Till Harry Martinson med dedikation från samtidens alla betydande författare

19 december 2014 16:20 | Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Tidigare i år fick jag ett brev från Harry Martinson-sällskapet med en förfrågan om att skriva en text till sällskapets årsbok, som till tema skulle ha gåvoböcker till Harry med dedikation från deras respektive författare. I mitt fall handlade det om första delen av Tage Erlanders memoarer, ”1901-1939”. ”Harry Martinson med tack för allt Du betytt för vår generation”, löd Tage Erlanders dedikation.

Och jag skrev gärna, om hur äldre tiders politiker – inte bara akademiker som Tage Erlander och Olof Palme utan också politiker med proletärt ursprung som Gunnar Sträng – var läsande människor, och om hur äldre tiders arbetarrörelse också var en bildningsrörelse.

Årsboken, ”Till Harry från… Dedikationer i Harry Martinsons bibliotek” (redaktörer Gunilla Aldén, Johnny Karlsson, Bertil Knoester och Åke Widfeldt, Martinson-sällskapet / Vekerum förlag, 2014), har just utkommit och visar sig vara inte bara en källa till Martinsons eget författarskap utan också till hans litterära samtid i mycket vid mening.

Att Martinson har fått böcker av andra nobelpristagare, utöver Eyvind Johnson som han delade pris med även Pär Lagerkvist och Ivo Andrić är närmast självklart, men trots att Martinson inte var någon hängiven deckarläsare, har han också fått ”Tiga är silver” från dess författare, Stieg Trenter. Bland dem som har skickat egna böcker med dedikation finns till exempel Karl Gerhard och Evert Taube.

Jag fylls av både värme och visst vemod när jag ser listan över de författare som alla har skickat egna böcker med personlig hälsning till Harry Martinson, sådana som Werner Aspenström, Tage Aurell, Gunnar Björling, Karin Boye, Rabbe Enckell, Carl-Emil Englund, Nils Ferlin, Per Anders Fogelström, Jan Fridegård, Elsa Grave, Hjalmar Gullberg, Lars Gyllensten, Lars Görling, Piet Hein – den här namnuppräkningen kunde göras mycket längre.

Samtidigt slås jag av att flera av de ovan nämnda och ännu fler av de onämnda författarna förmodligen är sorgligt okända för dagens bokläsande allmänhet, i vart fall den yngre delen av den. Förr fanns ett representativt urval böcker, skrivna av alla någorlunda betydande författare, tillgängligt i bokhandeln, ofta då i pocketutgåvor. I dag får man vara glad över att Modernista åter lyfter fram böcker ur av de stora förlagen försummade författarskap.

Ni som vill ha en introduktion till ett antal sådana författarskap rekommenderas att köpa Harry Martinson-sällskapets årsbok. Den kostar 262 kronor inklusive frakt. Boken kan beställas från Holje bok, Box 14, 293 21 Olofström, telefon 045491542, info@holjebok.se.

Finns det ett liv i jul och efter jul?

18 december 2014 22:30 | Mat & dryck, Media, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har ju verkligen inte lust att göra bloggen till en dagbok över mina fysiska krämpor – envist har jag därför skrivit om andra och för flertalet intressantare ämnen – men sanningen är att jag inte alls har mått bra under den senaste tiden.

Giktmedicinen håller visserligen problemen i benen i schack, men i stället har jag drabbats av en svår och långvarig förkylning, som bland annat har tvingat mig att avstå från Karl-Petter Thorwaldssons födelsedagskalas och installationsmiddagen på Uppsala slott för den nya hedersupplänningen, Ulrika Knutsson.

Snuvan har visserligen avtagit men har ersatts av hosta och brist på fysisk ork, och nu gör det ont under revbenen på höger sida när jag hostar. Julen kommer allt närmare, men jag har dag för dag tvingats skjuta på julklappshandlandet.

Hustrun har stått mig bi på alla upptänkliga sätt, men i dag tog jag mig i alla fall samman och åkte ner på stan för en rad ärenden: gick på banken och tog ut julklappaspengar, gjorde nödvändiga kompletteringsköp på Apoteket och handlade på Coop Konsum för att kunna laga mat i dag och på lördag, fyllde också på i kylen och köpte var sin stor chokladask, Lindt, åt hustrun och dottern som har tagit så väl hand om mig.

