Lettland: Borgerlig koalition håller vänstern borta från makten

I Lettland genomfördes val till Saeimas (Riksdagen) den 4 oktober 2014. Senast genomfördes motsvarande val 2011

Största parti, men nu med mindre framgång än 2011, blev det till den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet anslutna ”Saskaņa” sociāldemkrātiskā partija (Socialdemokratiska partiet Harmoni), som den här gången fick stöd av 23,13 procent och 24 mandat mot 28,36 procent och 31 mandat i 2011 års val.

Den ryska aggressionen mot Ukraina har väckt många antiryska emotioner till liv i Lettland, och möjligen kan detta ha bidragit till det ryssdominerade Harmonipartitets nedgång. I ett tidigare val kandiderade en del lettiska socialdemokrater, som inte gillade samgåendet med ett annat socialdemokratiskt parti, lett av gamla kommunister, på dess listor. Kanske har lettiska väljare den här gången dragit sig för att rösta på det som uppfattas som ryssarnas parti.

Det sålunda fusionerade socialdemokratiska partiet, Latvijas Sociāldemokrātiskā Strādnieku Partija, kandiderade i det här valet inte på egen hand utan tycks ha stött och haft kandidater på listorna för regionernas parti, Latvijas Reģionu Apvienība. Det här partiet har fått 6,47 procent av rösterna, vilket gav 8 mandat. Huruvida det finns LSDSPare bland de invalda vet jag inte.

Ytterligare ett nytt parti är No sirds Latvijai (Med hela vårt hjärta för Lettland). Det här partiet fick i årets val 6,91 procent och 7 mandat. Jag vet inget om det här partiet, men Wikipedias text om det säger, på knagglig översättning från lettiska som jag inte behärskar, att det är konservativt. Har jag förstått saken rätt, står kampen mot korruption högt på partiets valprogram.

Den borgerliga trepartikoalition som nu har vunnit valet kan hur som helst regera vidare.

Störst av regeringspartierna blev liberalkonservativa Vienotība (Enhet) med 21,62 procent av rösterna, vilket gav 23 platser (+ 3) i saeimas.

Mest framåt, + 8 mandat, gick unionen mellan bönderna och de gröna, Zaļo un Zemnieku savienība, som med 19,74 procent av rösterna fick 21 mandat. Observera att De gröna i Lettland är ett mer högerinriktat parti än många andra gröna partier i EU.

Nationella alliansen, Nacionālā apvienība “Visu Latvijai!”-”Tēvzemei un Brīvībai/LNNK” fick 16,50 procent av rösterna och 17 mandat, vilket är en ökning med 3 platser.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 11 2014:

”Benny Lindqvist, Tierp, har en knepig uppgift. Han har tagit över som förstanamn i Krisdemokraterna i Tierp.”

Arbetarbladet

* * *

”En rånare trängde sig in i en bostad i Saltsjö-Duvnäs, Nacka och hotade boende med ett pistilliknande föremål. En man kunde strax efter gripas för grovt rån och grovt olaga hot.”

P4 Radio Stockholm

Norska ICA slänger in handduken – butikerna säljs till Coop

ICA har ju länge varit den största butikskedjan i Sverige, men kedjans försök att slå sig in på den norska marknaden har blivit ett både utdraget och kostsamt – till slut alltför kostsamt – äventyr. Trots en del butiksnedläggningar var ICAs förlust på den norska marknaden 1,9 miljoner kronor – per dag!

Det finns ett par andra stora privata livsmedelskedjor i Norge, NorgesGruppen och Rema 1000, så stora att de norska konkurrensmyndigheterna har sagt nej till både fusion och nära samarbete med dem, och till slut återstod bara att bita i det sura äpplet och sälja till Coop. Coop hade vid föregående årsskifte 22,7 procent av den norska livsmedelsmarknaden, och till det kan gruppen i och med köpet av ICA lägga ytterligare 11,1 procent. ICA Norge hade 2013 en omsättning på 16,5 miljarder kronor.

