Socialdemokratiet fortsatt Danmarks största parti

Den smått sensationella prognosen från dagen före kommunalvalet i Danmark stod sig: Socialdemokratiet förblev Danmarks största parti.

En exitpoll, gjord i samband med att vallokalerna stängde, lurade den socialdemokratiska partiledaren Helle Thorning-Schmidt att erkänna sig slagen av Venstre, men det visade sig att den opinionsundersökning som hade gjorts just före valet var mer korrekt: Socialdemokratiet är fortsatt Danmarks största parti.

Socialdemokratiet fick i landsgenomsnitt 29,5 procent av rösterna, vilket visserligen är en nedgång med 1,1 procentenheter, men Venstres uppgång med 1,8 procentenheter räckte inte för att gå om Socialdemokratiet: Venstre hamnade på 26,5 procent.

På den socialdemokratiska sidan var det nog så att duktiga och välkända kommunalpolitikers popularitet i det här valet vägde upp partiledarens tillkortakommanden. Medan däremot Venstres framgång dämpades av partiledarens klantigheter.

Jag noterar också att valdeltagandet märkbart har ökat, från 65,8 procent 2009 till 71,9 procent i det just genomförda valet. Hur det här har påverkat valresultatet kommer säkert de danska valsociologerna att komma med teorier om.

Vänstern i vid mening – regeringspartierna plus Enhedslisten – har, precis som det prognosticerades, gjort ett gott val i de fyra största städerna. De dramatiska förändringarna i det röda blocket står Enhedslisten och Socialistisk Folkeparti för: SF har gjort stora rösttapp till rödgröna och feministiska Enhedslisten.

I København har Socialdemokratiet tappat 2,1 procent och landar på 27,8 procent. Socialliberala Radikale Venstre går upp med 2,6 procent och får 11,1 procent. Socialistisk Folkeparti tappar hela 12,2 procent och får då 10,0 procent, medan Enhedslisten ökar med 8,6 procent till 19,5 – det här yttervänsterpartiet blir därmed näst största parti i huvudstaden.

Det stora allmänborgerliga partiet Venstre ökar med 2,6 procent men får ändå inte mer än 11,4 procent i København. Det andra åtminstone tidigare stora borgerliga partiet Det Konservative Folkeparti tappar 2 procent och får nu 5,0 procent, medan det fortfarande relativt nya Liberal Alliance landar på 3,8 procent (+ 2,9). Populistiska och främlingsfientliga Dansk Folkeparti får 7,4 procent (- 0,3).

I Aarhus får Socialdemokratiet 38,3 procent (- 3,6), men det mandat de därmed förlorar går till Radikale Venste, som får 8,3 procent (+ 3,1). Också här gör Socialistisk Folkeparti med 6,7 procent (- 10,8) en stor röstförlust, som delvis kompenseras av en uppgång (+ 5,7) för Enhedslisten med nu 9,4 procent.

Venstre går upp med 1,3 till 17,2 procent, medan Konservative minskar med 2,6 och får 6,3 procent. Liberal Alliance med 3,9 procent (+ 3,5) har den största uppgången bland de borgerliga. Dansk Folkeparti ökar med 1,5 till 7,3 procent.

I Aalborg har Socialdemokratiet i stort sett hållit ställningarna: 36,3 procent (+ 0,1). Radikale Venstre ökar med 1,9 till 5,2. Också här gör Socialistisk Folkeparti ett katastrofval: minskar med 12,7 procent till 3,6. Medan Enhedslistan ökar med 6,8 och får 8,8 procent.

Venstre (+ 0,7) får 26,5 procent men ligger ändå långt efter Socialdemokratiet. Också här gör Konservative ett uselt val: 4,8 procent (- 3,1). Och även här går Liberal Alliance framåt: + 2,9 = 3,1 procent. Man lägger likaså märke till att Dansk Folkeparti har en framgång men en måttlig sådan (+ 1,6); partiet stöds nu av 9,0 procent.

I Odense slutligen får Socialdemokratiet 28,8 procent (- 1,3). Radikale Venstre ökar med 2,4 och får 5,2 procent. Socialistisk Folkeparti minskar med hela 14,4 och får ett valresultat på 6,1 procent. Detta kompenseras inte av Enhedslistens nu 10,0 procent (+ 5,1).