Men allt det här tog på krafterna. I kväll har jag suttit i min fåtölj och halvsovit och frusit framför TVn.

Attentatet mot Norrskensflamman som serie

17 december 2014 18:37 | Media, Politik, Serier | Inga kommentarer

Nummer 4 2014 av Galago är här, nummer 117 sedan starten. Det här numret är redigerat av Mats Jonsson – nästa nummer görs av den andre redaktören, Johannes Klenell.

Det aktuella numret har en hög och jämn standard, dock utan att innehålla några riktiga stjärnskott. Flera av dess serieskapare är etablerade, välkända, sådana som Sara Granér, Pontus Lundkvist, Liv Srömstedt och John Andersson.

Välkända är också två serieskapare som den här gången återkommer i sällskap med i sammanhanget nya tecknare: Henrik Bromander har tillsammans med Thorbjörn Jensen gjort ”En av er”, en mörk historia om klottrare, och David Liljemark har tillsammans med Matthieu Cousin gjort ”Mordvandringen”, också en mörk historia fast om den gammentalitet som bor i så många av oss.

Av de åtminstone för mig helt nya bekantskaperna har jag – utan att bli helt begeistrad – mest fascinerats av Steve Nybergs seriedramatisering av attentatet mot Norrskensflamman, ”Innan det är för sent”. Här skulle det inte ha skadat med en bakgrundstext/historik om attentatet mot den kommunistiska norrbottenstidningen Norrskensflamman 1940, även om seriens skildring av attentatets vidd och dess bakgrund, så som förövarna uppfattade den, är korrekt.

Men serien avslutas abrupt, med en text om hur det gick sen, och trots en del vintriga miljöbilder har det mesta en form, där det är texten i pratbubblorna som för handlingen framåt.

Hoola Bandoola Band i backspegeln

17 december 2014 17:25 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Björn Afzelius, som jag nyligen porträtterade med hjälp av recensioner jag har publicerat genom åren, ingick också i det av Mikael Wiehe bildade och ledda Hoola Bandoola Band.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1981 (2 juli) recenserade jag en samlingsplatta med dem:

Hoola Bandoola

Hoola Bandoola Band är vid det här laget ett stycke svensk rockhistoria; deras betydelse för proggrocken kan inte nog understrykas. Nu finns ett urval om tio av deras låtar på samlings-LPn ”Hoola Bandoola Band 1971-76” (MNW 106 P, SAM-distribution). En av låtarna, ”LTO-tango”, är av Björn Afzelius, men framför allt är det en Mikael Wiehe-LP. Och flera av hans (här åtta) låtar står sig mycket gott: ”Jakten på Dalai Lama”, ”Victor Jara”, ”Herkules”, ”Keops pyramid” framför allt. Men den största överraskningen på den här LPn står faktiskt Thomas Wiehe för, som text- och musikförfattare. LPns första sida avslutas med hans ”Dansmelodi”, inspelad live i Pildammsparken i Malmö 1976. I den låten – vild, medryckande, härlig – medverkar dessutom Göran Skytte på dragspel. Den här dansmelodin är så pass bra att även de som har samtliga plattor med Hoola Bandoola har skäl att skaffa samlingsplattan.

En viktig förklaring till norska Arbeiderpartiets uppgång är den åter starka uppslutningen bland LO-medlemmar

17 december 2014 12:41 | Politik | 12 kommentarer

Ett antal norska opinionsundersökningar har visat, att stödet för Arbeiderpartiet är rekordhögt, en bit över 40 procent.

I dagens Dagsavisen finns en artikel, som innehåller intressanta data om varifrån det här ökande stödet kommer. Höstens gallupmätningar visar, att stödet för Arbeiderpartiet bland LO-medlemmar nu ligger på 55,8 procent, och att stödet för de tre rödgröna partier, vilkas regering föll i valet i fjol höst, ligger på 65,5 procent. Men det är Arbeiderpartiet som står för ökningen – stödet för Sosialistisk Venstreparti bland LO-medlemmar är 5,2 procent och för Senterpartiet 4,5 procent. Arbeiderpartiets ökade stöd bland LO-medlemmar förklaras framför allt av att stödet bland dem för högerpopulistiska Fremskrittspartiet faller från 17 till 8,5 procent.

