Norge: Två nya mätningar dementerar att Arbeiderpartiet skulle ha tappat dramatiskt i stöd

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Jag publicerade här om dagen en opinionsundersökning, vars främsta kännetecken var en kraftig tillbakagång för Arbeiderpartiet. Jag ville se detta bekräftat innan jag trodde på resultatet, och min tveksamhet visade sig vara mycket befogad. Två färska mätningar visar helt andra resultat.

Kantar Norstats opinionsmätning för Norsk Rikskringkasting gjordes 3-9 januari och publicerades den 11 januari:

Høyre 24,5 procent (- 1,5 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,3)
Venstre 3,9 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 5,1 procent (+ 0,9)
Senterpartiet 6,1 procent (- 2,4)
Arbeiderpartiet 32,7 procent (- 1,1)
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent (- 0,9)
Rødt 1,5 procent (+ 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 2,4 procent (+ 0,7)

Här ligger alltså Venstre under fyraprocentsspärren och Miljøpartiet De Grønne som vanligt lågt.

InFacts mätning för Verdens Gang gjordes 5-9 januari och publicerades också den 11 januari:

Høyre 20,9 procent (+ 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 12,0 procent (+- 0)
Venstre 3,2 procent (- 1,3)
Kristelig Folkeparti 5,4 procent (+ 0,5)
Senterpartiet 8,9 procent (+ 2,4)
Arbeiderpartiet 36,9 procent (+- 0)
Sosialistisk Venstreparti 4,7 procent (- 0,1)
Rødt 2,2 procent (- 0,4)
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (- 0,3)

Slutsatserna om Venstre och MDG är desamma. Det den här undersökningen möjligen bekräftar i den tidigare, mer tveksamma undersökningen är att Senterpartiet klarar sig bra.

Peter Englunds minnen från unga år

Peter Englund utsågs 2011 till hedersupplänning, men han har sedan inte setts till så mycket vid de årliga middagarna för dessa på Uppsala slott – jag inbjuds till dessa i egenskap av make till en annan hedersupplänning. Jag klandrar honom inte för det – 2002 valdes han in i Svenska Akademien och 2009-2015 hade han den tidskrävande uppgiften som dess ständige sekreterare.

Det här är en intressant karriär för en gammal rabulist. I ungdomen var han radikal SSUare i hemstaden Boden, satt även i verkställande utskottet för Norrbottens SSU-distrikt. Dessutom var han, som många unga på den tiden, FNLare. Englund engagerade sig också i trotskistiska Offensiv, vilket ledde till att SSU uteslöt honom.

Därefter har han inte vad jag vet varit partipolitiskt aktiv.

”Jag kommer ihåg” (Natur & Kultur, 2016), ett collage av minnesbilder av närmast skönlitterär karaktär – Englund är ju annars historiker, läsvärd även som sådan – handlar dock inte om någondera av det nämnda, helt naturligt eftersom boken är ett collage av korta minnesbilder från hans tidiga år i främst 1960-talets Boden, med Virginia Woolfs formulering ”that great Cathedral space which was childhood”.

Englund är född 1957 och alltså 20 år yngre än jag, som är född 1937. Ändå finns det oerhört mycket bland hans minnesfragment som också jag minns från mina egna unga år på 1950-talet: böckerna om tvillingdeckarna och Singleton, ”Frukostklubben” med Sigge Fürst, Snoddas, Arne Tammer som skulle lära oss att bygga upp musklerna, Coca Cola och Cuba Cola och naturligtvis Portello, att man vintertid kunde honka efter en bil, ettöringarna och tvåöringrna och femöringarna i koppar (samt ettöresgodis). Annat av det han berättar kom jag i kontakt med under våra barns uppväxttid, sådant som Enid Blytons Fem-böcker, Dag Hammarskjölds död, neurosedynskandalen, Towa Carson, serietidningen ”Bang!,”, ”Bröderna Cartwright” i TV, filmerna om Eddie Constantine, mordet på John Kennedy, Perry Mason och Della Street i TV, Ingemar Johansson i titelmatch i TV, mackarna som hette OK, Shell, BP, Gulf, Koppartrans och Caltex (fast jag minns OKs föregångare IC också), Sveriges bilradio, ja så där kunde man fortsätta.

Annat, som jag också minns, till exempel Lego och ”Modiga mindre män”, förknippar jag mer med mina barn.

Ingenting av det här är ordnat i tidsföljd, och det enda som styr den inbördes ordningen i de här minnesbilderna, från 1 till 658 (den sista handlar om den första utlösningen), är ibland hjärnans sätt att gärna arbeta associativt. Samtliga, med ett undantag, börjar alla med ”Jag kommer ihåg…”. Undantaget är ”Jag kommer inte ihåg raketost.”

För egen del finner jag Peter Englunds minnesbilder mycket välfunna och dessutom roande.

Ska jag säga något kritiskt är det att denne ledamot av Svenska Akademien ett par gånger skriver ”nedanför mormor och morfars hus” och ”mormor och morfars telefonnummer”. I det femtiotalsläroverk där jag lärde mig grammatik och språkregler fick vi lära oss att skriva ”mormors och morfars”.

* * *

Den här boken fick jag i julklapp av min dotter Kerstin, född 1969. Hon delar min vurm för 1950- och 1960-talens läsksorter, bland dem Portello.