På den borgerliga sidan i Odense går Venstre kraftigt framåt (+ 12,9) och får 23,2 procent. Men vinsterna görs helt uppenbart inom blocket: Konservative minskar med hela 13,6 och får i det här valet ändå hyggliga 10,6 procent. Liberal Alliance går upp från ingenting till nu 2,0 procent. Här gör Dansk Folkeparti en kraftig framryckning (+ 4,4) och får 11,0 procent.

I andra delar av Danmark har naturligtvis Venstre lyckats flytta fram sina positioner mera, men en större sensation är onekligen röstomflyttningarna inom det vi i Sverige kallar för vänstern, till den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som parti en märklig konstruktion bestående av ett valförbund mellan kommunistiska och vänstersocialistiska småpartier.

Det gamla socialistiska vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti, som i motsats till Enhedslisten ingår i regeringskoalitionen, har samtidigt drabbats av en veritabel valkatastrof. Vad det här leder till inom partiet och hur det påverkar dess ledarskap återstår att se.

Mer Vysotskij av Fria Proteatern

Vladimir Vysotskij (1938-1980) har med tiden erövrat också en stor svensk publik. Även andra har sjungit Vysotskijs sånger både på scen och på skiva, men det är utan tvivel Fria Proteaterns vysotskijföreställning på Scalateatern i Stockholm 1986 som har blivit mest berömd. Jag har den på CD med Fria Proteatern; skivan följde med sångboken ”Vargjakten” (Karneval, 2007), som innehåller 48 sånger av Vysotskij, tolkade av Carsten och Ola Palmaer och med notskrift av Stefan Ringbom.

Vi känner Stefan Böhm en smula från hans tid som teaterchef vid Uppsala stadsteater, men eftersom han inte längre arbetar i Uppsala, blev jag glatt överraskad, när jag för några dar sen fick telefonsamtal från honom. Hans ärende var att bjuda mig och Birgitta på en av de två allra sista föreställningarna av ”Hoppets lilla orkester. Nya sånger av Vysotskij och hans vänner” – också den har getts och ges (sista föreställningen ges den 24 november klockan 16.00) på Scalateatern.

Vi tackade förstås ja: träffade också Stefan i foajén när vi hämtade biljetter och efter föreställningen, då vi tackade honom för en fin upplevelse. Vi åkte till Stockholm så pass tidigt, att vi hann äta middag ute före föreställningen. Det blev pizza på italiensk restaurang nära teatern.

Den här gången tillskrivs sångerna som ingår i föreställningen ”Vladimir Vysotskij och hans vänner”. Det har nämligen visat sig att några av de sånger, som har förknippats med Vysotskij, inte är hans egna. Den fina ”Om jag skulle bli sjuk”, i den här föreställningen framförd av Tomas Bolme, har till exempel skrivits av Jurij Vizbor och Jaroslag Smeljakov. ”När du och jag möttes”, sjungen av Stefan Ringbom, är skriven av Andrej Tarkovskij. Titellåten ”Hoppets lilla orkester”, som sjungs av Bo Hülphers, är i själva verket skriven av poeten Bulat Okudzjava. Och här finns också traditionellt material, bra sådant, till exempel ”Ös på med dragspelet Aljosjka”. Jag citerar här dess refräng:

Ös på med dragspelet, Aljosjka!
Här dansar kärringar och våp,
här dansar hallickar och torskar
så glasen klirrar i mitt skåp.

Men flertalet sånger, till exempel ”Vad kan man säga om vår korta tid” (Hasse Björk) och ”Sång om en vän” (Pär Lindblom), är förstås Vysotskijs egna.

Några av de nämnda har varit med i Fria Proteatern ända från början; några av de andra har tillkommit senare men har nu ändå varit med ett tag. Men det är också roligt att notera, att Fria Pro av i dag vid sidan av veteranerna rymmer utmärkta nytillskott som Sofia Berg-Böhm, sång, och Anna Holm, sång och fiol – fler kunde nämnas.

Till det fascinerande med Fria Proteatern hör också, att nästan alla som agerar inte bara sjunger utan också trakterar olika instrument.