Nämnas i sammanhanget bör att norska LO också innehåller en rad tjänstemannaförbund.

Estland: Stor ledning för borgerliga Reformpartiet

16 december 2014 17:29 | Politik | Inga kommentarer

I TNS Emors decembermätning stiger det ledande borgerliga, delvis nyliberala regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet) till sin högsta nivå på två år, 32 procent. Det är snart val i Estland, och det här är till och med högre än partiets valresultat 2011, 28,6 procent.

Dess lite omaka koalitionspartner Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) backar något och hamnar i den här mätningen på 21 procent, vilket fortfarande är över partiets resultat i 2011 års val, 17,1 procent men långt under det stöd partiet har fått i vissa tidigare mätningar. Kanske har partiets förvärv av kända ryska och ukrainska kandidater ökat SDEs popularitet i Estlands stora invandrargrupp – men det här kan ju också ha fått purester att fjärma sig från partiet. Fast det här är bara gissningar – jag har inte tillgång till basdata i den aktuella undersökningen.

Intressant i det här perspektivet är att också det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) ligger så pass lågt. Partiet är, med 23 procents stöd, visserligen aningen större än Socialdemokraterna, men det här partiet har tidigare under vissa perioder kunnat tävla med Reformierakond om förstaplatsen bland de estniska partierna. I 2011 års val fick Centern stöd av 23,3 procent, men det har periodvis legat mycket högre än så.

Trea i valet 2011 låg det nationalkonservativa och kristna Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) med 20,5 procent. Numera är partiet landets fjärde största parti – i den aktuella mätningen får det stöd av 16 procent.

Har de borgerliga så kallade kulturpolitikerna ens läst Lyrikvännen eller Fronesis?

16 december 2014 15:37 | Media, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Består Riksdagen – och för den delen regeringen – numera bara av politiker för vilka ett vitalt kulturliv ingenting betyder?

Själv har jag, eftersom det är sakfrågorna jag är interesserad av, tidigare kritiserat företrädare för den röd-gröna regeringen. Och nu, när det borgerliga budgetförslaget har vunnit över regeringens, är det bara att konstatera, att vi har hamnat ur askan i elden.

Den borgerliga kulturbudgeten, som symptomatiskt nog vann med hjälp av de kulturpolitiskt skvatt galna Sverigedemokraterna, innebär klara försämringar jämfört med den röd-gröna som föll. En just nu i hela Kultursverige med rätta diskuterad försämring är det näst intill helt bortbantade stödet till kulturtidskrifter. Att man inte slog till med att helt ta bort det är inget försvar. Det statliga stödet betyder så mycket för tidskrifterna i fråga, att också den nu budgeterade nedskärningen kommer att få drastiska konsekvenser: En del tidskrifter kommer att läggas ner. Andra kommer att möta dem med färre sidor och nummer och, vilket är mest motbjudande, genom att dra ner arvodena till de ofta kvalificerade medarbetarna till ingenting eller kaffepengar.

Också tidskrifter som jag själv har prenumererat på allt sedan starten drabbas, men det är inte det som gör mig så heligt förbannad. Jag hör själv till kategorin, som skulle klara en högre prenumerationsavgift, men Lyrikvännen skulle mista prenumeranter i grupperna studerande och andra mindre bemedlade.

Jag ser att min gamle bekanting Mats Johansson (M) föreslår, att tidskrifterna i fråga ska möta detta genom att övergå till publicering på nätet.

En hygglig andel av Lyrikvännens prenumeranter skulle förmodligen följa med också vid en sådan övergång, men jag tror att nyrekryteringen gradvis skulle leda till allt färre nytillkomna läsare, på sikt till en märkbart lägre upplaga.

Ännu större är där risken för en annan av de tidskrifter som jag också har följt sen starten, Fronesis. Kvalificerade texter av den typ som publiceras där är enligt min mening närmast oläsbara på nätet.

* * *

Senaste Lyrikvännen, nummer 6 2014, har som huvudtema den nyss bortgångna författaren Birgitta Stenberg, som jag själv först läste i den syndikalistiska Dagstidningen Arbetaren.

