Fortsatt motigt för den danska mitten-vänsterregeringen

Enligt en färsk opinionsundersökning, beställd av Ritzau och utförd av Voxmeter, går det en smula uppåt för Socialdemokratiet i Danmark, men eftersom både Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti samtidigt tappar, ser det fortsatt dystert ut för den danska mitten-vänsterregeringen. Regeringsombildningen nyligen har således inte gett av statsminster Helle Thorning-Schmidt (S) önskat resultat.

Socialdemokratiet får i den här mätningen 20,8 procent mot rekordlåga 19,2 procent för en månad sedan. I valet 2011 fick partiet 24,8 procent, också det ett historiskt dåligt resultat, men man är alltså inte ens uppe på den nivån.

Radikale Venstre, ett socialliberalt parti, får 7,9 procent (- 1,4).

Och Socialistisk Folkeparti får 5,5 procent (- 0,8).

Yttervänster- och miljöpartiet Enhedslisten, som står utanför regeringen, får 9,8 procent och har därmed också tappat 1,4 procent.

Venstre, trots namnet ett borgerligt parti ganska långt till höger, är fortsatt Danmarks störstra parti med sina 30,6 procent (+ 3,9 procent jämfört med valet 2011).

Liberal Alliance får 6,6 procent (5,1 i förra mätningen).

Det Konservative Folkeparti går en smula framåt, till 3,1 procent (2,9 i förra mätningen), men är fortsatt i farlig närhet av spärrgränsen. I förra valet, som inte heller gick så lysande, fick partiet 4,9 procent.

Populistpartiet Dansk Folkeparti backar en smula, från 15,6 procent i augusti till 15,1 i den här mätningen. Det här är ändå en uppgång jämfört med valet, då partiet fick 12,3 procent.

Melodikrysset nummer 36 2013

Dagens kryss var bitvis svårt, åtminstone för mig som inte har sett de många filmer som förekom.

Naturligtvis har jag hört Susanne Alfvengren sjunga ”Som stormen river öppet hav”, men jag har aldrig sett filmen den förekom i, ”Om kärlek”, 1986.

”ET” känner jag förstås till, men jag har faktiskt aldrig sett filmen och kände därför inte heller omedelbart igen musiken. Men när jag väl hade hamnat rätt, var det förstås inte längre svårt att komma på svaret, UFO.

Disneys ”Snövit” har jag däremot sett, Men för att göra det lite krångligare spelades i dag filmmusiken à la Beethoven.

Eftersom jag nästan aldrig ser på TV-såpor, har jag aldrig heller följt ”Skärgårdsdoktorn”. Men filmmusiken verkade vara av Stefan Nilsson, så jag googlade och kom fram till att han hade gjort filmmusik till ”Skärgårdsdoktorn”.

Melodifestivalerna följer jag, men ofta glömmer jag melodierna där redan innan programmet är slut.

Men Linda Bengtzings ”E de fel på mig” från Melodifestivalen 2010 minns jag i alla fall fortfarande.

Och Sonja Aldén, som 2012 tävlade med ”I din himmel”, hör till de hyggligare sångerskorna i den här allt mer mediokra tävlingen.

Härifrån är det inte långt till Jenny Silver och Candela, som vi i dag hörde i ”Galen”. Fast det vi i dag skulle kunna var att Silver förr i världen hette Öhlund.

För egen del är jag ju en radiot från ångradions tid, vilket väl bidrar till att jag känner igen gamla slagdängor som ”Amanda Lundbom”.

Av samma skäl är jag väl förtrogen med Ulf Peder Olrog – känner till exempel genast igen hans ”Violen från Flen”.

Och hur många gånger har jag inte i radion lyssnat på Tre Knas och hört deras associativa humor i ”Det ringer, det ringer, skynda dig att svara”.

Till radiofavoriterna under fredagsmorgnarna under skoltiden hörde ”Schooldays” med Charlie Norman. I dag hörde vi honom gå lös på en gammal schlager, ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Fast Cornelis Vreeswijk har jag allt av i skivhyllorna. Där finns förstås också hans ”Jag hade en gång en båt” från 1965, och jag vet förstås, att den i original heter ”Sloop John B” och att den bland annat har spelats in av The Beach Boys, som vi förknippar med att surfa.

Och så har jag en gigantisk Bob Dylan-avdelning i skivhyllorna. Där finns också hans ”Tempest”, på vilken man hittar ”Pay In Blood”, som spelades i dag.

