Intermezzo, 1936 års originalversion

2 januari 2017 23:32 | Film | Inga kommentarer

Filmen ”Intermezzo” har spelats in två gånger, båda med Ingrid Bergman i en av bärande rollerna. Den svenska originalversionen i regi av Gustaf Molander och med manus av Molander och Gösta Stevens, gjordes 1936. 1939 gjordes i USA en ny engelskspråkig version, i princip efter samma manus men med ny regissör och nya skådespelare, bortsett alltså från Bergman i samma roll.

Men den här texten handlar alltså om originalversionen från 1936.

Den är klart sevärd, även om den är starkt tidspräglad, i sin syn på äktenskapet vad jag förstår till och med präglad av en ännu äldre tids moral, och dialogen i filmen känns ibland en smula teatralisk. Lite för lite utnyttjas de växlande miljöer handlingen utspelas i, men Åke Dahlqvists foto är ändå berömvärt.

Eftersom det är en film med två musiker i de ledande rollerna, har filmen fått sitt namn efter Heinz ProvostsIntermezzo” (och den innehåller också andra kända musikstycken). Handlingen kräver instrumenthantering av både Gösta Ekman den äldre, som är violinist i rollen som virtuosen Holger Brandt, och av hans ackompanjatris Anita Hoffman, spelad av Ingrid Bergman, och eftersom ingen av dem ju var musiker, fick man – skickligt, måste jag säga: man tror verkligen att det är skådespelarna som spelar – här ta assistens av yrkesmusiker.

Anita Hoffman, alltså Bergman, kommer in i familjen Brandts hem i egenskap av pianolärare åt dottern i huset, Ann-Marie (Britt Hagman), och har till att börja med, förutom med henne, mest att göra med modern i huset, Margit Brandt (Inga Tidblad), som enligt tidens sed i de välbärgade klasserna ägnar sig åt barn och hem, det senare dock med hjälp av anställd personal. Hon har inte velat följa med maken/violinisten på hans senaste turné, vilket väl har skapat en smula avstånd mellan dem, och när han så kommer hem, dras han till den unga och vackra och, som det visar sig, mycket pianokunniga Anita Hoffman. Tycke uppstår men skildras mycket återhållet, så även när det här uppenbart får inslag av erotisk samvaro. De båda träffas ute på en känd stockholmskrog, och trots en viss försiktighet finns där ögon som känner igen den berömde violinisten och per brev underrättar fru Brandt. Till slut konfronterar hon honom med vad hon har fått veta, och det hela slutar med att han bryter upp från hemmet, där, förutom hustrun och dottern, också en lite äldre bror till Ann-Marie, Åke, väl spelad av Hasse Ekman, finns.

Lägligt nog har Holger Brandts ackompanjatör Thomas Stenberg (Hugo Björne) beslutat sig för att göra något annat, så Brandt städslar i stället sin nya kärlek som ackompanjatris. Det funkar bra, men under en andhämtningspaus i Alperna, i en liten by i Tyrolen, nås Anita av ett brev från Musikaliska akademien om ett stipendium på 5.000 kronor – märk att det här utspelas i mitten av 1930-talet. Hon tänker först avstå från stipendiet men tackar sen ja till det i alla fall.

Både vi som ser filmen och Anita lägger nämligen märke till att Holger Brandt också längtar efter sin familj – han köper till exempel en present åt dottern, och inte heller kommer han till skott när det gäller den väntade skilsmässan.

Frun skickar också brev på brev till honom. Ändå dröjer det sen lång tid innan han tar sig före att åka till Stockholm.

Han går med sitt presentpaket till dotterns skola och får där syn på henne tvärs över gatan. Där, bland andra skolbarn, ser dottern plötsligt sin pappa, ger upp ett glädjerop och störtar mot honom över gatan. Som dess värre är biltrafikerad. Och så blir flickan överkörd.