Som extranummer fick vi i den entusiastiskt klappande publiken höra tre sångerr, hämtade ur den förra Vysotskij-föreställningen, bland dem den fantastiska ”Vargjakten” med dess starka politiska associationer.

Kommunalvalet i Danmark: jämnt lopp mellan (S) och (V)

En Voxmeter-mätning, publicerad dan före det danska kommunalvalet, gör plötsligt det här valet riktigt spännande.

Jag har tidigare rapporterat om att Socialdemokratiet tycks klara att få sina toppkandidater som ledare i de fyra största städerna men då med hjälp av främst den starkt växande Enhedslisten, ett feministiskt och rödgrönt parti ute på den yttersta vänsterkanten.

Den nya mätningen i den sista skälvande minuten före valet gör utfallet ännu mer intressant. Voxmeters mätning för nyhetsbyrån Ritzau visar nämligen att utfallet kan bli ganska dramatiskt för de partier som leder respektive block, Socialdemokratiet och Venstre. I den här mätningen ökar S med 1,2 procentenheter och skulle därmed, med 24,6 procent, bli Danmarks största parti.

Den borgerliga ärkefienden Venstre tappar 1,2 procentenheter och hamnar därmed på 24,3 procent. Partiledaren Lars Løkke Rasmussens klanterier fortsätter uppenbarligen att sänka partiet.

Slutsumman av det här är att den S-ledda regeringssidan samlar 50,0 procent, medan den borgerliga oppositionen får 49,2 procent.

Doris Lessing död – läs om mitt möte med henne 1965

Doris Lessing (1919-2013) hann bli hela 94 år innan hon dog.

På 1960-talet läste vi henne på grund av både den könsrollstematik som fanns i hennes böcker och för hennes afrikanska erfarenhet, men hennes romaner från då, som ”Den femte sanningen” och ”Gräset sjunger”, har också utomordentliga litterära kvaliteter, som till slut, 2007, gav henne nobelpriset i litteratur.

Jag har faktiskt träffat henne personligen, vid en pressträff anordnad med anledning av att Uppsala stadsteater 1965 gav henne pjäs ”Tigerlek” från 1958. Jag minns att jag vid den här pressträffen blev en smula besviken på henne, kanske för att jag hörde till den grupp av unga radikala socialdemokrater, som hade bidragit till att föra könsrollsdebatten här längre än den då hade kommit i Storbritannien, där hon själv bodde.

Den som vill läsa den här intervjun och vad jag skrev 2007 med anledning av att hon då fick nobelpriset i litteratur, kan läsa mer ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Lessing, Doris.

Jag har förstås med intresse läst också de stort uppslagna artiklarna i dagspressen om hennes dödsfall. Det var dock min hustru som gjorde mig uppmärksam på några rader i Per Wästbergs minnesruna i Svenska Dagbladet: Doris Lessing skrev artiklar om författare som England hade förbisett, Tarjei Vesaas, Karen Blixen och Jaan Kross.

De här författarna är alla rikt företrädda i våra bokhyllor. I fallet Jaan Kross beklagar jag, att han hann dö, innan Svenska Akademien upptäckte, att Estland i honom hade en skönlitterär författare i nobelprisklass.

Uppåt igen för Socialdemokraterna i estnisk novembergallup

Det ledande borgerliga regeringspartiet i Estland Reformierakond (Reformpartiet) hade länge ett enastående stöd i opinionsmätningarna, som bäst över 40 procent, därefter ofta kring 30 procent. Missgrepp i regeringsställning och enskilda ministrars tillkortakommanden har dock gradvis nött ned det här förtroendet, och trots att partiet hoppades på en återhämtning – partiet stöddes av 20 procent i augusti, 21 procent i september och 22 procent i oktober – åkte partiet på ett rejält bakslag i kommunalvalet nyligen, och i novembermätningen från TNS Emor hamnar partiet nu med 18 procent sist bland de i Riksdagen (Riigikogu) representerade partierna.

Tendensen från kommunalvalet slår också igenom på rikssiffrorna för det socialkonservativ och kristna och estnationella Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som i kommunalvalet fick en stark skjuts uppåt av det angrepp dess ledande företrädare i Tallinn, Eerik-Niiles Kross, utsatte för av Ryssland. Novembersiffran för IRL blev 22 procent.

