Gamla laboremiter på återträff/seminarium

20 januari 2017 16:05 | Mat & dryck, Politik | Kommentering avstängd

I går, torsdag, hade vi ett antal gamla laboremiter från första halvan av 1960-talet på återträff, samtidigt seminarium, hemma hos oss i Uppsala.

Laboremus, i dag en studentklubb men då fortfarande med till exempel fackföreningsfolk bland medlemmarna – en förening för tanke- och kroppsarbetare, för att citera dåtidens stadgar – hade sin storhetstid, numerärt så väl som verksamhetsmässigt, under 1960-talet. 1960-1961, när jag var föreningens ordförande, fördubblades medlemsantalet från 125 till 254 medlemmar och växte året därpå – jag var då vice ordförande – till 322. I mitten av 1960-talet var föreningen uppe i drygt 500 medlemmar – som mest hade den över 600 betalande medlemmar. Laboremus blev i och med det här den ledande studentföreningen i Uppsala, och då ska man komma i håg, att antalet studenter på den tiden var betydligt färre än i dag.

Jag tänker inte plåga er med alla aktiviteter, inte bara om politik utan också om kultur, med mycket kända föredragshållare, publikdragande debatter med mera som bidrog till det här. Men det intressanta åtminstone i just det här sammanhanget är att Laboremus, inom socialdemokratins ram, stod för en utpräglat radikal linje och ofta fanns i det politiska intressets framkant. Vi diskuterade jämlikhet och jämställdhet, på ett radikalt sätt även ekonomisk demokrati. Vi stod för ett brinnande internationellt engagemang, när det gällde till exempel Sydafrika och Vietnam, och vi var häftigt mot EEC (dagens EG). Atomvapenmotståndet var likaså stort.

En intressant effekt av det här är att den helt överväldigande delen av dåtidens laboremiter fortfarande finns kvar inom socialdemokratin, än i dag till och med är radikala socialdemokrater, även om en och annan har blivit vänsterpartist eller har varit SKPare; några har förstås också tröttnat på socialdemokratin som den ser ut i dag, detta utan att för den skull gå med i något annat parti.

Birgitta och jag har deltagit i någon återträff med gamla studentförbundare, men där har vi mest bara mött lite yngre människor från det efter perioden av SSU-anslutning även av studentklubbarna återbildade Socialdemokratiska studentförbundet. Varför så få av de många aktiva från det gamla studentförbundet inte har synts i de här sammanhangen kan man ha teorier om, men det är inte ämnet för den här betraktelsen.

På min tid i Laboremus hade vi vårbrytningar, dit vi inbjöd laboremiter ur äldre generationer – vi listade dem vi visste var de bodde och om de fanns kvar i livet – och många kom faktiskt till de här vårbrytningarna med middag på restaurang, och några av dem ombads att berätta minnen från deras egen laboremustid.

När Birgitta förra året i samband med en födelsedagsuppvaktning träffade vår gamle vän från laboremustiden Sverker Gustavsson, professor i statskunskap här i Uppsala, började de prata om att samla en del av de gamla laboremusaktiva på 1960-talet, och efter lite mejlväxling bjöd Birgitta in så många som får plats runt vårt längsta bord, när det är förlängt med alla tre iläggsskivorna, utöver mig och Birgitta

Villy Bergström
Nils-Åke Ericsson
Agneta Guillemot
Sverker Gustavsson
Sven-Olov Larsson
Irma Ridbäck
Lars Rudebeck
Per Silenstam
Hans O Sjöström

Ytterligare två hade fått inbjudan, men Karin Rudebeck kunde inte komma på grund av utlandsresa, och Anna-Greta Leijon måste i sista stund tacka nej, eftersom hon hade drabbats av feber efter en hjärtoperation.

Märk att vi hade bjudit gamla vänner från sextiotalets Laboremus utan att fästa avseende vid deras nuvarande politiska hemhörighet och värderingar.

Det diskussionsämne Sverker och Birgitta hade valt för den här träffen var populismens växande roll i både svensk och övrig europeisk politik (i dag i hög grad också amerikansk). Birgitta ledde det här rundabordssamtalet, som inleddes av Sverker – han hade för övrigt till deltagarna i förväg skickat kopior av två av honom skrivna och publicerade essäer i ämnet, dels ”Populismens utbrott beror på nyliberalismens djupverkan” i Respons nummer 5 2016, dels en recension av fyra relevanta böcker, Björn Elmbrants ”Innan mörkret faller – ska 30-talet hinna i kapp oss?”, Bengt Lindroths ”Väljarnas hämnd – nationalism och populism i Norden”, Thomas Pikettys ”Kan vi rädda Europa?” och Per Svenssons ”Vasakärven och järnröret – Sverigedemokraterna och den långa bruna skuggan från 30-talet”.