OD-capricer på återhörande

OD, Orphei Drängar, är en ärevördig institution i Uppsalas musikliv, startad redan 1853. Den här kören har haft många berömda och mycket kapabla dirigenter, men många minns med särskild glädje Eric Ericson, som dirigerade kören 1951-1991.

Under hans tid som chefdirigent introducerades också de överraskningskonserter, kallade capricer, där kören, bland annat med hjälp av gästartister – man får i förväg inte höra vilka de är – blandar högt och lågt, oavsett genre alltid på ett lika välklingande sätt och med extra gott humör.

OD har börjat dokumentera sina capricer på CD, och då förstås med betoning på inslagen med gästartisterna.

Volym 4 av serien ”Capricer med OD” (BIS Northern Lights, NL-CD-5024) omfattar capricerna åren 1982-1986, samtliga av dessa således ledda av Eric Ericson.

ODs rent körliga insatser är ofta briljanta, men jag tror att också ODisterna förstår och villigt medger, att det är gästartisterna och deras sångnummer som vid just de här tillfällena är de stora slagnumren och det som en skiva som den här säljer på.

Från 1982 års Caprice får vi således höra OD sjunga ”Smideskören” ur Verdis ”Trubaduren”, och även gästartisten Bengt Rundgren gör ett för ODs musiktradition normalt framträdande i ”Gremins aria” ur Tjajkovskijs ”Eugen Onedin”. Men mycket mer utmanande och roligt för publiken är det att få höra Rundgren gå lös på Paul Ankas ”Diana”. Sen sjunger Britt-Marie Aruhn något förväntat, ett stycke av Henry Purcell – men jag kan tänka mig jublet som bryter ut, när hon och Rundgren tillsammans sjunger ”Tiger Rag” med svensk text.

1983 års Caprice innehåller Bellmans ”Hör, i Orphei drängar” – ODs signaturmelodi – men tolkad på gregorianskt sätt. Ingvar Wixell medverkar med Taubes ”Kom i min famn”. Men jublet vet inga gränser när Tage Danielsson återvänder till sin studiestad och bland annat sjunger ”En månskenspromenad”.

Vid 1984 års Caprice får vi höra ”Hör, I Orpei Drängar” i kinesisk version. Lill Lindfors sjunger en finsk folkvisa och Olle Adolphson sin ”Nu är det gott att leva”.

Vid 1985 års Caprice gör ODarna själva ”Cadillac”. Vi får höra Björn Skifs sjunga dels en beatleslåt, dels en dänga. Operadivan Siv Wennberg sjunger ”Jag hatar män” ur Cole Porers ”Kiss Me Kate”. Och så sjunger Sivan-Divan och Björn Skifs tillsammans Hoagey Carmichaels ”Two Sleepy People”.

Sist på den här CDn ligger smakproven ur 1986 års Caprice. Jan-Olof Strandberg sjunger ”Hundvisan” ur Becketts ”I väntan på Godot”
och OD Nils Ferlins ”Gårdstango”. Annika Skoglund sjunger Ellingtons ”Sophisticated Lady”, och så har hon åt OD arrangerat Sondheims ”Send In the Clowns”.

Nå, har ni förstått att det här är en CD värd att lyssna på?

En ung brittisk folksångerska

Emily Portman är en ung brittisk folksångerska och singer-songwriter från Glastenbury, Northumberland. Hennes CD från 2012 heter ”Hatchling” (Furrow Records FURR006). Det här är hennes andra CD, och jag har i brittisk press läst att den är ganska lik debutplattan, som jag själv inte har hört.

Portman sjunger och spelar concertina (ett tangentinstrument, en engelsk variant av dragspel), banjo och ukulele men får ofta stöd av Lucy Farrell och Rachel Newton med stämsång plus ytterligare instrument.

Hon är starkt präglad av traditionell musik, även när hon har komponerat melodin själv, och de texter hon sjunger vilar ofta på myt och saga: Adam och Eva, Askungen, Törnrosa, Leda och svanen. Melodierna är påfallande ofta av vaggvisekaraktär.

Det här gör att det ibland känns en smula enahanda, även om det är vackert.

Av de traditionella, av Portman bearbetade sångerna vill jag främst nämna ”Old Mother Eve”, och av Portmans egna sånger tycker jag mycket om den stämningsfulla ”When You’re Weary”, också den med drag av vaggvisa.

