På glid

4 januari 2017 23:52 | Film | 5 kommentarer

Ruben ÖstlundsTurist” handlar om en familj på skidsemester i Alperna, Tomas (Johannes Bah Kuhnke), Ebba (Lisa Loven Kongsli) samt barnen Vera och Harry (Clara och Vincent Wettergren). Jag är, för att uttrycka saken återhållet, måttligt intresserad av skidåkning och skulle aldrig komma på idén att åka till ett vintersporthotell i Alperna, men här fångas jag ganska snart av den underliggande psykologin: verklighetsflykt, rädsla och tillkortakommanden.

Framför allt är det familjefadern Tomas som börjar flippa ur, instängd i samma rum som familjen och avskild från sitt normala (arbets)liv. Han flyr ut i korridoren, bryter till slut ihop, också inför barnen, när Ebba så småningom får honom att gå in igen. Som katalysatorer fungerar ett par andra hotellgäster, Mats (Kristofer Hivju) och Fanny (Fanni Metelius.) Som ni därmed redan har förstått, är en del av skådespelarna norska, och de talar också norska.

Filmhandlingen berättas delvis med hjälp av klichéer, hämtade ur skildhotellens verklighet. Somligt av det här är träffande och roligt, men för min del tror jag att filmen hade vunnit på att inte ha med den avslutande bussfärden med en icke kommunicerbar chaufför, som är nära att avsluta alla ombordvarandes liv genom att forcera en skyddsvall och förvandla bussen till en flygbuss i bokstavlig bemärkelse.

Annat, som när den här familjen åker nerför i tät dimma och pappan lämnar barnen för att leta efter mamman som har kommit bort från dem, är så dumdristigt att jag får lust att slå de vuxna på käften.

Men det finns ett huvudtema, om faderns bristande självkännedom, som faktiskt gör den här filmen mycket sevärd. Det som får mig att bortse från alla invändningar är det gradvisa avslöjandet av det till slut helt uppenbara: Tomas rids av rädslor som till och med får honom att överge sina egna barn.

Familjen har satt sig på skidhotellets veranda för att äta lunch. Och så hör man ett muller som gradvis tilltar i styrka: En väldig, allt större lavin mullrar ner från en av de omgivande alptopparna och närmar sig med förfärande hastighet verandan med alla lunchgästerna. Tomas springer sin väg, helt inställd på att rädda sitt eget liv. Ebba och barnen lämnar han, styrd av sin egen rädsla, åt sitt öde.

Nu krossar den här lavinen ändå inte hotellet eller dess veranda. Familjen klarar sig helskinnad. Tomas vill inte prata om det här, men det som har hänt har förvandlat hans själsliga skavsår till ett öppet sår.

Och barnen förstår mer än föräldrarna nog anar. Kan det här ända med en skilsmässa?