De ovan nämnda partierna ingår båda i den estniska regeringen, men ännu bättre går det för oppositionspartierna i Riigikogu.

Det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) gjorde ett kanonval i Tallinn – fick egen majoritet där – vilket bland annat har att göra med den starka uppslutningen bakom partiet av huvudstadens många ryssar. Men partiet ses också som en kraft att satsa på av många ester, som vill välta den sittande regeringen, och det stöds i den här mätningen av hela 29 procent.

I opposition befinner sig också Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet). SDE lyckades väl på många håll i kommunalvalet, men inte i Tallinn, och hade kanske just på grund av de speciella omständigheterna i huvudstaden en lätt sjunkande kurva i gallupmätningarna. Men i novembermätningen från TNS Emor, som i sina normala månadsmätningar bara frågar estniska medborgare, alltså människor som har rösträtt i riksdagsval, tar SDE ett skutt uppåt, från 20 procent föregående månad till nu 23 procent. Därmed är partiet på andra plats bland partierna.

Min prognos är att om SDE lyckas hitta företrädare som har respekt bland Tallinns många ryssar, kommer partiet att lyckas lika väl där som det i kommunalvalet nyligen gjorde i Narva och de övriga ryssdominerade delarna av Estland. Den insikten tror jag också finns hos partiet.

Melodikrysset nummer 46 2013

Till dem bland er som kanske tror att jag är något slags musikdator vill jag säga följande: Jo, jag har hygglig bredd i mitt musikkunnande, men där finns luckor.

Dagens för mig svåraste fråga var sålunda vågrätt 1, där jag först fick lov att fylla i varannan bokstav – begynnelsebokstäverna i de lodräta svaren – innan jag förstod, att den som sjöng ”Mirrors” var Justin Timberlake.

Å andra sidan klarade jag, på det ena eller det andra sättet, ganska lätt de övriga frågorna.

I och för sig kom jag inte på vad det var för ett musikstycke som spelades som illustration till v 9, men det behövdes inte heller. Det som efterfrågades var vad det var för instrument som hördes vid sidan om pianot, och det var inget tvivel om att det var en cello.

Anders Eldeman använder sig numera ganska ofta av låtversioner ur ”Så mycket bättre”, så jag har nu till slut börjat se på det här TV-programmet.

Jag hade i och för sig inte hört Titiyo sjunga ”Blåjeans och stjärnljus”, ursprungligen känd i Lill Lindfors’ insjungning, men eftersom jag har sett båda i den pågående programserien, var det inte så svårt att koppla dem till varann och sen googla.

Äldre delar av ”Så mycket bättre” har jag över huvud taget inte sett, men Darin (Zenyar) har en rätt så karaktäristisk röst, och Magnus Uggla, vars ”Astrologen” han sjöng, har jag ganska mycket av på skiva.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Cliff Richard med ”Congratulations” och vet också att det hör till god ton att gratulera, när någon i ens närhet fyller år.

Jag har förstås också hört Peter, Paul and Mary sjunga ”Puff the Magic Dragon”, också den svenska versionen ”Puff en pappersdrake”, som tydligare ger svaret på Eldemans fråga om material: papper. Den svenska versionen sjöngs först in av Ann-Louise Hansson, lite senare även av Jan Malmsjö.

Och jag är tillräckligt gammal för att minnas ”Mosebacke monarki”. I dag hörde vi Bobo Slacke (Moltas Eriksson) göra ett besök hos läkaren, spelad av Tage Danielsson. Också Olle Palin medverkade i det här inslaget.

Eftersom min stora skivsamling bland annat omfattar progg, har jag förstås också en bunt Ola Magnell-skivor i den. Så så fort jag hör hans röst i ”Kliff”, känner jag igen den.

Och jag delar Anders Eldemans vurm för M A Numminen, har följaktligen många skivor med honom. I dag hörde vi honom på sitt oefterhärmliga sätt framföra ”All of Me”.

”Evita” har jag faktiskt aldrig sett, men hur många gånger har jag inte hört sången om fru Peron, ”Don’t Cry For Me Argentina”?

En av Fredmans sånger, Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, hördes också.

