Strauss och Mozart

3 oktober 2014 23:29 | Mat & dryck, Musik | 5 kommentarer

Torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester skilde sig en smula från de vanliga i abonnemangsserien. Som dirigent agerade den här gången Stefan Klingele. Och, väl främst för att det i år är 150 år sedan Richard Strauss (1864-1949) föddes, ägnades första halvan av konserten åt hans sånger, och de sjöngs av sopranen Gisela Stille.

Före det låg ett straussverk från mycket tidig ålder, ”Serenad” för 13 blåsare, värd att fortfarande uppföra fastän den här serenaden skrevs 1881, när Strauss fortfarande bara var sjuttonårig skolpojke.

Men sedan följde en rad mer bekanta sångverk, till exempel den mycket kända ”Ständchen” från 1886 och den avslutande allhelgonasången ”Allerseelen”, som sångerskan förklarade sig ha en särskild kärlek till.

Efter pausen stod i stället Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) på programmet, och även här medverkade sångerskan, men bara i det första numret, hämtat ur operan ”Don Giovanni” (1787).

Avslutningen blev ett orkesterverk, Mozarts ”Symfoni nummer 40 i G-moll”, i det senare stycket ovanlig för kompositören. Vi har den sedan mycket länge på skiva, men inget framförande är ju det andra exakt likt, och både jag och Birgitta gillade också den här varianten.

* * *

Före föreställningen var vi ute och åt middag på Saffran Polo med Anna samt hennes pappa Bengt och hans fru Inger, som alla numera även de har abonnemang på konsertserien med kammarorkestern. Vi åt chenjeh, lammspett med grillad paprika, lök och peperoni plus ris och sås.

Saffran Polo är en persisk restaurang på Vaksalagatan, ett par kvarter öster om Vaksala torg. Synd att få i konserthuspubliken inte verkar hitta dit utan bara väljer restaurangerna alldeles i närheten.

Grønlands regering faller samman på grund av ekonomiska oegentligheter från statsminsterns sida. Nyval den 28 november

3 oktober 2014 18:22 | Politik | Inga kommentarer

Socialdemokratiska Siumut gjorde senast ett mycket gott val, inte minst på grund av partiledaren Aleqa Hammonds karisma och personliga popularitet. Hennes parti och partiet Assatut bildade tillsammans en som det föreföll mycket stabil regering, Naalakkersuisut, med stabilt stöd i parlamentsförsamlingen landstinget, Inatsisartut.

Nu har dock en politisk bomb briserat och sprängt den här regeringen: Det har visat sig att Aleqa Hammond har använt 106.000 kronor ur statskassan för privat bruk, bland annat för flygbiljetter och hotellkostnader till sin familj.

Hammond har försökt släta över det som har hänt men har mötts av en häftig protestvåg. Det här ledde också till att en av Assatuts ministrar och två av Siumuts lämnade regeringen, och sedan har Assatut även som parti övergett regeringen. Därmed hade denna inte längre majoritet i parlamentet.

Aleqa Hammond hade då knappast något alternativ till det beslut hon tog, att avgå från dels posten som regeringschef, dels från posten som partiordförande.

Och nu har det också bestämts att det ska bli nyval den 28 november.

* * *

De grönländska partierna i landstinget, Inatsisartut (sammanlagt 31 platser), efter valet 2013:

Siumut (Framåt), socialdemokratiskt, 42,8 procent, 14 mandat.

Atassatut (Samhörighet), vill bevara banden med Danmark, 8,1 procent, 2 mandat.

Inuit Ataqatigiit (Förenade Inuiter), vänster, 34,4 procent, 11 mandat.

Parti Inuit (Inuitpartiet), liberalt, 6,4 procent, 2 mandat.

Kalaallit Nuuaouni Demokraatit (Demokraterna), vänsterliberalt, 6,2 procent, 2 mandat.

Norge: Toppnotering för Arbeiderpartiet. SV fortsatt under spärren

3 oktober 2014 17:04 | Politik | Inga kommentarer

I Norstats opinionsmätning för Vårt Land får Arbeiderpartiet ett rekordhögt stöd, 36,3 procent (+ 1 procentenhet). I stortingsvalet 2013, då partiet förlorade regeringsmakten, fick det bara stöd av 30,8 procent.

Ett fortsatt problem för partiet är dock att dess regeringspartner från då, Sosialistisk Venstreparti, visserligen också ökar med 0,8 procentenheter men även då, med ett stöd om 3,2 procent, fortsatt ligger under fyraprocentsspärren. I valet 2013 hamnade man med 4,1 procent strax över spärren.

Det tredje partiet i den förra röd-gröna regeringen, Senterpartiet, ökar med 0,4 procentenheter till 5,3 procent, strax under valresultatet från 2013, 5,5 procent.

Lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,3 procentenheter till 1,5 procent. I valet 2013 fick partiet stöd av 1,1 procent.

Och i Norge blockneutrala Miljøpartiet De Grønne minskar med 0,5 procentenheter och hamnar då med stöd av 3,4 procent under spärren. I valet 2013 fick partiet 2,8 procent men fick ett lokalt mandat i Oslo.

Det ledande partiet i den nuvarande regeringen, Høyre, backar i den här mätningen med 1 procentenhet till 26 procent. I valet 2013 var partiets resultat 26,8 procent.