En fusion med Coop underlättas av att norska ICAs butiker till stor del finns på andra ställen än Coops. En och annan rationalisering/nedläggning kan det nog bli, men i stort sett kommer Coops butiknät att nu bli mycket större. Så priset, 2,8 miljarder, kan vara väl använda pengar.

ICA Norge har 3.600 anställda och 553 butiker. Norska ICAs butiker heter ICA Supermarked, Rimi och Matkroken. Coop kan ju knappast driva vidare butiker under namnet ICA, och ICA har också Rimi-butiker i Baltikum. De Rimi-butiker som tidigare fanns även i Sverige har gått upp i ICAs vanliga butikskoncept. Det finns dock norska bedömare som tror att Coop kommer att göra försök att behålla det attraktiva Rimi-namnet.

Melodikrysset nummer 40 2014

Jag har aldrig begripit varför KF-ägda Rabén & Sjögren aldrig har återutgett en av de svenska barnklassiker som ursprungligen utkom på det av Socialdemokraterna ägda och sedan till KF sålda Tidens förlag, Thomas Funcks berättelser om Kalle Stropp och Grodan Boll. De här figurerna har också filmats flera gånger och dess förinnan förekommit i radio. Jag har själv sett Thomas Funck uppträda med sina figurer på en midsommarfest i min gamla hemby utanför Sundsvall, Juniskär. Alla rollerna, bland dem den som Grodan Boll, gjordes av Funck själv.

Det leder oss ganska osökt över till en annan stor barnklassiker, ”Trollkarlen från Oz” – läs mer ovan under Barnkultur. Den är mer känd som film med Judy Garland än som bokoriginal, skriven av L Frank Baum. Men den har också gjorts på scen. I dag hörde vi en sång ur den med Tommy Körberg och Lisa Nilsson.

Sagoaktig i handlingen är också Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”. Jag har sett den på Operan.

Utgår vi från den suveräna filmversionen av ”Trollkarlen från Oz”, finns det fler filmer att redovisa ur dagens kryss.

Hasse & Tage gjorde ”Mannen som slutade röka” ur vilken vi hörde Glucks ”Dans på de saligas ängder”. Den som där försöker bli rökfri är Gösta Ekman.

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men musiken, skriven av Francis Lai, kände jag igen.

En ännu svårare fråga, inte bara för mig antar jag, var det att komma på vem som hade skrivit musiken till TV-serien ”Par i brott”, i original ”Moonlighting”. Så småningom fick jag båda bokstäverna i det efterlysta förnamnet på den som hade gjort titelmelodin och kunde sen via Google hitta hela namnet, Al Jarreau.

Betydligt lättare, åtminstone för oss som har sett Edvard Persson-filmer både på bio och i TV, var det att känna igen Lasse Dahlqvist-klassikern ”Lite grann från ovan”, som förekom i ”Kalle på Spången”.

Åtminstone ena halvan av en av dagens dubbelfrågor hade också anknytning till filmvärlden. ”Moon River” förekom i ”Frukost på Tiffanys”. Moon utgjorde bryggan till första halvan av den här frågan: ”Högt över havet”, som sjöngs av Arja Saijonmaa, skrevs av Lasse Holm, som också dolde sig bakom namnet Larry Moon.

Krysset började i dag med Queen-klassikern ”We Are the Champions” och fortsatte sen med Stevie Wonder och ”I Just Called To Say I Love You”.

En av de stora på den svenska skivmarknaden och scenen, Björn Skifs, fick bidra med en låt, lämplig att spela i början av oktober, ”Solglasögon & sommarbil”.

Och samma typ av besvärjelse låg det väl i Anders Eldemans val av Taube-låt, ”Sommarnatt”, också känd under titlarna ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”. Texten kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Till allra sist har jag sparat Kim Larsen. Jag har honom och Gasolin i mina skivhyllor. ”Where Do We Go Now, Mon Ami” gillar jag dock bäst i original på danska, ”Hva gør vi nu lille du”.

Ställer ni frågan till mig och min hustru, blir svaret att vi packar för höstflytten in till Uppsala.

Men vi kommer tillbaka till Öregrund ett antal helger redan i höst.