Ísland – ett kärt återseende

Jag har genom åren besökt Ísland minst ett tiotal gånger: i samband med val och Nordiska rådets sessioner där, i samband med de isländska socialdemokraternas kongresser och i sällskap med Birgitta på officiellt besök där. Det innebär att jag har sett inte bara Reykjavík utan också de flesta andra delar av landet.

Ísland är ett fascinerande land: En del av Norden men beläget halvvägs till Amerika. Med ett nordiskt språk, så gammalt och så väl bevarat – nya ord och begrepp skapas på gamla ordstammar, importeras inte som lånord – att det kan vara svårt att förstå för oss övriga i Norden. Med en natur så olik övriga Nordens: aktiva vulkaner, glaciärer, gejsrar, ett delvis sterilt berglandskap men också bördiga dalar med jordbruk och boskap, ibland inplanterad lövskog – och så fantastiska blålila fält med alaskalupin, som har spritt sig längs vägrenar och i de nedre delarna av fjällen. Med människor som är utflyttade nordbor men med ett märkbart inslag av också ett keltiskt arv: nordiska vikingar rövade helt enkelt med sig irländska kvinnor. Med cirka 320.000 invånare, av vilka 120.000 bor i huvudstaden, Reykjavík; landsbygdsbefolkningen bor inte i byar utan på glest utspridda gårdar. Med ett förvånansvärt milt klimat med tanke på landets nordliga läge – golfströmmen gör att vintrarna blir ganska milda.

Mycket mer skulle kunna sägas om denna nordiska utpost i nordväst. Något av detta ska jag berätta i anslutning till intryck från min senaste resa till Ísland, 24-31 juli.

En rundtur runt hela Ísland

Den här resan var en 75-årspresent till mig från Birgitta, och tanken med både den och den tidigare östersjökryssningen var att jag skulle få återse stora delar av det som var mitt arbetsfält under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Just återseendemomentet var ett problem – jag hade växande synproblem på grund av en tilltagande grå starr – så även min allt knackigare fysiska kondition. Därför fastnade vi för en guidad bussresa runt hela Ísland. Det här visade sig fungera bra för mig, dock med undantag av inte helt strapatsfria utflykter till fots från bussen, som av naturliga (av naturen betingade) skäl inte alltid kunde köra ända fram till eller in i utflyktsmålen. Jag tröstade mig med att jag redan tidigare hade sett det som var målen för fotvandringarna. Sålunda hoppade jag över en utflykt till Mývatn-området med dess lavafält med svavelosande och hett vatten, och jag avstod också, eftersom jag mindes vägen dit, från att gå upp till det väldiga vattenfallet Gullfoss. Valskådningen fick också vara för min del – jag har varit på sådan under ett besök på Grønland.

Men i övrigt fungerade resan som den skulle, möjligen med undantag för att vi ibland hade svårt att uppfatta den isländske guidens vägledning (på norska) via en knackig högtalaranläggning.

Reykjavík

Från flygplatsen Keflavik är det ganska lång väg till huvudstaden, Reykjavík. Ankomstdagen innehöll bara en programpunkt – på vägen till hotellet i Reykjavík, Hótel Plaza, stannade vi till vid Blå lagunen för en simtur – jag ska återkomma till det. Sen kunde vi själva välja program.

Lunch, en utmärkt sådan, åt vi på närbelägna Fish company, på deras gårdsservering. Middag åt vi senare på en favoritrestaurang från tidigre resor, Laekjarbrekka. Dit återvände vi också vår sista kväll i Ísland, när vi hade gjort rundturen runt hela ön. Laekjarbrekka är en gourmetrestaurang med många isländska specialiteter – vi åt både fisk och lunnefågel där.

Eftersom vi båda har sett det mesta i Reykjavík, ägnade vi det mesta av vår tid där åt att gå i affärer. Birgitta letade bland annat efter tröjor och annat i isländskt ylle åt barnbarnen.

Priserna, med sina många nollor på slutet, i isländska affärer ter sig först avskräckande, men åtminstone nu efter krisen för den isländska kronan är de reellt inte lika höga som förr.

