Nu vet jag vad det är för fel på mig – och det viktigaste är redan åtgärdat

Intagningen på Hjärtkliniken på Akademiska blev överraskande snabbt lyckosam.

Inte bara hjärtats utan också pacemakerns sätt att fungera undersöktes: Jag fick, så gott jag nu kunde, marschera fram och tillbaka i en lång sjukhuskorridor, och jag behövde inte ens göra hela mitt ålagda pensum, innan kvinnan som med något slags mätapparatur på avstånd kontrollerade, hur mitt hjärta fungerade vid lite ansträngning, hade slutsatsen klar: Min pacemaker höjde inte alls hjärtats tempo vid ansträngning. Den konstant låga nivån indikerade, att min nu ganska många år gamla pacemaker helt enkelt måste bytas ut.

Så i går skjutsades jag i min sjukhussäng i väg till operationsavdelningen, jag fick lokalbedövning och den gamla pacemakern, som till och med hade någon skruv lös, plockades ut och ersattes med en ny.

I dag kollade en läkare att den fungerade som den skulle, och sen skrevs jag helt enkelt ut.

När jag frågade om de två andra krämpor som läkaren, som först undersökte mig också konstaterade fanns, sa dagens chefsläkare att den nya pacemakern med all säkerhet skulle klara av att också pumpa mina lungor rena från det vatten, som röntgen mycket riktigt hade konstaterat fanns där. (Därmed blir jag förhoppningsvis av med den hosta jag har besvärats av bland annat i vissa sänglägen.)

Det tredje besvärande onda jag också har drabbats av, det som har lett till att det gör ont i höger stortå och att högerfoten svullnar så att den inte går att få ned i en normal sko, konstaterade redan den första läkaren jag träffade, att det sannolikt rör sig om gikt. Det behandlar man av naturliga skäl inte på Hjärtkliniken, men dagens utskrivande läkare försåg mig med cortisontabletter som räcker över helgen och skrev ut flera för en tiodagarskur. Och framför allt skulle han skriva en remiss till min nya husläkare, sannolikt då med ett förslag om vad det kan röra sig om.

Så nu finns det hopp om ett normalt liv igen!

* * *

Några iakttagelser från den korta vistelsen på Akademiska:

Personalen är både effektiv och vänlig. Man träffar ganska många i olika funktioner, människor som att döma av hudfärg och idiom har icke-svenskt ursprung. Under operationen, utförd av en svenska, med vilken det visade sig att jag hade gemensamma bekanta, pratade vi om det vettlösa i att på grund av deras ursprung/etniska bakgrund försöka avvisa människor som är beredda att göra en insats i och för vårt samhälle.

Maten på sjukhuset har utvecklats – blivit mer individuellt valfri – sen jag sist vistades på sjukhus. Dock önskar jag mig mer varierat mjukbröd (särskilt till frukost) och mer av färska grönsaker.

Något för mig nytt – detta inte menat som någon invändning – var att både män och kvinnor placerades i den trebäddssal där jag placerades. Viss men inte total avskärmning kunde man åstadkomma med hjälp av skärmar.