Strauss och Mozart

Torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester skilde sig en smula från de vanliga i abonnemangsserien. Som dirigent agerade den här gången Stefan Klingele. Och, väl främst för att det i år är 150 år sedan Richard Strauss (1864-1949) föddes, ägnades första halvan av konserten åt hans sånger, och de sjöngs av sopranen Gisela Stille.

Före det låg ett straussverk från mycket tidig ålder, ”Serenad” för 13 blåsare, värd att fortfarande uppföra fastän den här serenaden skrevs 1881, när Strauss fortfarande bara var sjuttonårig skolpojke.

Men sedan följde en rad mer bekanta sångverk, till exempel den mycket kända ”Ständchen” från 1886 och den avslutande allhelgonasången ”Allerseelen”, som sångerskan förklarade sig ha en särskild kärlek till.

Efter pausen stod i stället Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) på programmet, och även här medverkade sångerskan, men bara i det första numret, hämtat ur operan ”Don Giovanni” (1787).

Avslutningen blev ett orkesterverk, Mozarts ”Symfoni nummer 40 i G-moll”, i det senare stycket ovanlig för kompositören. Vi har den sedan mycket länge på skiva, men inget framförande är ju det andra exakt likt, och både jag och Birgitta gillade också den här varianten.

* * *

Före föreställningen var vi ute och åt middag på Saffran Polo med Anna samt hennes pappa Bengt och hans fru Inger, som alla numera även de har abonnemang på konsertserien med kammarorkestern. Vi åt chenjeh, lammspett med grillad paprika, lök och peperoni plus ris och sås.

Saffran Polo är en persisk restaurang på Vaksalagatan, ett par kvarter öster om Vaksala torg. Synd att få i konserthuspubliken inte verkar hitta dit utan bara väljer restaurangerna alldeles i närheten.

Grønlands regering faller samman på grund av ekonomiska oegentligheter från statsminsterns sida. Nyval den 28 november

Socialdemokratiska Siumut gjorde senast ett mycket gott val, inte minst på grund av partiledaren Aleqa Hammonds karisma och personliga popularitet. Hennes parti och partiet Assatut bildade tillsammans en som det föreföll mycket stabil regering, Naalakkersuisut, med stabilt stöd i parlamentsförsamlingen landstinget, Inatsisartut.

Nu har dock en politisk bomb briserat och sprängt den här regeringen: Det har visat sig att Aleqa Hammond har använt 106.000 kronor ur statskassan för privat bruk, bland annat för flygbiljetter och hotellkostnader till sin familj.

Hammond har försökt släta över det som har hänt men har mötts av en häftig protestvåg. Det här ledde också till att en av Assatuts ministrar och två av Siumuts lämnade regeringen, och sedan har Assatut även som parti övergett regeringen. Därmed hade denna inte längre majoritet i parlamentet.

Aleqa Hammond hade då knappast något alternativ till det beslut hon tog, att avgå från dels posten som regeringschef, dels från posten som partiordförande.

Och nu har det också bestämts att det ska bli nyval den 28 november.

* * *

De grönländska partierna i landstinget, Inatsisartut (sammanlagt 31 platser), efter valet 2013:

Siumut (Framåt), socialdemokratiskt, 42,8 procent, 14 mandat.

Atassatut (Samhörighet), vill bevara banden med Danmark, 8,1 procent, 2 mandat.

Inuit Ataqatigiit (Förenade Inuiter), vänster, 34,4 procent, 11 mandat.

Parti Inuit (Inuitpartiet), liberalt, 6,4 procent, 2 mandat.

Kalaallit Nuuaouni Demokraatit (Demokraterna), vänsterliberalt, 6,2 procent, 2 mandat.

Norge: Toppnotering för Arbeiderpartiet. SV fortsatt under spärren

I Norstats opinionsmätning för Vårt Land får Arbeiderpartiet ett rekordhögt stöd, 36,3 procent (+ 1 procentenhet). I stortingsvalet 2013, då partiet förlorade regeringsmakten, fick det bara stöd av 30,8 procent.