Vi tog god tid på oss för den delvis backiga promenaden längs affärsgatan Bankastraeti och dess fortsättning Laugarvegur (Lögarvägen – den leder mycket riktigt till ett av de stora baden); vi tog fikapaus på café Tiu dropar. Medan Birgitta, på sin eviga jakt efter isländska ylleprodukter och garn, gick upp längs Skolavördustigur, satt jag på en bänk i solskenet och vilade benen.

De många turistmålen i Reykjavík hoppade vi över, eftersom vi båda har sett dem tidigare. Men sista dagen på rundturen besökte vi ändå den märkliga restaurang Perlan, var uppe i dess snurrande kupol, och jag tog bilder – ett slags flygbilder från relativt låg höjd – över hela Reykjavík.

Jag var inne i en stor skivbutik på Laugarvegur och frågade en av killarna där – jag försökte alltid tala svenska i affärer och på hotell men var nästan alltid tvungen att övergå till engelska – om där fanns några politiska skivor på isländska, till exempel från valkampanjen för inte så länge sen, men han trodde inte att det hade gjorts några sådana skivor i Ísland. Så skivutbytet av islandsresan blev en dubbel-cd med traditionellt isländskt material; jag köpte den på ett museum norröver.

Sista dagen i Reykjavík försökte vi också förgäves få tag på den kråkbärssylt vi tillsammans med våfflor och vispgrädde vid ett par tillfällen hade fått till kaffet under resan. Men Birgitta hittade en del intressanta örtkryddor och örtsalter längs vår resrutt, så lite för köket i Öregrund blev det ändå.

Bad på isländskt vis

Ísland klarar en mycket stor del av sitt varmvatten och uppvärmning genom vatten från heta källor – stora delar av det här ölandet befinner sig som sagt på vulkanisk mark. Det här sänker uppvärmningskostnaderna, men det har förstås också nackdelen, att det, orenat, osar svavel om det varma vattnet.

I de stora och generöst tilltagna offentliga badanläggningarna använder man sig förstås också av det här naturligt uppvärmda vattnet, och utöver simbassänger hittar man där också så kallade hot spots, runda bubbelbad med stege ner i det mycket varma vattnet och så sittplatser i vattnet längs bassängväggen. De här bubbelbaden brukar läggas tre i rad, med stigande värmenivå – att starta med den hetaste bassängen är inte tillrådigt.

Redan på väg in från flygplatsen till Reykjavík stannade vår buss till vid den berömda Blå lagunen, kallad så för att dess värme är som Söderhavets och för att vattnet är så intensivt blått.

Sen jag var där sist – det är rätt längesen nu – har det här badet moderniserats betydligt: vattnet är inte längre så svaveldoftande, och bottnen i bassängen har täckts. (Jag minns en gång när jag var där tillsammans med de nordiska socialdemokratiska partisekreterarna och den dåvarande danske partisekreteraren Steen Christensen obetänksamt dök ned i ”lagunen”, med påföljden att han fick otäcka rivsår av de skrovliga lavastenarna i bassängens botten.) Vi hade anlänt till ett Ísland i mycket vackert sommarväder, så vi satt sen ganska länge i var sin solstol och njöt av solen.

Det här badet har anlagts mitt ute på ett lavafält och får sitt varma vatten – 36-39 grader – året om från geotermiska källor, en del av dem på 2.000 meters djup.

Det finns en ”Blå lagun” även i Jardbödin på norra Ísland, och även den besökte vi när vår buss hade fört oss vidare på vår rundresa. Också där stannade vi och badade, och här luktade vattnet mer av svavel.

Ett dramatiskt landskap med lavafält, vulkaner, gejsrar och glaciärer

Det isländska landskapet, med sina lavafält, vulkaner och gejsrar som då och då sprutar upp hett vatten, är mycket dramatiskt; höjdskillnaderna gör att där också finns mäktiga vattenfall.

I den här resan ingick förstås bland annat Dimmuborgir i norra Ísland, ett område där för övrigt delar av filmen ”Bröderna Lejonhjärta” spelades in.

Till Mývatn med dess ångande lavafält följde jag alltså inte med den här gången, men jag och Birgitta gick åtminstone en bit in i den grönskande dal, omgiven av höga bergssidor, som kallas Ásbyrgi.

Valskådningen, med start i Húsavík, hoppade vi alltså över, och i stället tillbringade vi tiden med att dels gå på museum, dels gå runt i lilla Húsavík: se hur människor bor och handlar – vi gick av en slump in i en konsumbutik och förstod att det var en sådan av att där fanns en del samnordiska konsumvaror. I en presentbutik köpte vi muggar plus en leksak åt de yngre barnbarnen, och som lunch handlade vi fish and chips ur ett hål i väggen nere i hamnen.