Dess partner i den blå-blå regeringen, populistiska Fremskrittspartiet, backar i den aktuella mätningen med 0,2 procentenheter till 14,9 procent, vilket är under partiets valresultat 2013, 16,3 procent.

Det går också utför för den här regeringens båda stödpartier i Stortinget:

Kristelig Folkeparti backar med 0,3 procentenheter till 4,5 procent mot 5,6 procent i valet 2013.

Och liberala Venstre tappar 0,9 procentenheter och hamnar då på 3,9 procent, vilket alltså är under spärrgränsen. I stortingsvalet 2013 fick partiet stöd av 5,2 procent.

Förhandlingsregeringen

3 oktober 2014 15:33 | Politik | 11 kommentarer

Den regering Stefan Löfven presenterade i dag har i viktiga avseenden drag av förhandlingsregering, och det lär ju behövas med det svaga parlamentariska underlag den har. Ett inkluderande också av Vänsterpartiet, något jag själv principiellt är för, hade för övrigt inte heller skapat någon parlamentarisk majoritet, och kanske kan Stefan Löfven på det här sättet åtminstone så småningom åstadkomma en del blocköverskridande överenskommelser – men om den tillträdande regeringens politik på områden som vård, skola och omsorg inte blir tillräckligt radikal, får nog Löfven räkna med att Vänsterpartiets stöd i opinionsmätningarna kommer att öka, vilket inte minst kommer att gå ut över socialdemokratin.

Partivänstern och den traditionella socialdemokratin (mer radikal än partiets kurs är i dag) har fått sitt genom namn som Anders Ygeman (han satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU), Morgan Johansson och Peter Hultqvist. Den man främst saknar i den raden är Veronica Palm.

Men raden av socialdemokrater som befinner sig längre åt höger är desto större: Magdalena Andersson, Mikael Damberg, Helene Hellmark Knutsson, Ardalan Shekarabi, Margot Wallström med flera. Wallström kommer väl inte att kunna ställa till så mycket skada – hon kommer att ägna sitt ämbete åt att glida runt i världen – men det gäller att hålla tummen i ögat på henne, så att Sverige inte bidar till att föra EU ännu längre ner i federationsträsket.

Bland de socialdemokratiska ministrarna finner man några kända namn som den gamla åkarkampen Ylva Johansson och Kristina Person, som nu ska ta hand om strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete. På hur Ylva Johansson lyckas i sitt värv, att skapa nya jobb, vilar i hög grad inte bara hennes utan också regeringens rating.

Flera av de nya ministrarna är oprövade och relativt okända i rikssammanhang – kanske är det här ett led i Löfvens strategi att inte redan från början låsa de borgerliga mittenpartierna i en fientlig hållning mot den nya regeringen. I valet av ny socialförsäkringsminister, Annika Strandhäll, ordförande i fackförbundet Vision, kan uträkningen vara just den här.

Stefan Löfven vill ju hålla alla dörrar öppna i energipolitiken, också för kärnkraften, och då är säkert den vindkänslige Ibrahim Baylan rätt man för posten.

Hans namn leder oss in på en annan (och mer positiv) iakttagelse i fråga om den nya regeringen: tre av de socialdemokratiska och två av de miljöpartistiska ministrarna har sin bakgrund utanför Sverige. En intressant nykomling är där Alice Bah Kuhnke (MP), som blir ny kulturminister. Men det återstår förstås att se hur mycket resurser hon kan kapa till kultursektorn – hon har ju i regeringen många ringrävar med bättre partiförankring att slåss med om resurserna. Fem slag på käften på Sverigedemokraterna är de här utnämningarna hur som helst.

Miljöpartiet har över huvud taget fått bra utdelning i förhandlingarna om ministerposterna och ansvarområdena. Åsa Romsson blir klimat- och miljöminister och dessutom vice statsminister, Gustav Fridolin blir utbildningsminister, Per Bohlund blir finansmarknads- och konsumentminister och, kanske mest överraskande, Isabella Lövin blir biståndsminister. Räkna med att Miljöpartiets statsråd kommer att synas väldigt mycket i media.

Regeringsförklaringen är på det här stadiet en avsiktsförklaring – hur den konkreta politiken sedan blir är ju avhängigt av vad den tillträdande minoritetsregeringen kan förhandla fram i Riksdagen.

Ett exempel på detta är målet att Sverige till 2020 ska nå EUs lägsta arbetslöshet, vilket bland annat ska åstadkommas genom stora investeringar i infrastruktur, bostäder och klimatomställning. Minst 250.000 nya bostäder ska byggas fram till 2020. Järnvägsnätet ska underhållas bättre. Inom 90 dagar ska arbetslösa ungdomar erbjudas jobb, praktikplats, traineejobb eller utbildning.

Jag ska inte gå igenom hela regeringsförklaringen. En del målsättningar där är fortfarande ganska allmänna, en del av dem – som de om kärnkraftens framtid – också dunkla.

Ett steg framåt tas i alla fall när det gäller ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Privata företags möjligheter att sko sig på vård och skola kommer att begränsas men inte tillräckligt. I dag är det tyvärr bara Vänsterpartiet som driver de strikta mål för vård, skola och omsorg som var självklara för Olof Palme och som fanns inskrivna i tidigare socialdemokratiska partiprogram. Fast, som sagt, vad hjälper det i en riksdag med dagens sammansättning.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^