Jag läser alla dikterna i det här numret för att hitta något som skulle passa som avslutning på texten ovan, den som handlar om politiker som inte förstår vikten av kultur.

Och så hittar jag en dikt, som passar min sinnesstämning, skriven av flamländaren Stefan van de Bremt, introducerad och tolkad av Lasse Söderberg, som jag först läste redan under min gymnasietid i Sundsvall:

Trender

Tidningsrubrikerna mumlar
inte mer. De
skriker.

Penningplacerarna gäspar
inte mer. De
sparar.

Vargarna ylar
inte mer. De
bits.

* * *

Sex nummer av Lyrikvännen samt varje ny bok ur Lilla serien får du direkt hem, om du prenumererar: privatpersoner 320 kronor, de som är under 25 år 270 kronor och institutioner 500 kronor för ett år. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net.

Björn Afzelius

16 december 2014 8:59 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Björn Afzelius (1947-1999) hörde till de sångare/låtskapare jag skrev om under min tid som musikrecensent i Aktuellt i Politiken (s). Jag har alla hans skivor, både de egna plattorna och de han gjorde tillsammans med Mikael Wiehe.

Han tillhörde, utan att vara sekteristisk, den politiska vänstern men blev som låtmakare och skivartist mycket älskad – om det senare vittnar två och en halv miljon sålda skivor och det faktum att han har gjort låtar som också har spelats in av svenska dansband.

* * *

I AiP nummer 3 1977 (10 februari) fanns i en samlingsrecension, ”Rock från Göteborg och Luleå”, följande:

Björn Afzelius’För kung och fosterland” (Nacksving 031-7, distribution Plattlangarna, 1976) innehåller ännu mer rockmusik. Det är en bra platta med texter som mestadels står långt över genomsnittet. Dock – texterna präglas av en häftig svartsyn, som åtminstone jag till slut reagerar mot gnom att värja mig.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1979 (29 november) fanns följande:

Björn Afzelius

Björn Afzelius är en artist man aldrig tröttnar på; varje ny platta innehåller några låtar som förmår överraska.

Till lusten att lyssna bidrar Björns förmåga att variera musik och texter. På ”Bakom kulisserna” (Nacksving 031-22, distribution Plattlangarna, 1979) inleder han med en suverän blues, ”Luffarblues” med sitt lite resignerade konstaterande: ”Man har sett så mycket skit, ändå är man inte gammal.” ”Arvidsson på svetsen” är rolig och går i countrystil. I ”Balladen om K” är musiken akustisk – Björn kunde sjunga den mindre korthugget, tycker jag dock. ”Brukshotellet”, musikaliskt en svårbeskrivbar blandning, tycker jag mycket om. ”Sundsvall By Night”, en bra rocklåt, har en utmärkt, realistisk text. Den gamla ”The American Way”, nog plattans bästa låt, upphör inte att fascinera med sin kombination av sugande countryblues och nästan outhärdligt hemska text.

* Björn Afzelius bidrar också med tre låtar på Lilla Nacksvingsligans och RFHLs LP ”Från flykt till kamp” (Nacksving 031-15, distribution Plattlangarna). Afzelius är mycket överlägsen till exempel Lars Aldman som också står för tre låtar på den här LPn. Jämför till exempel Afzelius’ ”Klasslåt” med Aldmans egendomliga ”Pep Talk”. Men NationalteaternsEn kugge i systemet” är stark den också.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1980 (7 februari) fanns följande:

Björn Afzelius

Jag skulle hyckla om jag hävdade att Björn Afzelius har förlorat på att göra en LP på engelska i stället för svenska. (Det är inte fråga om en internationell lansering; det är en utbytesskiva för den gryende engelska musikrörelsen.) Tvärt om upplever man musiken starkare på ”Another Tale To Tell” (Nacksving 031-27, distribution Plattlangarna, 1979) än på Björns senaste plattor. Det är inte bara sången det beror på, alltså att man inte blir lika fixerad vid texten, utan också på det faktum att flera av låtarna görs på ett rockigare sätt än på de svenska originalplattorna. (”Nothing Personal” är ett exempel.)

Vilken rockplatta alltså! ”Johnny Boy” är mycket bra, ”Friday Nite At Seven” skitbra rock för att uttrycka sig rakt på sak, ”Strike Meeting” svänger som tusan. Och ”For King And Country” har genomgått en lätt förvandling, fått en annan puls och därmed en ny dimension.