Och sen är det bara ett svar kvar att redovisa. Ljudillustrationen var lätt igenkänd: Alice Tegnérs ”Ekorrn satt i granen”. (Märk uttalslikheten med Bellmans Fjäril’n.) Men i kryssvaret skulle djuret som förekommer i den här barnvisan skrivas ekorren.

Vänstervind i danska storstäder

i en aktuell opinionsmätning från Epinion, beställd av Danmarks Radio och refererad i en artikel i Jyllands-Posten, ser det ut att gå bra i kommunvalet den 19 november för de socialdemokratiska borgmästarkandidaterna i de fyra stora städerna København, Aarhus, Aalborg och Odense.

Men det här är naturligtvis ett resultat som är avhängigt av att den politiska vänstern håller ihop: I København ser Socialdemokratiet, Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten ut att tillsammans få 32 av 55 platser, och tendensen är densamma i Danmarks näst största stad, Aarhus: Här förutspås samma partikonstellation få 17 av 31 platser. Lite knepigare blir det i Odense, men med hjälp även av socialliberala Radikale Venstre, som ju sitter i regeringen tillsammans med S och SF, verkar man kunna få 15 platser mot det blå blockets 14. Också i Aalborg behöver den socialdemokratiska borgmästarkandidaten stöd även från RV.

Jag har ju tidigare rapporterat om det vikande stödet för Socialdemokratiet, främst då som regeringsparti, och den här opinionsvinden slår förstås igenom också i kommunvalet: S ser ut att förlora fyra mandat i København, tre i Aarhus och två i Odense – fast i Aalborg ser partiet ut att vinna ett mandat, så naturligtvis spelar också lokalpolitiken och kandidaterna en roll.

Eftersom det går risigt också för SF, är den främsta förklaringen till att det ändå går så här bra i de danska storstäderna, att det märkliga rödgröna och feministiska yttervänsterpartiet Enhedslisten stormar fram. Det gäller främst i de riktigt stora städerna, där partiet kommer att göra fenomenala resultat. Men det här partiet är på frammarsch också på många andra håll, bland annat i Syd- och Sønderjylland. I Esbjerg, för att ta ett belysande exempel, har partiet således växt från nästan ingenting till 9,3 procent.

Enhedslisten ser ut att göra sitt bästa val någonsin.

Partiet grundades vid ett samarbete mellan Venstresocialisterne, Danmarks Kommunistiske Parti och det trotskistiska Socialistisk Arbejderparti år 1989 och har kollektiv ledning. I dag är det också ett feministiskt och rödgrönt parti.

Norska opinionsmätningar med olika resultat

Det har känts intressant att få veta vilka nya opinionstrender den gamla vänster-mittenregeringens fall och den ovanliga politiska sammansättningen av den nya regeringen – Høyre plus högerpopulistiska och invandringsskeptiska Fremskrittspartiet – skulle leda till i vårt grannland Norge. Just nu har det dock kommit ett par opinionsmätningar med ganska olika tendens.

Den stora borgerliga oslodraken Aftenposten redovisar en gallup som Response Analyse har gjort för tidningen:

Enligt den tar Arbeiderpartiet ett jätteskutt uppåt, + 4,3 procentenheter, och hamnar därmed på 35,1 procent. I stortingsvalet tidigare i höstas hamnade AP på 30,8 procent, och i kommunvalet 2011 hade partiet 31,7 procent.

I stort sett samtliga övriga partier minskar.

Det ledande regeringspartiet Høyre får i den här mätningen 26,2 procent, – 0,6 procentenheter jämfört med 26,2 procent i stortingsvalet. I kommunvalet 2011 fick partiet 28,0 procent.

Dess regeringspartner Fremskrittspartiet får 15,1 procent, – 1,2 procentenheter jämfört med valresultatet. I kommunvalet 2011 fick FrP 11,4 procent.

De två mittenpartier, som utgör regeringsunderlag men har ställt sig utanför regeringen, backar båda.

Kristelig Folkeparti minskar med 1,0 procentenheter jämfört med 5,6 procent i valet och får nu stöd av 4,6 procent. I kommunvalet 2011 fick KrF också 5,6 procent.