Ett fortsatt problem för partiet är dock att dess regeringspartner från då, Sosialistisk Venstreparti, visserligen också ökar med 0,8 procentenheter men även då, med ett stöd om 3,2 procent, fortsatt ligger under fyraprocentsspärren. I valet 2013 hamnade man med 4,1 procent strax över spärren.

Det tredje partiet i den förra röd-gröna regeringen, Senterpartiet, ökar med 0,4 procentenheter till 5,3 procent, strax under valresultatet från 2013, 5,5 procent.

Lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,3 procentenheter till 1,5 procent. I valet 2013 fick partiet stöd av 1,1 procent.

Och i Norge blockneutrala Miljøpartiet De Grønne minskar med 0,5 procentenheter och hamnar då med stöd av 3,4 procent under spärren. I valet 2013 fick partiet 2,8 procent men fick ett lokalt mandat i Oslo.

Det ledande partiet i den nuvarande regeringen, Høyre, backar i den här mätningen med 1 procentenhet till 26 procent. I valet 2013 var partiets resultat 26,8 procent.

Dess partner i den blå-blå regeringen, populistiska Fremskrittspartiet, backar i den aktuella mätningen med 0,2 procentenheter till 14,9 procent, vilket är under partiets valresultat 2013, 16,3 procent.

Det går också utför för den här regeringens båda stödpartier i Stortinget:

Kristelig Folkeparti backar med 0,3 procentenheter till 4,5 procent mot 5,6 procent i valet 2013.

Och liberala Venstre tappar 0,9 procentenheter och hamnar då på 3,9 procent, vilket alltså är under spärrgränsen. I stortingsvalet 2013 fick partiet stöd av 5,2 procent.

Förhandlingsregeringen

Den regering Stefan Löfven presenterade i dag har i viktiga avseenden drag av förhandlingsregering, och det lär ju behövas med det svaga parlamentariska underlag den har. Ett inkluderande också av Vänsterpartiet, något jag själv principiellt är för, hade för övrigt inte heller skapat någon parlamentarisk majoritet, och kanske kan Stefan Löfven på det här sättet åtminstone så småningom åstadkomma en del blocköverskridande överenskommelser – men om den tillträdande regeringens politik på områden som vård, skola och omsorg inte blir tillräckligt radikal, får nog Löfven räkna med att Vänsterpartiets stöd i opinionsmätningarna kommer att öka, vilket inte minst kommer att gå ut över socialdemokratin.

Partivänstern och den traditionella socialdemokratin (mer radikal än partiets kurs är i dag) har fått sitt genom namn som Anders Ygeman (han satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU), Morgan Johansson och Peter Hultqvist. Den man främst saknar i den raden är Veronica Palm.

Men raden av socialdemokrater som befinner sig längre åt höger är desto större: Magdalena Andersson, Mikael Damberg, Helene Hellmark Knutsson, Ardalan Shekarabi, Margot Wallström med flera. Wallström kommer väl inte att kunna ställa till så mycket skada – hon kommer att ägna sitt ämbete åt att glida runt i världen – men det gäller att hålla tummen i ögat på henne, så att Sverige inte bidar till att föra EU ännu längre ner i federationsträsket.

Bland de socialdemokratiska ministrarna finner man några kända namn som den gamla åkarkampen Ylva Johansson och Kristina Person, som nu ska ta hand om strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete. På hur Ylva Johansson lyckas i sitt värv, att skapa nya jobb, vilar i hög grad inte bara hennes utan också regeringens rating.

Flera av de nya ministrarna är oprövade och relativt okända i rikssammanhang – kanske är det här ett led i Löfvens strategi att inte redan från början låsa de borgerliga mittenpartierna i en fientlig hållning mot den nya regeringen. I valet av ny socialförsäkringsminister, Annika Strandhäll, ordförande i fackförbundet Vision, kan uträkningen vara just den här.

Stefan Löfven vill ju hålla alla dörrar öppna i energipolitiken, också för kärnkraften, och då är säkert den vindkänslige Ibrahim Baylan rätt man för posten.