* * *

I en sammelrecension i Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1981 (8 januari)

Begåvningar

fanns följande:

Björn Afzelius, en annan av musikrörelsens stora begåvningar, överraskar med att göra en country-LP, ”Globetrotter” (Nacksving 031-36, distribution Plattlangarna, 1980). Det är ett roligt grepp, men jag har bara hittat ett par saker som jag faller för: ”Evelina” (bra musik) och sista solot i ”Tankar i Ligurien”.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1981 (7 maj) publicerar jag en två sidor lång översikt över

Svensk rock

Många bra, professionella artister behöver heller inte göra någon bra LP. Med risk att bli beskylld för politisk bedömning: Den LP VPKs ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom har gett ut, ”Samlade krafter” (Avanti AVLP 05, distribution Plattlangarna), känns märkvärdigt stum trots att Mikael Wiehe & Kabaréorkestern, Herr T och hans spelmän, Elektriska Linden, Pierre Sröm och Göteborgs visgrupp medverkar. Riktigt bra är bara Björn Afzelius med NationalteaternsBarn av vår tid” och med ”Nattlig visit”.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) hittar man följande i en sammelrecension med rubriken

Artister

Ännu bättre är Björn Afzelius’Innan tystnaden…” (Transmission/Nacksving TR 031-42, distribution Plattlangarna, 1982); den är nog Björns bästa solo-LP. Den börjar med ”Medan bomberna faller”, en text fyllda av oerhörd vrede till kraftfull rockmusik och slutar med ”Till min kära” som har en melodi som skapar ett enormt sug efter nya och åter nya omlyssningar. Låt tre, ”Häxjakt”, är underbar rock n’ roll, där speciellt Bengt Bygrens piano är något extra att lyssna på. Det balladartade, avskalade pianospelet i ”Man kan inte äga varann” är också fint. Texterna är genomgående bra och känns angelägna även i dom fall då man har invändningar att göra.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1983 (13 januari) hittar man följande i en sammelrecension med rubriken

Svensk rock

Självfallet menar jag inte att man måste kopiera. Det gör till exempel inte Björn Afzelius & Globetrotters när de på dubbel-LPn ”Danska nätter” (Nacksving/Transmission TR 031-48, 1982), distribution Plattlangarna) spelar DylansFlickan från landet i norr”; det är en utmärkt version. (Därutöver finns en liten slinga av ”Hey Mr Tambourine Man” på sidan tre.) Björn Afzelius spelar dessutom en alls inte oäven version av ”The Weight”, en låt av Dylans gamla kompband The Band. Där och i flera andra låtar – ”Klasslåt”, ”The American Way”, ”Feberdansen” – firar Bengt Bygren triumfer med sitt klaviaturspel. Flera låtar av Afzelius själv görs här i nya, ofta rockigare versioner, som faktiskt låter riktigt bra: ”För kung och fosterland”, ”Tankar i Ligurien”, ”Evelina”. Den här dubbel-LPn (till lågpris) rekommenderas!

* * *

Afzelius

är rubriken över min recension i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1984 (26 april):

Exil” (Nacksving/Transmission TR 031-54, distribution Plattlangarna, 1984) kallar Björn Afzelius sin senaste LP. Musiken har fått en ny klang genom Olle Nybergs inträde i Globetrotters på orgel.

Sidan ett består mest av rockmusik av varierande slag, från dånande, larmande sådan i titellåten (som är utmärkt) över mer traditionella grepp i ”Ikaros” till ”Isabelle” med dess lugnare andhämtning och ”Europa” som nästan smakar dansmusik. Även texterna innehåller utmärkta element: ”Det är en sanning, bland många andra, / att i varje form av kamp / finns det några som, när man lyckas, / alltid råkar gå längst fram. / Men om stridslyckan plötsligt vänder, / och när viljan är allt man har, / och man söker dom främstas händer / finns dom inte längre kvar”, sjunger Afzelius. Samma låt rymmer dock också språkliga taffligheter som ”Opportunister gå hem! / Ni var aldrig min vän!” Och den i och för sig sympatiska texten i ”Exil” har en text som inte stämmer med ett barns sätt att uttrycka sig.

