Om flykten från Estland i Missionskyrkan i Östhammar

Jag hade – av en slump samma dag som hustrun var inbjuden till Riksdagens högtidliga öppnande – ombetts att i Missionskyrkan i Östhammar tala om flykten från Estland.

Den stora strömmen av estniska flyktingar, sammanlagt in emot 30.000 människor, kom till Sverige hösten 1944, det vill säga för 70 år sedan. Jag var för egen del sju år gammal då – jag är född 1937 och är nu alltså själv 77 år gammal. En del av de här esterna fortsatte, skrämda av baltutlämningen (män som hade kommit till Sverige iförda tysk uniform, vilket kunde ha ganska olika förklaringsgrund, lämnades på rysk begäran ut till Sovjetunionen) och av att Sverige återlämnade flyktingbåtar som ryssarna med viss, pervers rätt (båtarna var nationaliserade under den första sovjetiska eran) hävdade var stulen statsegendom. Jag minns fortfarande med sinnesrörelse hur min mamma stod på gårdsplan i Juniskär söder om Sundsvall och grät, när pappas egenbyggda båt – vår livlina – bogserades i väg. Men pappa byggde själv en ny motorbåt!

Jag berättade också om Molotov-Ribbentrop-pakten, som prisgav Estland åt ryssarna, sedan om först den ryska, sedan den tyska ockupationen och sist det sovjetvälde som esterna tvingades leva under i ytterligare ett antal årtionden.

Som många andra hade min pappa under den första ryska eran blivit inkallad till Röda armén men hållit sig undan (på vår farstuvind, där man inte ens kunde sitta upprätt), detta verkligen inte för att han heller var någon tyskvän. Jag kan i sammanhanget nämna att han (och även mamma) när de så småningom fick svenskt medborgarskap under hela sitt liv röstade på Socialdemokraterna.

För den svenska publik som hade samlats i Missionskyrkan i Östhammar berättade jag om saker som få människor här i landet dess bättre själva aldrig har behövt uppleva: om en morbror som återvände till Estland när Röda armén åter trängde in och då föll på östfronten, om en annan morbror som stannade i Finland där han hade gift sig och fått två barn, vilket han trodde skulle skydda honom från utlämning i fredsslutet, men icke, om flykten över ett stormigt hav från först Estland till Finland, sedan över ett lugnare hav till Sverige, om andra, ibland i överlastade båtar, som aldrig kom fram, om hur det var att hamna i en totalt främmande språkmiljö (även om man, som jag, hade lärt sig läsa vid tre års ålder), om alla dessa ester som i dag finns överallt i det svenska samhället och som ganska snart blev integrerade i sitt nya samhälle, där de (vi) för övrigt aldrig hade tänkt stanna – vi ville ju tillbaka, till Estland, om det bara gick.

Jag passade också på att utifrån de här personliga och starkt upplevda omständigheterna slå ett slag för dagens flyktingar, till exempel från Irak och Syrien, som i dag har drivits i väg till det avlägsna Sverige, alla de här som inte är så blonda och blåögda och ljushyade som jag.

Jag slutade med att säga till min publik i Missionskyrkan, att man kan ha sitt hjärta på två ställen. Om svenskarna – som skedde på den tiden då vi estniska flyktingar kom hit – ställer upp för dem som av krig eller nöd tvingas lämna sitt eget land för Sverige, kommer de människor vi tar emot att visserligen ha kvar en del av sitt hjärta i det land eller område de kommer ifrån, men de känner också samhörighet med det land som har tagit emot dem.

Själv är jag född est men samtidigt en svensk patriot, det senare ibland i större utsträckning än en del infödda svenskar.

* * *

Vad som var extra roligt med det här mötet i Missionskyrkan i Östhammar var att det i publiken fanns ett antal ester och estlandssvenskar, somliga liksom jag själv gifta med svenskar. Många av dem som kom hit under den där dramatiska tiden kom i land på upplandskusten och blev kvar här.