Hans namn leder oss in på en annan (och mer positiv) iakttagelse i fråga om den nya regeringen: tre av de socialdemokratiska och två av de miljöpartistiska ministrarna har sin bakgrund utanför Sverige. En intressant nykomling är där Alice Bah Kuhnke (MP), som blir ny kulturminister. Men det återstår förstås att se hur mycket resurser hon kan kapa till kultursektorn – hon har ju i regeringen många ringrävar med bättre partiförankring att slåss med om resurserna. Fem slag på käften på Sverigedemokraterna är de här utnämningarna hur som helst.

Miljöpartiet har över huvud taget fått bra utdelning i förhandlingarna om ministerposterna och ansvarområdena. Åsa Romsson blir klimat- och miljöminister och dessutom vice statsminister, Gustav Fridolin blir utbildningsminister, Per Bohlund blir finansmarknads- och konsumentminister och, kanske mest överraskande, Isabella Lövin blir biståndsminister. Räkna med att Miljöpartiets statsråd kommer att synas väldigt mycket i media.

Regeringsförklaringen är på det här stadiet en avsiktsförklaring – hur den konkreta politiken sedan blir är ju avhängigt av vad den tillträdande minoritetsregeringen kan förhandla fram i Riksdagen.

Ett exempel på detta är målet att Sverige till 2020 ska nå EUs lägsta arbetslöshet, vilket bland annat ska åstadkommas genom stora investeringar i infrastruktur, bostäder och klimatomställning. Minst 250.000 nya bostäder ska byggas fram till 2020. Järnvägsnätet ska underhållas bättre. Inom 90 dagar ska arbetslösa ungdomar erbjudas jobb, praktikplats, traineejobb eller utbildning.

Jag ska inte gå igenom hela regeringsförklaringen. En del målsättningar där är fortfarande ganska allmänna, en del av dem – som de om kärnkraftens framtid – också dunkla.

Ett steg framåt tas i alla fall när det gäller ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Privata företags möjligheter att sko sig på vård och skola kommer att begränsas men inte tillräckligt. I dag är det tyvärr bara Vänsterpartiet som driver de strikta mål för vård, skola och omsorg som var självklara för Olof Palme och som fanns inskrivna i tidigare socialdemokratiska partiprogram. Fast, som sagt, vad hjälper det i en riksdag med dagens sammansättning.

Förändringar i den estniska septembermätningen

Det svenska valet plus det faktum att opinionsmätningarna i Estland görs för en TV-kanal och inte alltid ges stort utrymme i de ledande tidningarna har bidragit till att jag inte har uppmärksammat den estniska partisympatimätningen för september.

Det är fortfarande bara fyra partier som klarar den estniska femprocentsspärren, men den inbördes ordningen och partiernas storlek i opinionen har i viss mån rubbats.

Ett en smula oväntat språng framåt gör det socialkonservativa, kristna och estnationella oppositionspartiet Isamaa ja Res Publika Liit (Förundet Fäderneslandet och Res Publika). IRL ökar med 3 procentenheter till 18 procent. Det är alltid svårt att veta, vad sådana här ändringar beror på, men partiet har haft en kongress som har lyft fram frågor som ökat stöd till barnfamiljerna och skattelättnader för lågavlönade. IRL är dock fortfarande en bit under sitt valresultat 2011, 20,5 procent.

Det parti som backar mest, med 3 procentenheter till 23 procent, är Sotsiaaldemokraatlik Erakond, Socialdemokraterna, som ersatte IRL i koalitionen med Reformpartiet. Det här för ner partiet på tredje plats i den estniska partiligan. Men SDE ligger fortsatt en bra bit över sitt valresultat 2011, 17,1 procent.

Ohotad etta är Socialdemokraternas i vissa avseenden nyliberala regeringspartner Reformierakond (Reformpartiet). Partiet backar också det med 2 procentenheter men hamnar då på 27 procent. I valet 2011 fick partiet 28,6 procent.