Hiroshima” på sidan två, med dess långa instrumentalinledning och dess japanska ton är i det stora hela en mycket bra låt. Och Bertil Goldbergs gamla ”Folkets kamp (är folkets hopp)” ger Afzelius här en ny, österländsk klang.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1984 (26 april) finns också en recension av Björn Afzelius’ sångbok.

Böcker

Mikael Wiehe finns representerad i ”Tidens sångbok”, däremot inte Björn Afzelius. ”Sånger av Björn Afzelius Volym I 1974-1979” (Amtra Musik, Air notdistribution) innehåller Björns sånger alltifrån Hoola Bandoola Bands LP ”Vem är det som är rädd?” till Björn Afzelius’ egen LP ”Johnny Boy” samt dessutom sånger som har förekommit på olika samlingsplattor. Utöver texter återges ledstämma, pianoackompanjemang och gitarrackord.

* * *

Björn Afzelius lärde jag aldrig känna personligen, men jag har mött honom i två överraskande sammanhang.

Björn var mycket populär också i grannländerna Danmark och Norge, och vid besök – i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare – hos våra systerpartier där har jag mött Björn i för mig mycket oväntade sammanhang.

Vid ett tillfälle gav han en konsert för Socialdemokratiets partikongress i Danmark. När den var slut, sålde han egna signerade skivor och sångböcker. Jag var framme hos honom och hälsade och handlade, fick också det jag ville ha med hans namnteckning.

Vid ett annat tillfälle var jag på valvaka hos Arbeiderpartiet i Norge. Med den position jag på den tiden hade, leddes jag in i partiets innersta krets. Tillsammans med partiordföranden och den övriga partiledningen satt där också Björn Afzelius!

Danmark: Konservative under isen

15 december 2014 15:58 | Politik | Inga kommentarer

Nu har Berlingske publicerat hela den Voxmeter-mätning, som i ett avseende ledde till alarmartiklar i dansk press: Konservative Folkeparti är enligt den här mätningen nere på 3,4 procent. I det genomsnitt av olika mätningar som utgör Berlingske Barometer ligger dock partiet fortfarande på 4,4 procent. Fast också det ligger under partiets resultat i folketingsvalet 2011, 4,9 procent.

Dess evige konkurrent Liberal Alliance ligger med 5,1 procent mycket nära sitt valresultat 2011, 5,0 procent, men Voxmeters aktuella siffra ligger under barometergenomsnittet, som är 5,7 procent.

I den här undersökningen ligger centerhögerpartiet Venstre kvar på en hög nivå, 25,3 procent, vilket är en smula högre än barometergenomsnittet, 24,2 procent. Men inte heller i den här undersökningen når partiet sitt valresultat från 2011, 26,7 procent.

Voxmeter ger det högerpopulistiska Dansk Folkeparti 18,8 procent, ett resultat under barometergenomsnittet, 19,4 procent, men förstås betydligt över resultatet i valet 2011, 12,3 procent. Dansk Folkeparti har med all säkerhet tagit röster både från borgerliga partier och från Socialdemokraterna.

Enligt den här mätningen ligger Socialdemokratiet med 22,2 procent (21,3 procent i Barometern) kvar på andra plats. Men partiet har en bra bit kvar till sitt inte alltför lysande resultat 2011, 24,8 procent.

Dess koalitionspartner i regeringen, socialliberala Radikale Venstre, som i valet 2011 fick stöd av 9,5 procent, står också kvar och stampar på en lägre nivå: 7,4 procent i Voxmeter och 7,5 procent i Barometern.

Deras avhoppade kollega, Socialistisk Folkeparti, får i den aktuella mätningen 7,9 procent mot 7,2 procent i Barometern. Men upp till sitt valresultat 2011, 9,2 procent, kommer SF alltså inte.

Dess ständige konkurrent om vänsterrösterna, Enhedslisten, överträffar enligt även den här undersökningen sitt valresultat 2011, 6,7 procent. I Barometern ligger det här partiet på hela 9,6 procent, men siffran i Voxmeter är lägre, 8,6 procent.

Dan Andersson på skiva och i sångböcker

14 december 2014 22:46 | Musik | 4 kommentarer

1970-talet upplevde något av en Dan Andersson-renässans, inte minst inom arbetarrörelsen. Här ett axplock skivrecensioner från då.

