Kammarorkestern med Ellen Nisbeth som solist på viola

Höstsäsongens första konsert med Uppsala kammarorkester, som vanligt under ledning av Paul Mägi, ägde rum i torsdags, och jag var förstås där, men val och annat har hindrat mig från att skriva.

Programmet inleddes med en Ouvertyr i C-dur (omkring 1830) av Felix Mendelssohns på sin tid (1805-1847) sorgligt tillbakahållna och förbisedda syster Fanny Mendelssohn-Henzel – för att över huvud taget bli spelad publicerade hon några av sina kompositioner i hans namn. Intressant att få höra detta sällan spelade stycke för orkester!

Inte mindre intressant var det att därefter få höra den sällan spelade ”Romanze för viola och orkester i F-dur” (1911) av Max Bruch (1838-1920). Romanser var ju ursprungligen verk för sång, men här har i stället violan, skickligt trakterad av unga Ellen Nisbeth, den bärande rollen.

Sin virtuositet fick hon också användning för i rondosatsen i den italienske violinisten Niccolò Paganinis (1772-1840) Violinkonsert nummer 2 i H-moll (1826).

Efter pausen avslutade orkestern med ett längre verk, Symfoni nummer 2 i C-moll (1877) av Anton Bruckner (1824-1896). Bruckner har jag inte lyssnat så mycket på, vilket kan vara en delförklaring till att jag ställde mig lite avvaktande till det här verket – men å andra sidan hade jag inga svårigheter att ta till mig de för mig lika okända verk som spelades före pausen. Och jag medger att den musik av Bruckner som spelades hade partier, vars kraft slog an på mig.

* * *

Anna, som Birgitta och jag brukar äta middag med i samband med konserterna i Musikens hus, har den här säsongen skaffat abonnemang också åt sin pappa, Bengt, och hans fru, Inger. Vi har beslutat oss för att fortsätta traditionen att äta middag på restaurang, nu alltså med fler i middagssällskapet.

Enklast var det att starta med middag i Musikens hus, men eftersom restaurangen var stängd, serverades maten i stället högre upp i huset, och det var buffé som gällde. Buffén var rikligt tilltagen och varierad.