Förhandlingsregeringen

Den regering Stefan Löfven presenterade i dag har i viktiga avseenden drag av förhandlingsregering, och det lär ju behövas med det svaga parlamentariska underlag den har. Ett inkluderande också av Vänsterpartiet, något jag själv principiellt är för, hade för övrigt inte heller skapat någon parlamentarisk majoritet, och kanske kan Stefan Löfven på det här sättet åtminstone så småningom åstadkomma en del blocköverskridande överenskommelser – men om den tillträdande regeringens politik på områden som vård, skola och omsorg inte blir tillräckligt radikal, får nog Löfven räkna med att Vänsterpartiets stöd i opinionsmätningarna kommer att öka, vilket inte minst kommer att gå ut över socialdemokratin.

Partivänstern och den traditionella socialdemokratin (mer radikal än partiets kurs är i dag) har fått sitt genom namn som Anders Ygeman (han satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU), Morgan Johansson och Peter Hultqvist. Den man främst saknar i den raden är Veronica Palm.

Men raden av socialdemokrater som befinner sig längre åt höger är desto större: Magdalena Andersson, Mikael Damberg, Helene Hellmark Knutsson, Ardalan Shekarabi, Margot Wallström med flera. Wallström kommer väl inte att kunna ställa till så mycket skada – hon kommer att ägna sitt ämbete åt att glida runt i världen – men det gäller att hålla tummen i ögat på henne, så att Sverige inte bidar till att föra EU ännu längre ner i federationsträsket.

Bland de socialdemokratiska ministrarna finner man några kända namn som den gamla åkarkampen Ylva Johansson och Kristina Person, som nu ska ta hand om strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete. På hur Ylva Johansson lyckas i sitt värv, att skapa nya jobb, vilar i hög grad inte bara hennes utan också regeringens rating.

Flera av de nya ministrarna är oprövade och relativt okända i rikssammanhang – kanske är det här ett led i Löfvens strategi att inte redan från början låsa de borgerliga mittenpartierna i en fientlig hållning mot den nya regeringen. I valet av ny socialförsäkringsminister, Annika Strandhäll, ordförande i fackförbundet Vision, kan uträkningen vara just den här.

Stefan Löfven vill ju hålla alla dörrar öppna i energipolitiken, också för kärnkraften, och då är säkert den vindkänslige Ibrahim Baylan rätt man för posten.

Hans namn leder oss in på en annan (och mer positiv) iakttagelse i fråga om den nya regeringen: tre av de socialdemokratiska och två av de miljöpartistiska ministrarna har sin bakgrund utanför Sverige. En intressant nykomling är där Alice Bah Kuhnke (MP), som blir ny kulturminister. Men det återstår förstås att se hur mycket resurser hon kan kapa till kultursektorn – hon har ju i regeringen många ringrävar med bättre partiförankring att slåss med om resurserna. Fem slag på käften på Sverigedemokraterna är de här utnämningarna hur som helst.

Miljöpartiet har över huvud taget fått bra utdelning i förhandlingarna om ministerposterna och ansvarområdena. Åsa Romsson blir klimat- och miljöminister och dessutom vice statsminister, Gustav Fridolin blir utbildningsminister, Per Bohlund blir finansmarknads- och konsumentminister och, kanske mest överraskande, Isabella Lövin blir biståndsminister. Räkna med att Miljöpartiets statsråd kommer att synas väldigt mycket i media.

Regeringsförklaringen är på det här stadiet en avsiktsförklaring – hur den konkreta politiken sedan blir är ju avhängigt av vad den tillträdande minoritetsregeringen kan förhandla fram i Riksdagen.

Ett exempel på detta är målet att Sverige till 2020 ska nå EUs lägsta arbetslöshet, vilket bland annat ska åstadkommas genom stora investeringar i infrastruktur, bostäder och klimatomställning. Minst 250.000 nya bostäder ska byggas fram till 2020. Järnvägsnätet ska underhållas bättre. Inom 90 dagar ska arbetslösa ungdomar erbjudas jobb, praktikplats, traineejobb eller utbildning.

Jag ska inte gå igenom hela regeringsförklaringen. En del målsättningar där är fortfarande ganska allmänna, en del av dem – som de om kärnkraftens framtid – också dunkla.

Ett steg framåt tas i alla fall när det gäller ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Privata företags möjligheter att sko sig på vård och skola kommer att begränsas men inte tillräckligt. I dag är det tyvärr bara Vänsterpartiet som driver de strikta mål för vård, skola och omsorg som var självklara för Olof Palme och som fanns inskrivna i tidigare socialdemokratiska partiprogram. Fast, som sagt, vad hjälper det i en riksdag med dagens sammansättning.