Vi börjar med en recension, införd i Aktuellt i politiken nummer 16 1977 (8 oktober):

Dan Andersson erövrar Finland och Paraguay

Kiko del Paraguay sjunger Dan Andersson” (Pompeyo Lugo Mendez/PLM KDP 901, distribution PLM-produktion, 1977) är en ganska ovanlig platta. Kiko från Paraguay, som egentligen heter Pompeyo Lugo Mendez, har översatt Dan Andersson till sitt hemlands tungomål. Fast egentligen är det ju inte konstigare än att Evert Taube, som Kiko ofta sjunger på parti- och SSU-möten, har lånat material från Latinamerika. Men visst låter det festligt, när man hör Kiko sjunga”Tu eres bello Brogren al lado del fogón” i ”Helgdagskvää i timmerkojan”, ”Fiesta en la cabaña” på spanska.

Kiko har också själv tonsatt en rad av Dan Anderssons texter, ibland med riktigt lyckat resultat. Annars sjunger han förstås Gunnar Turessons, Thorstein Bergmans och Gunde Johanssons melodier.

Överraskande är det också att arbetarrörelsens eget nya skivbolag a disc har valt att starta med en LP på finska, ”Laulemia suomealaismetsistä” (BS 10976, distribution Brevskolan, 08/44 04 80). Titeln betyder ”Sånger från Finnskogarna”. Det är Esa Niemitalo som sjunger Dan Andersson.

En finsk Dan Andersson-skiva är likväl inte så överraskande som en paraguyansk, vilket redan titeln antyder. Några av låtarna har också direkt anknytning till Dan Anderssons finskpräglade hembygder, ”Joululaulu Suomalaismetsistä” (”Julvisa i Finnmarken”) till exempel. Mina kunskaper i finska är inte tillräckligt bra för att jag i detalj ska kunna bedöma Aappo I Piippos översättningar, men de förefaller relativt texttrogna och flyter. Esa Niemitalo är en utmärkt Dan Andersson-tolkare. Musiken är genomgående bra, så till exempel ”Soittoniekan hautaus” (”En spelmans jordafärd”), där ett tungt, ödesmättat baskomp så småningom övergår i fiolspel. William Salo gör en fin insats på dragspel, eller hanuri som det heter på finska.

Slutligen: Är det inte på tiden att återuppliva Dan Andersson-traditionen inom arbetarrörelsen. Recitera dikter, låta någon sjunga, berätta om Dan Andersson, sjunga unisont, spela grammofonskivor. Det kan man fylla ett helt möte med.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1979 (11 januari), där jag presenterade Dan Anderssons Samlade skrifter, passade jag också på att presentera Thorstein Bergmans LP med tonsättningar av Dan Andersson-dikter:

Dan Andersson

Gösta Ågren, som också har doktorerat på Dan Andersson och gett ut hans samlade skrifter på Tidens förlag, har i hög grad bidragit till att avromantisera Dan Andersson. Den bild han ger av Dan Andersson är mörkare och mer samhällstillvänd. Dan Anderssons kamp med de existensiella frågorna och hans engagemang i tidens sociala frågor framträder tydligare.

Thorstein Bergmans nya LP ”…högst av allt hör jag kärlekens sång” (Polydor 2379 168, distribution GDC) speglar mycket tydligt denna reviderade och mer korrekta Dan Andersson-uppfattning. De första visorna på LPn, ”Visa vid kolvakten” och ”Kolvaktaren” och den föga romantiska ”Hemlös”, anger skivans grundton.

Dan Andersson är en av våra mest tonsatta diktare. Det har säkert att göra med att hans dikter är så rytmiska och melodiösa; de lockar själva fram en melodi. På den här LPn finns några tonsättningar av Gunnar Turesson och Sven Scholander, men de flesta tonsättningarna står Thorstein Bergman själv för. Jag hör till dem som tycker att Thorstein Bergman egentligen är en bättre sångare än kompositör, men på den här skivan står sig hans tonsättningar gott jämfört med de mera klassiska. (Bäst är nog ”Till min längtan” från 1972.)

