Högst sevärd film om Olof Palme

Maud Nyström (regi) och Kristina Lindström (regi och manus) gjorde 2012 en högst sevärd långfilm om Olof Palme – filmen heter kort och gott ”Palme”. Den behandlar förstås också mordet, men handlingen spänner över hela hans liv: hans högborgerliga familjebakgrund, faderns tidiga död, åren på skolan i Sigtuna, USA-vistelsen och hans politiska radikalisering, tiden som studentpolitiker, Tage Erlanders upptäckt av den unge Palme, åren som statsråd och valet av honom till socialdemokratisk partiledare efter Erlander, mer privat giftermålet med Lisbeth och sedan de tre sönerna Mattias, Mårten och Joakim, vilka medverkar i filmen och generöst har lånat ut privat, tidigare inte visat filmmaterial.

Bland de intervjuade finns en rad ledande politiker från Palmes tid, även samtida borgerliga politiker som naturligtvis så här i backspegeln visar respekt men heller inte döljer kritiska synpunkter. Och som sig bör får vi möta dåtida kulturpersonligheter som Harry Schein, även sådana som av olika anledningar hamnade i konflikt med Palme, socialdemokratin eller den dåtida staten, personer som Ingmar Bergman, Astrid Lindgren och Tage Danielsson.

Det här för mig naturligt över till att konstatera, att den här filmen om Palme och Palme-eran verkligen inte undviker kontroversiella ämnen som IB-avslöjandet och striden om kärnkraften. Och det här tycker jag är bra, både som filmkritiker och som gammal socialdemokrat. Dessutom var Palme en så stor politiker, att hans minne också tål en allsidig och sanningsenlig bild.

Vad som gör den här filmen så levande är också att den visar, att Palme aldrig drog sig för att ge sig rakt in konflikter, ibland svåra sådana. Ingen hade till exempel krävt, att han skulle ge sig rakt in i Norrmalmstorgs-dramat, vilket han själv valde att göra. Som utbildningsminister gick han rakt in i getingboet på Kårhuset i Stockholm. Och i samband med julbombningarna i Vietnam riktade han en inte det minsta inlindad kritik mot USA, och det finns också berömda och ofta citerade palmeuttalanden om till exempel Tjeckoslovakien och Spanien. När det gällde gruvkonflikten i Kiruna fick medarbetarna nästan bokstavligt hålla kvar honom i Stockholm.

Fast samma fighting spirit fungerade inte riktigt i närbildssändningar i TV av debatter med Thorbjörn Fälldin.

Palmes taktik i det stycket lönade sig inte – TV-tittarna tyckte synd om centerledaren, som fick sympatierna.

Men ändå, sammantaget: åren med Olof Palme var en enastående era i svensk politik. Och på den tiden var svensk socialdemokrati aldrig, ens när den drabbades av bakslag i val, på reträtt.