Den enda del av Ísland där jag och Birgitta inte tidigare har varit, östfjordarna, kom vi också till. Det här är ett berg- och fjordrikt landskap, förr lättast att nå mål i per båt. Nu finns det väg, ibland dock med rasrisk, och vägen har också delvis förkortats genom att man har byggt tunnlar. Vi passerar bland annat Djupivogur.

I sydost, nära Höfn, finns en del av det väldiga Vatnajökulls-området. Vi stannar till vid glaciärsjön Jökulssárlón och får göra en båttur med amfibiebåt i issörja och isblock bland flytande isberg – vi eskorteras av motorbåtar som röjer rännor i isen.

Det här landskapet är verkligen otroligt dramatiskt och omväxlande – i närheten ligger Skaftafell nationalpark, ett grönskande område nära Örfærajökull, också det en del av det stora glaciärområdet; här finns också den högsta bergstoppen i landet, 2019 meter.

Nu går resan genom den sydligaste delen av Ísland. Vi ser fler vattenfall, men det mest intressanta och nya blir nu lunnefågelskolonin på Reynisfjara, Íslands sydligaste punkt. De här papegojliknande fåglarna är förvånansvärt orädda eller dumma – de låter oss, och vi är sammanlagt ganska många, komma helt nära.

Under sista resdagen beöker vi det mäktiga Gullfoss – jag avstår alltså från att gå stigen upp, men jag har ju sett det här fallet förut. Ytterligare en anhalt är det geotermiska området kring Geysir, och vi får på relativt nära håll se de kaskader av hett vatten som sprutar upp ur marken; gejsern Stokkur sprutar upp heta vattenstrålar ungefär var femte minut.

Sista anhalten före Reykjavík är Thingvellir, där fria män samlades utomhus för ett slags tidig riksdag. Också där har jag varit tidigare.

Inne i Reykjavík finns numera den moderna riksdagen, Alltinget, men det har jag besökt så att säga i funktion.

* * *

Uppläggningen av den här guidade bussresan var i stort sett utmärkt – gav verkligen en bild av hela Ísland.

Fast jag skulle möjligen för egen del ha önskat få lite mer av isländsk kultur i programmet. Nu blev det inte mycket mer än att vår guide nämnde, att bussen, fast på avstånd, passerade Halldór Kiljan Laxness’ hem.

En fantastisk gammal man

Leonard Cohen är en gammal man (född 1934) men fortfarande, trots att åldern märks på rösten, fantastisk inte bara som skapare av poetiska texter och kongeniala melodier utan också som artist. På sin CD från 2012, ”Old Ideas” (Columbia 88697986712, distribution Sony), har han som låtmakare på ett antal spår fått assistans av den i skivvärlden vida berömde Patrick Leonard, som har arbetat ihop med en drös berömda artister, men det är de låtar, som är skapade bara av Leonard Cohen, som gör den här plattan riktigt hörvärd.

Rösten må, som i ”Amen”, vara skrovlig men i så fall som på en försupen ängel, dessutom uppbackad av änglakör (Webb Sisters). ”Darkness” har en snygg, hetsande rytm, och Neil Larsens keyboardslinga är precis rätt placerad. På den medryckande ”Banjo” spelar Dino Soldo inte bra detta instrument utan alla utom ett. Musiken i ”Lullaby” understryker dess vaggvisekaraktär. Och ”Different Sides” med sin pratsång med köruppbackning utgör en fin avslutning.

Cohen må vara en gammal man, men han berör också – vågar jag gissa – fortfarande många kvinnor i ganska skilda åldrar. Och även jag lyssnar gärna på honom.

Rodriguez x 2

Rodriguez (Sixto Diaz Rodriguez, även känd som Jesus Rodriguez), född 1942 i Detroit, har en märklig historia i skivbranschen från slutet av 1960-talet till början av 1970-talet – jag har berättat om det här och om återupptäckten via Sydafrika och ska här inte upprepa detta.

Han gav ut två fullskaleplattor 1970 respektive 1971 på Sussex Records, men dessa finns återutgivna som CD på Light In the Attic Records.

Den första, den från 1970, heter ”Cold Fact” (LITA036).