Liberala Venstre minskar med 0,7 procentenheter jämfört med 5,2 procent i valet och får nu stöd av 4,5 procent. I kommunvalet 2011 fick V 6,3 procent.

Ett av mittenpartierna, Senterpartiet, var en del av den förlorande regeringskoalitionen. Resultatet i den här mätningen, 5,3 procent, innebär att partiet backar med 0,2 procentenheter i förhållande till valresultatet, 5,5 procent. I kommunvalet 2011 fick SP 6,7 procent.

Riktigt illa går det för partiet på den förlorande regeringskoalitionens vänsterflank, Sosialistisk Venstreparti. I den här mätningen hamnar SV med 3,8 procent – – 0,3 jämfört med 4,1 i valet – under spärrgränsen. Också i kommunvalet 2011 landade SV på 4,1 procent, och nu ser partiet ut att minska ytterligare.

Det betyder inte att det därmed går bättre för yttervänsterpartiet Rødt – det får i den här mätningen 1,1 procent, vilket är +- 0 jämfört med valresultet. I kommunvalet 2011 fick partiet 1,5 procent.

Också den nya uppstickaren Miljøpartiet De Grønne, som i Oslo knep ett lokalt mandat, ligger i landsgenomsnitt stilla på valresultatet, 2,8 procent. I kommunvalet 2011 fick MDG bara 0,9 procent, men den lilla framgången i årets stortingsval tycks alltså inte ha gett mer vind i seglen.

* * *

Samtidigt har Avisenes Nyhetsbyrå presenterat en mätning gjord av Opinion Perduco. Den ger en delvis annan bild av opinionsläget i Norge:

Enligt den här mätningen backar Arbeiderpartiet med 0,1 procentenheter jämfört med föregående mätning och hamnar nu på 31,6 procent.

Men också enligt den här gallupen ser det mörkt ut för Sosialistisk Venstreparti, som backar med 0,9 procentenheter till 3,2. Även om AP i den här mätningen inte ökar, finns det uppgifter om att 14 procent av SV-väljarna nu tycks ha bytt till Arbeiderpartiet.

Inte heller yttervänsterpartiet Rødt ser ut att vinna på SVs kris: I den här mätningen får partiet oförändrat 1,5 procent.

En plausibel förklaring till SVs tillbakagång är den i och för sig ganska måttliga framgången för Miljøpartiet De Grønne – till bilden hör att SV har profilerat sig som ett rödgrönt parti. MDG backar i den här mätningen i och för sig med 0,8 procentenheter, men de 3,3 procent som enligt den stöder det här partiet bör i inte obetydlig utsträckning vara före detta SV-väljare.

Det problematiska med detta, för Arbeiderpartiet, är att MDG inte definierar sig i höger-vänstertermer och alltså vägrar att ta ställning mellan blocken.

Det intressanta med Senterpartiet, som i den här mätningen får 5,6 procent (+ 0,7), är att det här mittenpartiet, som är ett jordbrukar- och landsbygdsparti, i likhet med gamla tiders svenska Bondeförbundet/Centerpartiet nu under två valperioder har suttit i en koalitionsregering tillsammans med Arbeiderpartiet och SV. I nuvarande politiska situation i Norge har partiet förstås släppt det organiserade samarbetet med Arbeiderpartiet, men det håller också armlängds avstånd till den nya högerregeringen.

Kanske blir resultatet av den nya blå-blå regeringen i Norge ett mittenblock, som så småningom mer pragmatiskt väljer vilken sorts regering man vill stödja och till vilket pris.

I dag stöder alltså de två övriga traditionella norska mittenpartierna den nya regeringen, dock inte villkorslöst.

Mittenpartiernas problem är dock att de är så många och så små. Enligt den mätning jag här refererar stöds Venstre av 6,1 procent (+ 0,4) och Kristelig Folkeparti av 6,0 procent (- 0,5).

Ett problem i sammanhanget är dock att Venstre är ett mycket miljöfokuserat parti, men det är också Miljøpartiet De Grønne och i viss utsträckning även Senterpartiet.

Och eftersom alltså Sosialistisk Venstreparti är ett rödgrönt parti och även Kristelig Folkeparti har visat intresse för miljöfrågorna, kan det bli mycket trångt i mitten, i vart fall om alla de här småpartierna fokuserar på gröna frågor och miljömedvetna väljare.