Musikaliskt är det här en djärv skiva. Thorstein Bergman assisteras av Hallsbergs kammarkör och medlemmar ur Örebro Symfoniorkester och Örebro Regionmusikensemble. Arrangör och dirigent är Börje Stålhammar. Det intressanta är att arrangemangen konsekvent dämpar det romantiska hos Dan Andersson och att kören och orkestern förstärker det svarta hos honom!

* * *

Nämnas bör också en LP som delvis innehåller Dan-Andersson-material. Jag skrev om den i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1982, under

Trubadurer

Även Jan Norrmann ger på LPn ”Skaldemän” (LunaTon LT 1913, distribution Mudist) prov på egna tonsättningar av Nils Ferlin-dikter – bäst har han lyckats med ”Dan Andersson”, som så att säga är Dan Anderssonsk i tonfallet. Han har på samma LP för övrigt också tonsatt Dan Andersson och sjunger dessutom Dan Anderssons egen ”Till min syster”. Annars är ju Normanns specialitet Gabriel Jönsson. Här finns tre nya tonsättningar – bäst bland dem ”Sommarsolstånd” – samt ”Flicka från Backafall” med musik av Gunnar Turesson som saknades på Norrmanns Gabriel Jönsson-LP, som jag skrev om i Aktuellts julnummer 1981. En annan skåning, Anders Österling, finns också med samt, kanske mer överraskande, Henrik Menander – korkskäraren med ”Arbetets söner” och den svenska versionen av ”Internationalen” – med en rolig dikt som Norrmann har tonsatt. Bäst på LPn är Norrmanns tonsättning av Jan MårtensonsClownens sång”, den dikt med vilken Mårtenson avslutade sitt porträtt av Jan Norrmann i Aktuellt nummer 17 1981.

* * *

Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1982 innehåller en tre tidningssidor lång översikt över sångböcker, ”35 tips till klubbgäng och trubadurer: Sång och musik för rörelsen”.

I den finns under mellanrubriken Visdiktare ett avsnitt om Dan Andersson:

”Svårtillgänglig eller smal är däremot inte Dan Andersson.

En förträfflig och representativ samling är ”Dan Anderssons vackraste visor” (Prisma, redaktör Gösta Åberg). Den innehåller fyrti tonsättningar (med melodistämma och ackoranalyser) av tonsättare som Sven Scholander (”Helgdagskväll i timmerkojan”, Thorstein Bergman (”Gässen flytta”), Gunde Johansson (”Omkring tiggarn från Luossa”), Gunnar Turesson (”Jag väntar…”) och så skalden själv (”Brooklandsvägen”, ”Jungman Jansson”, ”Till min syster”).

Gunde Johanssons tonsättningar av Dan AnderssonsOmkring tiggarn från Luossa och andra dikter” finns i en bok från Zindermans. Här finns bland annat ”Hemlängtan” och ”Julvisa i Finnmarken”.

”Omkring tiggarn från Luossa” låg länge på Svensktoppen. Docenten i praktisk teologi vid Lunds universitet Jan Arvid Hellström driver i boken ”Den allra högsta sången” (Zindermans) tesen att en viktig förklaring är de religiöst färgade inslagen i Dan Anderssons diktning. Boken handlar både om Dan Anderssons tro och diktning och om annan religiös lyrik.

Från Bonniers kommer en vacker bilderbok (delvis i fyrfärg) med titeln ”I Dan Anderssons fotspår”. Den har undertiteln ”Strövtåg i Grangärde finnmark” och har som författare Eva Burman och som fotograf Henry Eriksson. Boken innehåller inget märkligt men knyter ändå ihop författaren med sin bygd, ännu ett stycke intressant kulturbygd.

Det nya industrisamhället, fattigdomen och längtan till hembygden finns sammanvävda i Dan Anderssons diktning. I en bok med fjorton analyser av arbetarlitteratur, ”Inte bara kampsång” (Liber, redaktör Birgitta Ahlmo-Nilsson) analyserar Michael Löfgren den här treenigheten i Dan Anderssons dikt ”Hemlängtan” (för övrigt tonsatt av Gunnar Turesson). Löfgren analyserar också Henrik MenandersArbetets söner”. (I övrigt handlar analyserna mest om prosaskrivande arbetarförfattare, vilket ligger utanför ramen för den här recensionen.)

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^