Så fort jag börjar lyssna på den, den utmärkta ”Sugar Man” och den rockigare ”Only Good For Conversation” går mina tankar till den unge Bob Dylan.

”Crucify Your Mind” låter som Dylan med blåskomp, den fina bluesen ”This Is Not a Song. It’s an Outburst. The Establishment Blues” är dylansk både i tonen och med sin uppräknande stil, och även ”Inner City Blues” är dylansk i tonen. I ”Jane S. Piddy” använder Rodriguez en pratsångstil som påminner om Dylans.

Även texterna har en dylansk anstrykning: de är associativa och mångtydiga, innehåller också fragment som man skulle kunna beteckna som politiska: I den nämnda ”This Is Not a Song…” sjunger Rodriguez: ”The mafia’s getting bigger, like pollution in the river” och ”This system’s gonna fall soon, to an angry young tone”. En rad i ”I Wonder” med sina många frågor om samhället lyder en av frågorna ”I wonder will the hatred ever end?”. Och i ”Gommorah (A Nursey Rhyme)”, en bra låt med mycket markerad rytm, konstaterar Rodriguez: ”Welfare checks dont pave / The road to much wealthy”. Ytterligare låtar att nämna i det här sammanhanget är ”Hate Street Dialogue” med sina snygga gitarrslingor och ”Rich Folks Hoax”, som annars låter som en gammaldags danslåt eller schlager.

Men jag inser också genast, att det här inte är någon enkel dylanepigon – kanske låg en del av det både han och Dylan gjorde i tiden.

Det mesta är både bra och intressant. Dock tycker jag att Rodriguez har försetts med för mycket orkesterkomp, något som kanske var skivbolagets idé.

* * *

Ännu mer i händerna på skivbolaget tycks Rodriguez ha varit, när han 1971 för Sussex Records fick göra LPn ”Coming From Reality”, utgiven som CD med tre extraspår (Light In the Attic, LITA038).

Den här gången går inte tankarna, mer än i fråga om enstaka textfragment, till Bob Dylan. Den inledande ”Climbs Up On My Music” är mycket jazzig. Nummer två, ”A Most Disgusting Song”, skivans bästa låt, är talking blues. ”I Think of You” låter som ett försök att göra en schlager. Och ”Heikki’s Suburbia Bus Tour” är tung rock.

Sen följer en hel räcka låtar, som jag har ganska svårt för – de är mycket överarrangerade och framförs bland annat till stråkar. En av de få saker jag fäster mig vid är en lustig hänvisning i ”Cause” till ”my Estonian Archangel” – men det har väl mer med min egen härkomst att göra.

Bland de i slutet tillagda extralåtarna tycker jag att främst den jazziga ”Can’t Get Away” är hörvärd. ”Street Boy” saknar den udd ämnet skulle kunna föranleda.

Men jag kan inte frigöra mig från misstanken att den här skivans flopp, den som gjorde att Rodriguez sedan inte fick göra fler skivor, mest var skivbolagets fel.

Själv gav han upp skivkarriären och övergick, vad jag förstår, till social aktivism och uniersitetsstudier.

Jakten på Sixto Rodiguez

Sixto Rodriguez, ofta bara kallad Rodriguez, har haft en märklig sångkarriär. Han gav i USA ut ett par skivor i början av sjuttiotalet, ”Cold Fact” 1970 och ”Coming From Reality”, 1971, men slog aldrig där – försvann helt ur artistvärlden och antogs till och med vara död. Dock letade sig hans skivor, utan att han själv hade en aning om det, till Sydafrika och slog där någonting alldeles kolossalt. Ett par sydafrikaner började då jakten på Rodriguez, en jakt som först länge var helt resultatlös: han var helt okänd i USA, skivbolaget som hade gett ut hans plattor hade lagt av; möjligen var han död.

Men en efterlysning på nätet gav till slut resultat: En dotter till Rodriguez gav sig till känna och kunde till och med berätta att han faktiskt levde. Så till slut gav jakten resultat: Man fick kontakt med Rodriguez själv. Han levde men hade lämnat sina gamla ambitioner att slå i skivbranschen.