Maria Lang-revival

Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange (1914-1991), var länge en av de mycket lästa svenska deckarförfattarna. Jag ägde under en tidigare period i livet ganska många av hennes böcker, återutgivna antingen som Pan pocket eller inbundna i den något äldre Vingserien. Hon kan vara roande att läsa men har knappast skrivit några omistliga böcker, så i samband med en nödvändig bokhyllerensning gav jag bort min Lang-samling.

Men när Norstedts nu har återutgivit en rad av dem i förförisk femtiotalsutstyrsel, har jag lockats att köpa nyutgåvorna åt min hustru.

Bland dem finns ”Tragedi på en lantkyrkogård” från 1954, en historia om mord i en lantlig kyrkby med både prästgård och lanthandel och en hel drös människor som var och en av dem skulle kunna vara den av Langs detektivhjälte Christer Wijk eftersökta mördaren. Man mer än anar att det är Agatha Christie som har inspirerat författarinnan till den här svenska historien.

Flera av Langs/Langes deckare har också filmats i samband med nyutgivningen, och jag får kanske anledning att framöver skriva om de här filmerna. Men här om dan såg jag i TV en äldre filmatisering, från 1960, av den här boken, fast i Arne Mattssons regi kallas den för ”När mörkret faller”.

Mattsson var i sina bästa stunder en mycket habil filmmakare, men just när det gällde deckarfilmer, var han inte till sin fördel: I det här fallet skräms i alla fall inte jag av de många närbilderna på de kanske alltför många misstänkta. Enda gången det känns en smula spännande är när prästen Ekstedts (Nils Asther) lilla ständigt snokande dotter Lotta (Anna-Maria Giertz) går en smula för långt och blir överfallen av den mördare som vi vid det tillfället ännu inte får se ansiktet på.

Maria Lang skrev själv filmmanus och tog sig då friheter i förhållande till sitt bokoriginal. Mest anmärkningsvärt är där att filmens mördare är en annan än bokens. Och Christer Wijks (Karl-Arne Holmstedt) ständiga följeslagare Puck har opererats bort i filmversionen.

Själv hade jag ändå nöje av att se filmversionen av den här alltså inte våldsamt spännande historien. Jag vet inte om det är Arne Mattsson eller hans fotograf Hilding Bladh som har den främsta förtjänsten av detta, men som skildring av miljöer från tidigt femtiotal är den högst sevärd. Min egen dåtida lantliga miljö var mycket påvrare än den i filmens prästgård, men detaljer i interiörerna därifrån fungerar ändå som träffsäkra tidsmarkörer. Och ännu mer berörs jag av interiörerna från och varorna i den lanthandel där den här historiens första mord äger rum (på handelsmannen, spelad av Georg Fant). När kameran zoomar in välkända dåtida varumärken, tappar jag rent av intresset på huvudhandlingen, deckarintrigen. Det här, och till exempel de yngre damernas klädsel, tar hos en tittare i min ålder och med min erfarenhet – jag hade sommar- och helgjobb i min lilla orts ICA-affär – helt över intresset.

Och sen är det ju alltid intressant att få återse ett antal svenska skådespelare från förr, utöver de redan nämnda till exempel Birgitta Pettersson, Elsa Prawitz, Adolf Jahr, Sif Ruud och Hjördis Petterson.

Baron Münchhausens fantastiska äventyr

Jag har någon gång under pojkåren läst berättelserna om Baron von Münchhausens fantastiska äventyr. Den tyske friherren Hieronymus Karl Friedrich von Münchhausen (1720-1797) har funnits på riktigt, men historierna om hans fantastiska äventyr är förstås produkter av en ovanligt livlig fantasi.

Men han har, fastän han ofta anges som författare till de här skrönorna, faktiskt inte själv publicerat dem i bokform. Publiceringen började med att Rudolf Erich Raspe från Hannover i London 1786 gav ut några av historierna om Münchhausen i bokform, ”Baron Munchausen’s Narrative of His Marvelous Travels and Campaigns in Russia”. De översattes 1788 till tyska och utökades då i antal av Gottfried August Bürger i det som betraktas som den kompletta originalvolymen, ”Wunderbare Reisen zu Wasser und zu Lande. Feldzüge und lustige Abenteuer des Freiherrn von Münchhausen”. Samma år, 1788, utökades den engelska upplagan till att omfatta också tilläggen.