Här stegras åter tempot och dramatiken i filmhandlingen. Flickan förs medvetslös till ett sjukhus, och pappan följer med, får där en nervös väntan på besked från ansvarig läkare.
Som till slut meddelar att flickan kommer att klara sig.

Under tiden anländer också mamman och flickans bror till sjukhuset, och den otrogne och försumlige pappan kan både ställa till rätta och förenas med sin hustru i en omfamning som andas både botgöring och uppflammande gammal kärlek.

Lite väl mycket idyll på slutet således, men väldigt många i den tidens filmpublik ville säkert se ett sådant slut.

Ísland: Ny borgerlig trepartiregering på gång

2 januari 2017 13:53 | Politik | Inga kommentarer

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent

Eftersom valet inte resulterade i någon given lösning av regeringsfrågan, har budet att bilda ny regering sedan i tur och ordning gått till ledarna för Självständighetspartiet, De vänstergröna och Piratpartiet men inte lett till någon koalitionsregering, som kunde ha fått majoritet i Alltinget. För det fordras stöd av minst 32 av de sammanlagt 63 ledamöterna. Hittillsvarande försök att bilda ny regering har alla stupat inte bara på motvilja att samverka över blockgränserna utan också på att det inom blocken har funnits så starka motsättningar i vissa sakfrågor, att regeringssamverkan inte har ansetts möjlig.

Nu ser Ísland till slut ändå ut att få en borgerlig majoritetsregering, om än med knappast möjliga majoritet. Den skulle i så fall bestå av det stora borgerliga partiet, Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) med 21 mandat, det nya borgerliga partiet Viðreisin (Renässans), en mer liberal utbrytning ur liberalkonservativa Självständighetspartiet, med 7 mandat och så det likaledes liberala Björt framtíð (Ljus framtid), som i valrörelsen var en del av oppositionen och som i valet fick 4 mandat. De här partierna har tillsammans just de nödvändiga 32 mandaten.

En av valets stora förlorare, Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som också är borgerligt men inriktat på att slå vakt om sina väljares, främst bönders, intressen, vill de två sista av de ovan nämnda tänkta koalitionspartierna inte ha med i regeringen, men det finns naturligtvis enskilda frågor, främst penningpolitiken, där detta före detta regeringsparti kan tänkas göra gemensam sak med en regering av det slag, som nu tycks vara på gång.

På de andra två stora knäckfrågorna tycks de regeringsbildande partierna nu ha nått kompromisslösningar.

Renässans tycks få en lösning på den fråga, EU-anslutningsfrågan, som utgjorde den främsta grunden för dess bildande, som till stor del skedde i form av en utbrytning ur Självständighetspartiet. Enligt ännu inte officiellt bekräftade uppgifter ska man nu ha kommit överens om en prövning av frågan i två steg. Först ska man genomföra en folkomröstning om frågan om förhandlingarna om EU-medlemskap ska återupptas. Sen ska ytterligare en omröstning hållas om medlemskapet, då förstås med förhandlingsresultatet som grund.

Man ska då veta, att inte bara Framstegspartiet är starkt emot en EU-anslutning – även Självständighetspartiet är EU-skeptiskt. Det senare är också Gröna vänsterns hållning. Medan det numera mycket lilla socialdemokratiska partiet är för EU-anslutning.

Något slags liberalisering av fisket, ja till och med jordbrukspolitiken, tycks också vara på gång.

Finland: Stödet för den borgerliga regeringen minskar

2 januari 2017 11:58 | Politik | Inga kommentarer

Den borgerliga regeringen – Centern (Suomen Keskusta), Samlingspartiet (Kokoomus) och Sannfinländarna (Perussuomalaiset) – minskar i popularitet enligt en mätning som Taloustutkimus har gjort för kvällstidningen Iltalehti. Regeringen stöds nu av bara 39 procent. I maj stöddes regeringen av 45 procent.

De tillfrågade – drygt 1 200 finländare deltog i undersökningen – var bland annat missnöjda med statsminister Juha Sipiläs (c) ledarstil och kritiska till regeringens invandringspolitik.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^