Och upp på andra plats kliver i den här undersökningen det lätt vänsterpopulistiska, av de flesta ryssar valda Keskerakond (Centerpartiet), som ökar med 1 procentenhet till 26 procent.

Om flykten från Estland i Missionskyrkan i Östhammar

Jag hade – av en slump samma dag som hustrun var inbjuden till Riksdagens högtidliga öppnande – ombetts att i Missionskyrkan i Östhammar tala om flykten från Estland.

Den stora strömmen av estniska flyktingar, sammanlagt in emot 30.000 människor, kom till Sverige hösten 1944, det vill säga för 70 år sedan. Jag var för egen del sju år gammal då – jag är född 1937 och är nu alltså själv 77 år gammal. En del av de här esterna fortsatte, skrämda av baltutlämningen (män som hade kommit till Sverige iförda tysk uniform, vilket kunde ha ganska olika förklaringsgrund, lämnades på rysk begäran ut till Sovjetunionen) och av att Sverige återlämnade flyktingbåtar som ryssarna med viss, pervers rätt (båtarna var nationaliserade under den första sovjetiska eran) hävdade var stulen statsegendom. Jag minns fortfarande med sinnesrörelse hur min mamma stod på gårdsplan i Juniskär söder om Sundsvall och grät, när pappas egenbyggda båt – vår livlina – bogserades i väg. Men pappa byggde själv en ny motorbåt!

Jag berättade också om Molotov-Ribbentrop-pakten, som prisgav Estland åt ryssarna, sedan om först den ryska, sedan den tyska ockupationen och sist det sovjetvälde som esterna tvingades leva under i ytterligare ett antal årtionden.

Som många andra hade min pappa under den första ryska eran blivit inkallad till Röda armén men hållit sig undan (på vår farstuvind, där man inte ens kunde sitta upprätt), detta verkligen inte för att han heller var någon tyskvän. Jag kan i sammanhanget nämna att han (och även mamma) när de så småningom fick svenskt medborgarskap under hela sitt liv röstade på Socialdemokraterna.

För den svenska publik som hade samlats i Missionskyrkan i Östhammar berättade jag om saker som få människor här i landet dess bättre själva aldrig har behövt uppleva: om en morbror som återvände till Estland när Röda armén åter trängde in och då föll på östfronten, om en annan morbror som stannade i Finland där han hade gift sig och fått två barn, vilket han trodde skulle skydda honom från utlämning i fredsslutet, men icke, om flykten över ett stormigt hav från först Estland till Finland, sedan över ett lugnare hav till Sverige, om andra, ibland i överlastade båtar, som aldrig kom fram, om hur det var att hamna i en totalt främmande språkmiljö (även om man, som jag, hade lärt sig läsa vid tre års ålder), om alla dessa ester som i dag finns överallt i det svenska samhället och som ganska snart blev integrerade i sitt nya samhälle, där de (vi) för övrigt aldrig hade tänkt stanna – vi ville ju tillbaka, till Estland, om det bara gick.

Jag passade också på att utifrån de här personliga och starkt upplevda omständigheterna slå ett slag för dagens flyktingar, till exempel från Irak och Syrien, som i dag har drivits i väg till det avlägsna Sverige, alla de här som inte är så blonda och blåögda och ljushyade som jag.

Jag slutade med att säga till min publik i Missionskyrkan, att man kan ha sitt hjärta på två ställen. Om svenskarna – som skedde på den tiden då vi estniska flyktingar kom hit – ställer upp för dem som av krig eller nöd tvingas lämna sitt eget land för Sverige, kommer de människor vi tar emot att visserligen ha kvar en del av sitt hjärta i det land eller område de kommer ifrån, men de känner också samhörighet med det land som har tagit emot dem.

Själv är jag född est men samtidigt en svensk patriot, det senare ibland i större utsträckning än en del infödda svenskar.

* * *

Vad som var extra roligt med det här mötet i Missionskyrkan i Östhammar var att det i publiken fanns ett antal ester och estlandssvenskar, somliga liksom jag själv gifta med svenskar. Många av dem som kom hit under den där dramatiska tiden kom i land på upplandskusten och blev kvar här.