Om den här märkliga historien och om Rodriguez har Malik Bendjelloul, faktiskt född i Ängelholm och sedan verksam bland annat i svensk TV, gjort en film, ”Searching For Sugar Man” – ”Sugar Man” är titeln på en av Rodriguez’ låtar. Den har belönats rikligt, bland annat med en Oscar och en Guldbagge, och för att vara Bendjellouls debut (2012) i det längre formatet är den nästan häpnadsväckande formsäker och välgjord. Gradvis, i ett sydafrikanskt perspektiv – det var ju där Rodriguez upptäcktes och fick en stor publik – rullas historien om hans liv och karriär upp. Så småningom blir den här historien riktigt spännande.

Vi inser också att Rodriguez, när han aldrig fick något gensvar i form av sålda skivor och livejobb, till slut helt enkelt la av och återgick till det kroppsarbetarliv som var hans.

Ändå lämnas vi även efter den här filmen med en mängd obesvarade frågor. Rodriguez själv är inte särskilt pratsam, och det man lyckas få frm genom intervjuer med familjemedlemmar är långt ifrån heltäckande.

De intressantaste upplysningarna kommer från den dotter, som ursprungligen svarade på den sydafrikanska efterlysningen på nätet – kanske har det här att göra med att hon när det här ägde rum var universitetsstuderande.

Av intervjun med henne framgår också att Rodriguez, vars föräldrar ursprungligen kom till USA från Mexiko, verkar ha varit politiskt aktiv, haft ett radikalt underklassperspektiv på samhället; han tycks till och med ha fått ett kommunalt förtroendeuppdrag i hemstaden Detroit. Men det här följs aldrig upp – var det för känsligt med amerikanska politiska mått mätt?

Jut i det här perspektivet är det intressant att notera, att Rodriguez’ musik slog i Sydafrika inte bara på grund av sina musikaliska egenskaper utan också för att texterna innehåller radikala element, som tilltalade både vita radikaler och andra rasfördomsfria, också den undertryckta afrikanska befolkningen.

Helt naturligt innehåller den här filmen en rad av Rodriguez’ låtar – jag ska återkomma till dem när jag separat skriver om skivorna. Men musiken verkar vara tagen just från skivorna, inte från konsertupptagningar från framträdandena i Sydafika. Kanske har det här att göra med att det var en betydligt äldre Rodriguez som framträdde där, en man som under en lång period hade trott att hans sångkarriär för länge sen var slut. Också de frågor som ställs av några i filmen kan tyda på att jag här är inne på rätt spår: Den fråga som ställdes var ”Är det här verkligen den riktige Rodriguez?”.

Jag har sett uppgifter om att Rodriguez, som nu har haft ett skivuppehåll på mer än 40 år, funderar på att ge ut en ny platta med både äldre, övreblivet material och alldeles nya låtar. Då får vi höra hur det låter.

Med en motsträvig kropp i en underbar trädgård

Min kropp är i ett uselt skick, men när jag anstränger mig har jag fortfarande mer av fysisk råstyrka än Birgitta. Så när hon under rensandet av sitt hallonland hittar en lönn, som har slagit rot där, får hon inte upp den och ber mig om hjälp. Jag sätter alltså på mig gummistövlarna och går och hämtar en större spade än den hon använder. När jag bänder med den, går skaftet av – en bidragande orsak är nog att det är en gammal spade. Men jag går och hämtar en nyare och bättre spade, och efter en stunds bändande får jag verkligen upp lönnen.

Det är blek, lite höstlig sol över trädgården, så när jag ändå är i gång för första gången på länge, hämtar jag kärl att plocka fallfrukt i. Transparente blanche och ytterligare en äppelsort är mogna att ätas, så jag plockar ätbar fallfrukt i en dubbel papperskasse från Konsum.

Sen fyller jag en stor plastbunke med tre sorters ätmogna plommon. De är vackert gula, blå respektive rödlila, men få av de sist nämnda känns ännu ätmjuka. Hoppas vi är här när det är dags att plocka dem och innan fåglarna har hunnit ta dem.

En del av det här fruktskördsjobbet fordrar att jag gå ner på knä. Jag klarar inte att gå böjd. Men sen är det ett helvete att ta sig upp på benen igen. När jag var klar med det sista plommonträdet, var jag tvungen att sätta mig i en trädgårdsstol och vila en bra stund.

Det känns i alla fall tillfredsställande att ha plockat den här frukten, dessutom att veta att den har odlats helt utan några gifter.

Jag ska ta med frukt in till stan och bjuda också Klara, Viggo och Kerstin.