Hur mycket får man modernisera ”Morbror Vanja” utan att tappa kontakten med Tjechov?

20 oktober 2014 19:46 | Teater | Inga kommentarer

Uppsala Stadsteater ger Anton TjechovsMorbror Vanja” (1897), även känd som ”Onkel Vanja”.

Översättningen är gjord av den erkänt skicklige Staffan Skott – jag har tidigare här på bloggen skrivit om hans bok ”Är du alldeles rysk?” (Hjalmarson & Högberg, 2006), där han skriver insiktsfullt om bland annat Tjechov. Dock kan läkaren och grannen Astrovs (Yngve Dahlberg) utläggning om klimatförändringar i Ryssland 2010 inte härröra från Tjechov, och över huvud taget får jag, när jag ser Uppsala Stadsteaters uppsättning av ”Morbror Vanja” intrycket att regissören Yana Ross har tagit sig en del friheter gent emot ursprungstexten.

Den uppsättning vi ser på Uppsala Stadsteater är starkt moderniserad. I stället för att förflyttas till Tjechovs sena 1800-tal förflyttas vi med hjälp av bland annat kläder (Zane Pihlsröm) och musik (Antanas Jesenka) – rockmusik – till nutid. Av familjegodset har det blivit ett pensionat.

Personerna känner vi igen från Tjechovs originalpjäs: paret som driver pensionatet, Ivan – morbror Vanja – Vojnitsky (Mathias Olsson), Sonja Vojnitsky (Emelie Willberg), professor Serebrjakovs dotter från ett tidigare äktenskap, Sonjas pappa professor Serebrjakov (Gustav Levin) och hans andra, yngre hustru Jelena (Linda Kulle), Marija Vojnitsky (Åsa Forssblad Morisse), Sonjas mormor, Vanjas mamma, och så några pensionatsgäster.

Den som inte redan tidigare kan något om ”Morbror Vanja” kan dock säkert ha svårt att orientera sig om både personerna och handlingen, särskilt i första akten, då scenen är försänkt i dunkel, ytterligare förstärkt genom rök. Över huvud taget spelar den här uppsättningen med det ogripbara: agerande försvinner ideligen ut i fonden för att strax dyka upp igen, fast från ett annat ställe.

Den erotiska dragning som finns också i Tjechovs manus dras i den här uppsättningen ut till liderlighet, och här finns till och med ett bögpar.

Vodka dracks också i Tjechovs Ryssland, men så kopiöst berusade – dyngraka – personer som i ”Morbror Vanjas” första akt på Uppsala Stadsteater har jag nog aldrig sett på en svensk scen.

Tjechovs ”Morbror Vanja” är, som jag minns den, präglad av melankoli.

Jag är för egen del inte alls fixerad vid någon speciell riktning inom teatern, gillar själv så olika storheter som Strindberg, Ibsen, Ionesco, Fo och Norén men ser gärna att deras dramatik görs i uppsättningar som försöker fånga författarens i fråga egna intentioner.

”Morbror Vanja” på Uppsala Stadsteater är onekligen en intressant uppsättning. Men i hur stor utsträckning är den i den här formen ett verk av Anton Tjechov?

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^