Jag ska här inte referera vare sig artiklarna eller Sverkers muntliga inledning, bara passa på att nämna, att Bengt Lindroth var medlem i Laboremus och en av mina efterträdare som redaktör för studentförbundets tidskrift Libertas.

Alla de församlade bidrog med intressanta synpunkter, men eftersom varken jag eller någon annan har fört något protokoll, avstår jag från att försöka skriva ett referat.

I stället väljer jag att skriva om något där jag befinner mig på mer säker mark, mina egna synpunkter. Inte så att jag heller i det fallet har något manus att utgå från, men jag ska försöka sammanfatta det jag sa i mitt huvudinlägg och sen återkom till.

I min ungdom på 1950-talet i den lilla byn Juniskär 18 kilometer söder om Sundsvall var nästan alla som bodde där sossar och, i några fall, kommunister – dessutom fanns det småjordbrukare som var bondeförbundare av den gamla sorten, men en småbrukare på deltid som också var industriarbetare var sosse och prenumererade på S-tidningen Nya Samhället – det senare gjorde också vår hyresvärd, muraren Kjell Nordin. Det fanns ingen socialdemokratisk partiorganisation där i vår utkant, men några av byns byggnadsjobbare ställde upp före valen och satte upp valaffischer.

Den här klasspräglade boendestrukturen fanns fortfarande också i vissa delar av Uppsala, när jag hösten 1959 flyttade hit för att börja plugga vid universitetet.

Jag blev ju tidigt hyperaktiv i Laboremus och blev då också bekant med många i dåtidens parti och fackföreningsrörelse i Uppsala. En kille, som tog över som SSU-ombudsman, Sören Thunell (med eget ursprung i Kolsva), blev jag mycket god vän med, och eftersom Sören imponerades av vad jag och andra hade åstadkommit med Laboremus, rekryterade han mig och Hans O Sjöström till SSUs kretsstyrelse. Vid ett tillfälle tog han med mig till en ungdomsgård i sossetäta Salabackar, där vi visade en film om rasförtryckets Sydafrika och jag pratade om kampen mot apartheid.

Det här var uppenbarligen okänd mark för ungdomarna på den här ungdomsgården, och efteråt kom det fram två killar som satte sig bredvid mig, och den ene frågade:

– Är du sosse?

Jo, det var jag ju – hade aldrig varit något annat.

Killen som frågade: – Det var bra det. Annars kunde du ha åkt på stryk.

Och eftersom jag ju själv kom från en miljö, där man klassificerade människor efter skalan ”vi här nere, ni där uppe”, fann jag mig, begrep.

Jag berättade det här som en bakgrund till en analys av hur delar av den gamla arbetarklassen i dag har börjat rösta på populistiska högerpartier, i vårt fall Sverigedemokraterna.

Förr, när hela bygder och stadsdelar röstade på ett visst sätt, skedde detta mer på grund av socialt och politiskt ledarskap inom gruppen än på grund av kunskap om till exempel marxistisk klassteori. Viktigare var handfasta sociala förbättringar och några få prioriterade mål.

Men sedan, kan man säga, blev den samhällsledande arbetarrörelsen offer för sin egen framgång. Breddad utbildning, bättre ekonomiska villkor för många och flyttning till nya och dyrare bostäder förde delar av arbetarklassen till nya områden även för boendet. Kvar blev, nu utan den politiska ledning de tidigare hade haft, delar av arbetarbefolkningen, som nu fick ny konkurrens om enklare jobb av invandrare och flyktingar. De här människornas röstande på Sverigedemokraterna handlar nog i grunden mer om rädsla än om rasism.

En slutsats av detta är att vi åter måste våga tygla marknaden, göra samhället tryggt att bo och leva i igen också för dem som inte är så kapabla och initiativkraftiga.

* * *

Samtalet fortsatte också under den måltid Birgitta hade lagat och serverade: ugnsstekt kyckling, ris och sallad och som avslutning fruktsallad, egenbakta kakor och kaffe/te.

Och jag tror flera av de närvarande önskade en fortsättning.