. Hur uppfattar du den?

    Comment by anita lindblad — 2017 01 05 12:17 #

  4. Till Anita Lindblad: Också jag blev konfunderad över det märkliga slutet på hans räddningsaktion: Han har alltså letat reda på henne i den täta dimman, burit henne tillbaka till barnen (hur han nu orkade det) – och så ställer hon sig alltså upp och kan gå själv. Det ligger ju nära till hands att tolka det här som att hon helt enkelt prövade honom, hans lojalitet och vilja att ställa upp för henne. Samtidigt riskerade ju båda barnens säkerhet.

    Comment by Enn Kokk — 2017 01 05 14:00 #

  5. Exakt så gick mina tankegångar. Plötsligt var barnen totalt utlämnade till sig själva i en farlig miljö, medan föräldrarna var helt fixerade vid sitt relationsdrama.

    Jag var inte så begeistrad när jag såg filmen, men märker att den ändå väckt en hel del frågor. Det är inte alla filmer som gör det.

    Comment by anita lindblad — 2017 01 05 14:08 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^