Om flykten från Estland i Missionskyrkan i Östhammar

1 oktober 2014 17:58 | Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag hade – av en slump samma dag som hustrun var inbjuden till Riksdagens högtidliga öppnande – ombetts att i Missionskyrkan i Östhammar tala om flykten från Estland.

Den stora strömmen av estniska flyktingar, sammanlagt in emot 30.000 människor, kom till Sverige hösten 1944, det vill säga för 70 år sedan. Jag var för egen del sju år gammal då – jag är född 1937 och är nu alltså själv 77 år gammal. En del av de här esterna fortsatte, skrämda av baltutlämningen (män som hade kommit till Sverige iförda tysk uniform, vilket kunde ha ganska olika förklaringsgrund, lämnades på rysk begäran ut till Sovjetunionen) och av att Sverige återlämnade flyktingbåtar som ryssarna med viss, pervers rätt (båtarna var nationaliserade under den första sovjetiska eran) hävdade var stulen statsegendom. Jag minns fortfarande med sinnesrörelse hur min mamma stod på gårdsplan i Juniskär söder om Sundsvall och grät, när pappas egenbyggda båt – vår livlina – bogserades i väg. Men pappa byggde själv en ny motorbåt!

Jag berättade också om Molotov-Ribbentrop-pakten, som prisgav Estland åt ryssarna, sedan om först den ryska, sedan den tyska ockupationen och sist det sovjetvälde som esterna tvingades leva under i ytterligare ett antal årtionden.

Som många andra hade min pappa under den första ryska eran blivit inkallad till Röda armén men hållit sig undan (på vår farstuvind, där man inte ens kunde sitta upprätt), detta verkligen inte för att han heller var någon tyskvän. Jag kan i sammanhanget nämna att han (och även mamma) när de så småningom fick svenskt medborgarskap under hela sitt liv röstade på Socialdemokraterna.

För den svenska publik som hade samlats i Missionskyrkan i Östhammar berättade jag om saker som få människor här i landet dess bättre själva aldrig har behövt uppleva: om en morbror som återvände till Estland när Röda armén åter trängde in och då föll på östfronten, om en annan morbror som stannade i Finland där han hade gift sig och fått två barn, vilket han trodde skulle skydda honom från utlämning i fredsslutet, men icke, om flykten över ett stormigt hav från först Estland till Finland, sedan över ett lugnare hav till Sverige, om andra, ibland i överlastade båtar, som aldrig kom fram, om hur det var att hamna i en totalt främmande språkmiljö (även om man, som jag, hade lärt sig läsa vid tre års ålder), om alla dessa ester som i dag finns överallt i det svenska samhället och som ganska snart blev integrerade i sitt nya samhälle, där de (vi) för övrigt aldrig hade tänkt stanna – vi ville ju tillbaka, till Estland, om det bara gick.

Jag passade också på att utifrån de här personliga och starkt upplevda omständigheterna slå ett slag för dagens flyktingar, till exempel från Irak och Syrien, som i dag har drivits i väg till det avlägsna Sverige, alla de här som inte är så blonda och blåögda och ljushyade som jag.

Jag slutade med att säga till min publik i Missionskyrkan, att man kan ha sitt hjärta på två ställen. Om svenskarna – som skedde på den tiden då vi estniska flyktingar kom hit – ställer upp för dem som av krig eller nöd tvingas lämna sitt eget land för Sverige, kommer de människor vi tar emot att visserligen ha kvar en del av sitt hjärta i det land eller område de kommer ifrån, men de känner också samhörighet med det land som har tagit emot dem.

Själv är jag född est men samtidigt en svensk patriot, det senare ibland i större utsträckning än en del infödda svenskar.

* * *

Vad som var extra roligt med det här mötet i Missionskyrkan i Östhammar var att det i publiken fanns ett antal ester och estlandssvenskar, somliga liksom jag själv gifta med svenskar. Många av dem som kom hit under den där dramatiska tiden kom i land på upplandskusten och blev kvar här.

8 kommentarer

  1. Hej Enn!
    Det där skulle fler få höra, tror att det skulle vara nyttigt för vissa! Bor i Höga kusten och där har vi fått flyktingar och glädjande nog så är istort sett alla positiva och vill hjälpa till med kläder mm och få en kontakt mellan oss svenskar och flyktingar! Att tvingas fly för sitt liv kan nog bara dom som upplevt det förstå.
    Hälsningar
    Pelle

    Comment by Pelle — 2014 10 02 0:19 #

  2. Till Pelle: Roligt att få en hälsning från Höga kusten.

    Vi hamnade alltså i Juniskär i Njurunda, numera en del av Sundsvall, men min moster Linda och hennes man Rikard – han som gjorde min pappa sällskap på farstuvinden – som vi hade haft med oss hela vägen över Finland till Sverige kom att bosätta sig i Berghamn i Ångermanland, där jag har hälsat på och tillbragt delar av några barndomssomrar. Senare gjorde jag själv lumpen på I 21 i Sollefteå och fick göra många förflyttningar, ofta på cykel, i det bitvis ganska bergiga Ångermanland – vid något tillfälle var vi ända uppe i Övik. Också under min lumpartid hälsade jag förresten på min moster och morbror i Berghamn.

    När jag för inte så länge sen pratade om min familjs flykt från Estland för pensionärer i Uppsala, kom det efteråt fram en dam och berättade att hon hette Astrid och att vi hade träffats en gång i världen just i Berghamn där hon då bodde. Jag mindes det här, också henne, mycket väl. En del av den här byns unga, de flesta av oss inte ens tonåringar, hade en träffpunkt på byns dansbana och lärde oss där att dansa med hjälp av en vevgrammofon.

    Det här är en del av det Sverige jag lärde mig älska.

    Comment by Enn Kokk — 2014 10 02 8:55 #

  3. Jag var fodd i Njurunda for 77 ar sedan och i storsta utstrackning gjorde jag lumpen som patriot i Solleftea T3 och Ostersund A4 bla bla bla bla bla bla
    Gud sa patetetiskt!
    Sedan flydde jag landet for att overleva nar sossarnas Lisa och Sluggo borjade dominera med kungens goda minne.

    Kanske ar det dags att atervanda och sjalvstandighets forklara mitt Norrland.

    Comment by Ture Sjolander — 2014 10 04 1:39 #

  4. Battre fly an illa fakta!

    Comment by Ture Sjolander — 2014 10 04 1:40 #

  5. Till Ture Sjölander: Rena snurren råder redan nu i svensk politik, så vi behöver nog inte ytterligare hjälp i fråga om det från Australien.

    Comment by Enn Kokk — 2014 10 04 7:48 #

  6. Sa, sant som det ar sagt:
    Hatet i varlden snurrar snabbare an Ebola, som inte kan flygbombas.
    Mitt Norrland ar fortfarande mitt oavsett svensk politik ar jag inte Persona non grata.

    Sense moral
    Sverige= Born and raised to be ruled.

    Comment by Ture Sjolander — 2014 10 04 12:38 #

  7. Tere Enn!
    Ma sooviksin saata Sulle eestikeelse tôlke sellest Sinu ettekandest ja Sinu nôusolekut seda teksti Eesti Päevalehes (Sthlm) avaldada.
    Palun vasta minu mailile: viiu@tele2.se
    – mul ei ole praegu ei Sinu maili aadressi ega ka mobiili/tel.numbrit.
    Ette tänades!

    Comment by viiu riis — 2014 10 30 12:53 #

  8. Tänu lahke vastuse eest!

    Comment by viiu riis — 2014 10 30 15:54 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^