Galago i nytt format

Jag har läst och prenumererat på Galago oerhört länge, men sen har jag inte fått någon tidning på ett bra tag. Att jag inte har reagerat på det sista har att göra med att den bara utkommer med fyra nummer per år, och eftersom jag läser en mängd serietidningar är det då inte alldeles lätt att komma på att en saknas bland dem som fortfarande kommer ut.

Här om dan hittade jag dock 2016 års senaste nummer (nummer 125 om man räknar från starten) i en tidningsaffär där jag ofta handlar och köpte den, lite överraskad över att den fanns där och dessutom hade ändrat format till klassiskt serietidningsformat. Också annat var annorlunda: Jag saknade den presentation av bidragsgivarna som förr fanns i varje nummer.

Jag är inte särskilt priskänslig men fann, när jag läste det här numret, att innehållet inte motsvarar det tidningen kostar, 89 kronor.

I en redaktionell text i början av det här numret fann jag också något som kanske är förklaringen till att jag inte har fått Galago fastän det aldrig har varit min avsikt att sluta läsa den. Redaktionen skriver, att det kostar skjortan att skicka fakturor på posten och vill att läsarna i stället för egen maskin ska skicka 25 spänn i månaden till Galago via autogiro. Eftersom jag är andligt släkt med Kapten Stofil gör jag aldrig något sådant. För min del går jag med mina räkningar – föreningsavgifter, prenumerationer med mera – till Forex Bank och betalar där med kontanta pengar, något som man inte längre kan göra i de vanligaste bankerna.

Nå, naturligtvis kan jag faktiskt ha missat en prenumerationsfaktura, till exempel inte förstått att jag skulle använda en som möjligen var bilaga i tidskriften, men hade jag när det begav sig fått en påminnelse – jag läser till exempel mejl som det inte kostar skjortan att skicka – hade jag självklart betalat. Nu får jag stå ut med att jag har fått en helt oplanerad lucka i min digra Galago-samling i sommarhuset i Öregrund.

Om det finns några skäl att återuppta prenumerationen återstår att se – det nummer av Galago jag nu har fått tag på och läst hör verkligen inte till de bästa jag har tagit mig igenom.

Rätt mycket är risigt tecknat i den stil Galago dess värre allt för länge har odlat. Men också de serier som i formellt avseende går an – som Ellen Greiders, Karolina Bångs samt David Liljemarks och Jimmy Wallins – har det gemensamt, att de saknar avslut och poäng.

Poäng finns faktiskt i Thomas Olssons ”Rogert möter Roger Mogert”, men hur många utöver mig finns det bland Galagos läsare som ens känner till det här stockholmska borgarrådet?

Norge: Liberalerna åter under spärren

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Ipsos MMI har för Dagbladet under perioden 23-25 januari gjort en opinionsundersökning som publicerades den 28 januari:

Høyre 22,9 procent (- 0,4 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,8 procent (+ 0,8)
Venstre 3,7 procent (- 1,1)
Kristelig Folkeparti 4,9 procent (+ 0,9)
Senterpartiet 8,0 procent (+ 1,2)
Arbeiderpartiet 35,3 procent (- 2,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,0 procent (+ 1,6)
Rødt 1,5 procent (+- 0)
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent (+- 0)

Den här undersökningen gjordes bara snäppet efter den undersökning från ett annat företag jag publicerade bara för ett par dar sen. Resultaten är också påfallande lika, dock med skillnaden att liberala Venstre här ligger under spärren.

Finland: Ordförandebyte i Sannfinländarna i mer främlingsfientlig riktning?

Att bli regeringsparti blev inte den framgång för Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som väl både partiledning och anhängare hade hoppats på. I mätning efter mätning är partiet nu, jämfört med i förra riksdagsvalet, nere på en rekordlåg nivå. Partiets ordförande, Timo Soini, har försökt lugna anhängarna med att det nog snart vänder, men hans eget långa dröjsmål med att ge besked om ifall han ställer upp för omval i valet av partiordförande på partikongressen har fått många inom och utom partiet att börja spekulera om efterträdare på partiledarposten.

Den som har seglat upp som främsta namn i de här spekulationerna är Juha Halla-aho, som har suttit i EU-parlamentet för partiet men tydligen inte tänker återvända dit. Halla-aho är en mer karismatiskt politiker än Soini men har främst utmärkt sig för sina markant främlingsfientliga åsikter.

Kantar-TNS har för Helsingin Sanomat gjort en mycket intressant opinionsmätning om hur sannfinländska väljare respektive väljare i allmänhet ser på Soini respektive Halla-aho. 1.001 personer har tillfrågats.

Frågar man väljare i allmänhet vinner Soini med 62 procent mot 17 för Hallo-aho.

Men bland Sannfinländarna väger det nästan jämnt: 49 procent för Soini och 48 procent för Halla-aho.

Hur detta påverkar Soinis beslut att ställa upp eller inte ställa upp i ordförandevalet återstår att se.