Det torde vara omöjligt att exakt slå fast vem av de här herrarna som bör anges som författare till boken om Münchhausen. Skrönorna om Münchhausen berättades utan tvekan muntligt av Münchhausen själv, men både Raspe och Bürger har säkert i samband med bokutgivningen bidragit till att ge dem litterär gestaltning.

I den pocketutgåva från Niloé, jag äger, ”Münchhausen” (översättning Jacob Gunnarsson) anges G A Bürger som författare. Den här utgåvan innehåller för övrigt också illustrationer av Gustave Doré.

Men den är inköpt 1990, och historierna om Münchhausen läste jag redan under folkskoleåren. I så fall bör det ha varit volymen ”Münchhausens underbara äventyr” från Barnbiblioteket Saga jag läste.

Jag vet också att boken har getts ut i serien ”Tidens ungdomsklassiker”.

Allt som har getts ut av de nämnda förlagen ligger numera under Norstedts och dess barn- och ungdomsbokförlag Rabén & Sjögren. Det här förlaget hade länge en förnämlig barn- och ungdomsklassikerserie, Klassikerförlaget, men det finns bara rudiment kvar av den – kolla själva i någon av KFs Akademibokhandlar. Går det verkligen inte att ständigt i tryck tillhandahålla den typ av böcker som skrönorna om Münchhausen är ett exempel på? Den här sortens böcker kan för övrigt läsas av människor i alla åldrar.

De här reflektionerna föranleds av att TV i eftermiddags visade en på många sätt fin brittisk filmatisering av ”Baron Münchausens äventyr” (namnstavningen är halvbrittisk), ”The Adventures of Baron Munchausen” (1988), gjord av Terry Gilliam.

Gilliam är känd från ”Monthy Python”, och det slår mig, att Monthy Pyton-gängets galna humor har viss släktkap med de skrönor och galenskaper som utmärker också historierna om baron Münchhausen.

Inledningsgreppet i filmen är att ett teatersällskap under sent 1700-tal ger en föreställning om baron von Münchhausens liv och bravader. Då dyker plötsligt den riktige baron von Münchhausen (porträttlikt och idérikt spelad av John Neville) upp och tar över.

Runt omkring pågår det krig – staden belägras av turkarna – och Münchhausen förklarar att alltsammans är hans fel: Han har slagit vad med den turkiske sultanen och sen, när han med hjälp av världens snabbaste man, Berthold, på rekordkort tid har lyckats få dit en flaska utsökt vin från Wien, därmed vunnit har vadet och därför får en belöning. Med hjälp av världens starkaste karl, Albrecht, tömmer han då sultanens hela kassavalv.

Med hjälp av ett luftskepp, vars ballong är byggd av en massa sköna damers onämnbara, tar sig Münchhausen ut ur den belägrade staden för att skaffa hjälp. Ombord på luftskeppet har också unga Sally Salt, dotter till chefen för teatergruppen, Henry Salt, tagit sig.

Tillsammans upplever de här två en rad äventyr, som man åtminstone delvis känner igen från bokhandlingen: Våra vänner hamnar till exempel i magen på en jättelik monsterfisk, hamnar i Vesuvius’ inre tillsammans med bland andra Vulcanus och gör besök på månen, och vid ett tillfälle räddar sig Münchhausen från att drunkna genom att med den egna armen ta tag i sitt hår och så lyfta både sig själv och hästen.

Alltsammans knyts sen samman i ett slut där Münchhausen och hans återfunna, nu gamla hjältevänner återvänder och räddar den av turkarna belägrade staden. Särskilt beaktansvärda insatser gör där Gustavus, han som kan blåsa starkare än orkaner. Till slut kan Münchhausen, mot de klentrognas vilja, slå upp stadsporten inifrån och visa, att turkarna är besegrade och borta.

Som extra bonus kan den äldre delen av biopubliken håva in att Venus spelas av Uma Thurman och hjälteofficeren av Sting.